Att ta fortsterbarn

Pga orden 6, 7, 8 och 9 i din trådstart så tycker jag du inte ska ta dig an fosterbarn.
Fosterbarn kan vara barn med multiproblem t ex knark, självskada, anorexi etc. Eller multidiagnoser.
De måste ha jagstarka människor omkring sig med rejält kontaktnät.

Det låter som att ni borde skaffa en katt istället, på sin höjd.

Jag får ont i magen av sådana här trådar. De dyker ju upp ibland här, de som vill bli familjehem av olika anledningar. Antingen för att de inte har lust att jobba och tycker det verkar vara en bra inkomstkälla, för att "små barn är så söta" eller tom för att de själva blivit fråntagna vårdnaden av sina egna barn! Jo, det sista finns det en tråd om här på FL. Man tar sig för pannan.

Jag som har närstående som vuxit upp i (som det hette då) fosterhem, och som även i två fall blivit tillerkända ersättning från staten för sina upplevelser, vet hur detta kan prägla livet och ställa till ett helvete för barnen.

Det är inga leksaker vi pratar om! Inte heller några husdjur.

Jag kommer aldrig att förstå hur man tänker när man tror att "fosterbarn" är något man kan och får "skaffa" för att det passar en själv.  

Så om någon har det så märks det inte alls menar du? Det påverkar ingen annan än personen själv och den kan leva ett helt vanligt liv?

Anonym (H) kan det kanske vara så att jag bara är lite bättre att läsa mellan raderna än du är och att jag därmed förstår att problemet sträcker sig vida förbi vanlig ångest? Nu ska vi inte grotta ner oss i detta. Men att säga att jag inte har förståelse eller respekt för folk med depressioner är helt fel ute. Jag har minst två bekanta som drabbats och som jag försökt vara stödperson/vän åt så pass mycket som jag själv orkat. Samt att jag själv varit "under isen" själv under en jobbig period av mitt liv.

Så man saknar självinsikt om man har psykisk ohälsa??

Så sant - det är inte mysigt att ta hand om ett barn. Det är ett arbete.

Personen misstolkade mig nåt så in i helvete. Vad jag försökte säga något mellan raderna var att det antagligen INTE handlade om en simpel ångest eller en vanlig depression här, utan antagligen något av allvarligare art.

Och om du måste vara hemma med barnet. Vad gör du då? Tar du hand om det gratis då? Vad ska ni leva på?

Ibland jobbar jag gratis, för att jag vill, för att det känns värdefullt.
För att det ger något annat, pengar är inte allt.  

Jag vet verkigen vad jag talar om då jag har haft jourhemsbarn i många år. Vet exakt hur det fungerar. Ett mindre barn som kommer från t ex en familj där föräldrarna har knarkat. Där 2-åringen inte ens kan gå och ännu mindre prata kan man inte lämna på dagis.

Detta placerade barn behöver en vuxen som hela tiden bär på henne/honom. Kanske i 1-2 års tid innan barnet börjar på förskola. Detta var bara ett exempel. 

Du kanske menar att denna jourhemsmamma ska ta tjänstledigt och leva på luft? 

Jag skulle vilja säga att de allra flesta barn som blir placerade har särskilda behov.

Det beror på vilken kommun du arbetar för om de kallar det för arbete eller uppdrag.
En del organisationer som är kopplade till kommuner ger lön med semesterersättning andra kommuner ger en arvodesdel. Arvodesdelen eller lönen är för det du utför. Sen har du en omkostnadsdel för barnet. Vad barnet kostar att försörja.

 

Har du bestämt det?

Välkommen ut i verkligheten.

Jag har vuxit upp med en mamma med psykiska problem.
Att påstå att sådant in "märks" är naivt.

Om problemen är av sådan art att de inte påverkar omgivningen, behöver man inte ens nämna det.
För min del  kan jag inte tänka mig att det är lämpligt att "skaffa" fosterbarn om man har psykiska problem.

Läser också T.S. sista mening och ryser.
Men om man byter ut orden "ett litet barn" mot "en liten valp", blir det mera  realistiskt.

Personligen reagerade jag inte så mycket på att ts skrev att hon skulle tycka det var mysigt med ett fosterbarn, även om det fick mig att höja på ögonbrynen, men jag vet inte vad ts menar med ordet mysigt, så jag lät det passera.
Däremot när ts skriver att hon har psykiska problem och sen vägrar att berätta om dom, då reagerar jag, vad är det som är så hemskt så hon inte ens törs skriva om det anonymt, då blir jag misstänksam.

Att vara döv är inget som påverkar föräldraförmågan, psykisk sjukdom kan definitivt påverka föräldraförmågan och nedsätta den, och när det gäller just barn som blir omplacerade så är dom extra sköra, då bör man ställa extra höga krav på dom människorna som ska ta hand om dom barnen.
Sen säger inte jag att ts inte är lämplig, för det vet inte jag, men jag blir skeptisk i synnerhet som hon mörkar.     

Det  är ts val förstås, men av det följer att spekulationer och misstänksamhet startar.