Soc tog min son

Nej, tingsrätten beslutar inte om LVU, det gör förvaltningsrätten.

Är i samma situation, eller var i samma situation. Mannen lämnade jag i samma veva!Mina barn bor hos min syster. Jag som dig var självisk!! Tänkte som dig. En dag insåg jag att det var för barnenns skull detta hände, inte för att straffa mig! D tog mig ett å ett halvt år att inse. Jag har nu gjort som soc sagt, arbetat med mig själv, och d har slutat med utökat umgänge! Som sen leder till att dom får flytta hem. Jag har dom frivilligt placerade SOL. Jag är på godväg, men inte riktigt färdig än. D är smärtsamt utan barnen men d enda jag kan ge barnen är detta, en lycklig mamma. Skit i varför barnen blev omhändetagna, se vad du som mamma kan göra för att få hem dina barn, samt kunna ta hand om d kommande. Hur du har hjärta att skaffa fler barn vet jag inte, jag skulle aldrig skaffa mig fler när mina inte bor hemma och vi är stabila. Men vi är olika. Lycka till!

Fast

Fast nu vet man ju inte vad hon menar.. hon har kanske SOL barnen, följt vårdplanen å begärt hem sina barn. Efter utredning så visade d sig att d fanns brister kvar hon henne å då kanske dom begärde LVU. Cilket jag då tycker är fel! Då tycker jag man ska hjälpa mamman i fråga och stötta henne i bristerna. Alla barn har rätt till sin förälder om brister finns som man kan se över. Socialtjänsten har förmåga att stanna i tiden. De måste börja se förändringar också! Och ge föräldrar en andra chans!

Just det. På soc jobbar läskiga tanter vars enda mål i livet är att ta barn från intet ont anande snälla föräldrar. Hm..... Nä, så är det förstås inte!!! 

Nä, men jag har suttit i socialnämnden i en liten svensk kommun.... Jag vet en hel del om hur föräldrar resonerar och om hur socialtjänsten kämpar med inkompetenta föräldrar. 

Det säger du ja, men det är inte direkt ovanligt med förnekelse när barn blir omhändertagna.

Till er som har en naiv illusion om Svenska Socialtjänstens ofelbarhet, läs denna artikel och tillhörande kommentarer: www.newsmill.se/artikel/2011/11/05/socialtj-n...

Det är inte enskilda tjänstemän inom Socialtjänsten man ska anklaga, utan det handlar till största delen om systemfel och dessutom allvarliga sådana. Dessa problem är allt för ouppmärksammade. Det är mest bara vi som tvingats sätta oss in i hur det går till i verkligheten som vet hur illa det egentligen är. Det borde verkligen inte få vara så här!

Socialtjänstemännen bär ett alldeles orimligt stort ansvar för frågor som rör familjers och barns liv. De beslut som tas kring dessa frågor får enorma konsekvenser för de personer besluten gäller, ofta barn som i många fall inte kan tala för sig själva. Även de vuxna människor som drabbas har inte mycket att sätta emot den enorma makt som myndigheten Socialtjänsten har.

Hos de tjänstemän som ska göra utredningar saknas det kompetens, erfarenhet och ibland även intresse och engagemang. Även om det vore så att utbildning, urval och rekrytering till dessa tjänster vore mycket bättre än det är idag, så skulle det fortfarande vara ett alldeles orimligt stort ansvar för en eller ett par socialhandläggare att själva arbeta fram allt underlag till besluten. Speciellt med tanke på att de högre instanserna, som Socialnämnden och Förvaltningsrätten, oftast enbart går efter de utredningar som redan gjorts, utan att alls utreda saken djupare.

Brist på kompetens leder till massvis av fel i utredningen och även till en personlig osäkerhet, vilket naturligtvis påverkar utredningens kvalitet. Brist på engagemang och intresse leder till en dålig insyn i situationen, vilket också försämrar utredningen. Det underlag på vilket beslut tas är alltså ofta under all kritik, och detta ska få påverka våra barn och familjer!

Det borde ALLTID vara fler personer inblandade i utredningarna så att kvaliteten förbättras och även rättssäkerheten. I alla de fall som gäller barn bör någon specialist på området (exv barnpsykolog inriktad på sociala frågor) vara inblandad, och bära ansvar för att barnens bästa sätts i fokus. Forskning visar på att det idag är 96 % av utredningarna från Socialtjänsten som saknar barnperspektiv, trots att det anses så viktigt. Det är oacceptabelt. I de fall där missbruk och beroende är inblandat bör också specialkompetenser inom det området medverka i utredningen. Socialtjänstemännen saknar allt för ofta grundläggande kunskap om missbruk, beroende och rehabilitering och kan därför inte förväntas kunna göra bedömningar kring dessa delar. När övergrepp, misshandel och hot är inblandat måste en expert på det området finnas med i utredningsprocessen. Juridiska ombud för både barn och föräldrar bör också medverka för att säkerställa rättssäkerheten. Som det är idag är barn i princip helt rättslösa. Socialtjänsten fungerar som ett parallellt rättssystem fullproppat med brister och dessutom skyddat från granskning i och med sekretessen. Sekretess finns till för att skydda medborgarna, men i detta fall används den snarare emot oss.

Med ett team, med bred kompetens och olika perspektiv, som gemensamt ansvariga för utredningsprocessen skulle kvaliteten på utredningarna öka. Som det är idag, att handläggarna själva ska sköta allt, är det inte konstigt att det blir fel hela tiden. Vem som helst kan drabbas, ingen går säker för falska anklagelser som får fäste hos Socialtjänsten och leder till ett beslut om omhändertagande av barnet. Vi ska inte behöva ha ett så här dåligt och osäkert socialt system!

Det som händer idag när kompetens, erfarenhet och ibland också engagemang och insyn saknas är att det är personliga fördomar, förutfattade meningar och godtycke som styr utgången. Det finns ingen rättssäkerhet utan Socialtjänsten bedriver ett parallellt rättssystem.Dessutom gör sekretessen att det blir svårt med granskning av dessa allvarliga brister.

Om man hamnar i en situation där Socialtjänsten omhändertar ens barn på felaktiga grunder står man fruktansvärt maktlös. Barnet slits från sina föräldrar, sin hemmiljö, sin trygghet och kanske sin framtid och föräldrarna förlorar det allra käraste de har. Detta SKA INTE kunna få ske på felaktiga grunder, men det kan som sagt drabba precis vem som helst. I extremfallet räcker det med att någon är avundsjuk, gör en anonym anmälan till Socialtjänsten som sedan beslutar att inleda en utredning. Beroende på vad som har anmälts och på vilka tjänstemännen är, så brister det olika mycket i kompetens och intresse. Men i normalfallet finns åtminstone medelstora brister. Ofta saknas intresse och därmed insyn i situationen, vilket gör det otroligt svårt att bevisa oskuld. Tjänstemännen känner att de saknar kompetens och blir därför osäkra och rädda för att ta något beslut som blir fel, de vill därför hellre fälla än fria. Innan man vet ordet av har nämnden tagit beslut baserat på utredningen och ditt barn förs bort till okända människor. Om du överklagar till Förvaltningsrätten går de nästan alltid på samma spår som utredningen. Hur ska du bevisa att du KAN ta hand om ditt barn om du inte får visa det?

Detta var som sagt ett extremfall, men det händer med dagens system, och många liknande fall finns det också. Det kan vara skolan som anmäler, för att barnet har problem i skolan. Man kan ju tycka att situationen i skolan ska ingå i utredningen av dessa fall, men oftast utreds bara hemmiljön och föräldrarna och det hittas "fel" som "förklarar allt". Omhändertaganden får inte användas för att förbättra små fel i ett barns miljö, utan ska användas då det finns risk för barnets hälsa och utveckling.

Socialtjänstens makt måste begränsas och dess funktion ska vara mer av stödjande karaktär för medborgare, familjer och barn. De ska inte ha ensamt utredningsansvar eller beslutsrätt. Det finns helt enkelt inte kompetens för det och det får katastrofala följder som kränker mänskliga rättigheter!

Du, mammor har gjort mycket konstigare saker än att hälla socker i vällingen. 

Kanske inte så vanligt med socker i vällingen men socker och/eller vaniljsocker i ersättningen är inte ett dugg ovanligt. 

Håller med och jag anser också att barne som varit placerade tre år eller längre ska kunna adopteras av fosterfamiljen mot föräldranas vilja. Barnets rätt till en trygg uppväxt måste gå före föräldrarnas rätt till barnen.

Kommer nog att bli lättare nu när socialsekreterare ska få avgöra ärenden istället för politiker, så att barn inte ska behöva stanna så länge hos alla dessa olämpliga föräldrar i åratal.