Min man funderar på om vår relation är värd att rädda...

Hej,

Länge sen jag var här på familjeliv...jag hoppas på lite kloka ord antar jag.

Som rubriken låter så är vår relation i sitt sämsta skick just nu.
Vi har ett liv tillsammans sedan många år med två döttrar i lägre skolåldern.
Det är så här att jag har kännt sedan ca 2-3 år tillbaka att intresset för oss två som par har varit mindre och mindre från min man. Jag har försökt med mycket, weekendsresor och bio/restaurangbesök på tumanhand och en långpromenad, middag för oss själva hemma när barnen somnat osv...
Jag har alltid vetat om att min man inte är särkilt initiativrik, inte ens i sängen faktiskt men det har inte varit någon issue för mig. Jag har kännt att det varit ok, eftersom han alltid varit på och glad och visat uppskattning för det. Men som sagt, det försvann mer och mer.
Han vill helst inte prata om att det är dåligt, han har tyckt att det blir bra, att vi har barnen som gör att vi inte hinner med varandra och att det får vara så, det vänder ju äldre de blir osv.
Så har jag inte sett det alls, jag har ju hittat på saker för oss två just för att hålla lågan vid liv och inte trycka på ngn pausknapp bara för att vi har barn.
Eftersom jag behöver få reda på mer om vad som inte stämmer och om jag överreagerar så gick jag själv till en familjerådgivare. Efter tre besök så tyckte rådgivaren att även min man skulle vara med.
Efter ytterligare tre besök så har min man nu "erkännt" att han också har sett att vårt förhållande inte är bra men har väldigt svårt att se hur han skall bidra. Efter sista besöket förra veckan var det han som drog upp ämnet att skiljas, att han skulle fundera över vad det innebär. Vi var och har tills förra veckan bestämda mot det faktum att vi klarar allt och ingen av oss ville skiljsmässa men nu sitter han och ska fundera på det.
Jag blev rejält snopen att han tog upp detta då jag trodde att det inte skulle vara vår utväg utan att jobba på det, lära oss förstå varandra mer och det var syftet för familjerådgivningen. Blir faktiskt lite irriterad och arg när jag tänker på det. När han sa det så sa jag att då får väl jag också göra det...dvs tänka på vad en skiljsmässa innebär.
Jag tyckte inte heller att vi skall dra på det utan nämnde att det vore bra med en hint innan vår stora släktträff och den var nu i helgen. Det kom ingen hint, inget beslut eller yttrande om tankarna kring skiljsmässa alls...jag fråga inte heller utan antar att han borde säga till mig vad han kommer fram till.
Jag har också sen förra besöket sagt återigen att jag vill inte ge upp och skiljas, jag vill hitta tillbaka och längtar efter att få visa hur mycket jag tycker om honom. Jag vågar inte nu för att bli avvisad (igen).
Komiken i detta är att vi pratar med varandra nu och kan skratta ihop, är trevliga de stunder vi har ihop och jag har sagt att jag är tyst nu, låter oss slappna av för att se vad det kan ge...
Men nu till era kloka ord...vad tror ni om vår prognos? Och vad tänker en man på i denna situationen om ni får spekulera....jag vågar inte fråga honom än, måste låta honom vara ett tag.

Tack. Jo, det är positivt med att vi kan snacka, skratta, skämta också men jag vågar inte hoppas på något nu. Känns som jag står inför en avgörande fällande dom
Jag kommer självklart inte att låta det gå hur länge som helst men jag kommer nog låta det ta ett par veckor till iallafall. 
Mentalt förbereder jag mig på både ett negativt och positivt läge. Om negativt så är jag tacksam för att min ekonomi är ok nog för att leva ett bra liv med barnen och vid ett positivt läge så vill jag skynda mycket långsamt och tänker mycket på att våra första 15 år är ingenting mot de (förhoppningsvis) 35 åren vi kan ha framför oss...
Låter jag rimlig...eller likgiltig? Jag bryr mig så mycket så att jag måste hejda mig själv hela tiden...

Så gick det en helg och vi har inte pratat nu heller.
Han fick en smekning på kinden av mig idag när jag kom hem från jobbet. Han noterade den inte, såg inte upp eller någon blick. Det verkar helt kört och jag fattar inte varför han inte säger vad han vill.
Vår familjerådgivare sa en sak som satt sig fast lite extra. Att han kanske inte vågar vara den som tar klivet ut ur relationen först, att han väntar in beslut/initiativet från mig...men jag vill ju inte och säger att jag vill att vi tar itu med hur vi skall ha det  och absolut inte skiljas men han är tyst, bara tyst och ibland tror jag han låtsas som ingenting. Jag sa att jag älskar honom och frågade o han ärligt kan säga att han inte älskar mig längre och svaret blev "att det är inte så enkelt"...och sen inget mer om vad han menar med det....så hjälp mig, vad ska man ens ana att ett sådant svar betyder...?

 Lustigt att jag såg denna fråga ikväll...har precis pratat för andra gången med min man efter två månaders tystnad med undantag för ett kort fråga om han "kommer fram till ngt på egen hand?".

Det går inget vidare alls. Jag ger just nu massor av tid och tystnad till honom och vårt liv är baserat på barnen.
Jag har fixat barnvakt en eftermiddag, vi åkte och käkade och promenerade shoppade men jag ville inte pusha utan vi försökte ha trevligt. Jag var glad att han följde med.
Sen blev det ett spontant försök igen från min sida om att träffas på lunch som slutade med att vi umgicks flera timmar men igen, undvek ämnet och försökte ha det trevligt.
Jag gråter mycket i min ensamhet men det har börjat påverka mig mer och mer, gråter på bussen, innan jag somnar osv...vet inte hur länge jag orkar mer.
Har sagt att jag kan flytta ett tag om han vill/tror att det kan hjälpa honom att veta mer om vad han vill.
Jag säger att jag bara kan se oss tillsammans igen, och då säger han bra. Han tror att vår semester ihop i sommar kommer bli bra. Han ger hintar om att han egentligen inte vill att vi går isär men kan inte uttrycka sig i ord. Ikväll sa han att han tycker om mig men har svårt att vara nära...
Jag sa att  vi inte kan leva så här, vi mår båda skit och förtjänar att ha det bra. Frågade om han vill ta hjälp och prata med någon och då sa han att han inte vill men går med om jag vill det.
Men vad är syftet att gå dit om han egentligen inte vill samtidigt som han inte heller kommer framtill något på egen hand. jag frågar om jag begär för mycket och han svarar nej, det är lugnt. 
Vad ska man göra med sin man när han bara är tyst, säger att han inte vet något om vår framtid och till och med säger, "du får bestämma"....är han likgilitig eller helt enkelt bara deprimerad och trött. Hur ska man bemöta detta?