Skulle du se det som något positivt om din 1-åring satte sig i en okänd persons knä av egen vilja?

Nä det skulle jag tycka vara skrämmande! Jag är glad att min son inte var distanslös och jag hoppas att nästa inte blir det heller.

Jag ser det som ett sundhetstecken att barnet gör skillnad på trygga och okända personer och visar detta genom att söka sig till en trygg person.

Det var det första sonen gjorde när vi skola in honom. Nu kände ju jag pedagogerna sedan flera år innan, men för honom var dom nya och okända. Tyckte det var underbart eftersom inskolningen gått jätte bra.

Hade han dock satt sig i någons knä i lekparken så hade jag nog tyckt att det var skrämmande.

Så det hela beror nog på situationen... 

Nej,det skulle jag inte.

Varför? Jo min första hand Arypisk Autism och har alltid varit väldigt distanslös, tex tog alltid BVC sköterskan i handen och gick glatt med henne in på hennes rum utan att ens titta efter mig, pratar idag gärna med folk han inte känner om saker han vill diskutera osv och där har man fått hejda honom mycket. Hade min 1,5 åring börjat så, då hade jag genast börjat fatta misstankar att hon också ev hade en diagnos. För sonen var det det tydligaste tecknet när han var runt året på att något kanske inte riktigt var som det skulle. 

Nej verkligen inte. Jag skulle bli orolig över om något var fel hos honom då det inte känns speciellt naturligt för ett barn att göra så.

Åh, herregud! Något händer en gång och aldrig mer! Men visst överanalysera ni. Ni njuter av att vara de perfekta föräldrarna!!

Nej. Har träffat barn som varit så, och det har aldrig varit något bra tecken.

Verkligen inte. Jag och min man är långt ifrån perfekta. Du inspirerade till en trådstart, inget mer. För dig var detta ett tecken på trygghet och självständighet. För mig är det verkligen inte det.

Jo, fast det är taskigt gjort även ifall jag vet att det inte är något fel i vårt fall!

Whitetrash86: skulle ett barn göra det först av allt skulle jag bli förvånad. Däremot har jag haft barn som jag skolat in (är förskollärare) som kan komma och sätta sig i knät efter bara någon timme. Då har det handlat om trygga föräldrar som känner mig och förskolan sedan tidigare varav det blivit mycket lättsamt. Jag tolkar det som att barnet känner av att föräldern omedvetet förmedlar att det är en trygg plats och en trygg person.

Njaej... Det beror lite på var, när och hur. Skulle han gå fram till en vilt främmande människa i parken och sätta sig i knäet på denne skulle jag inte bli särskilt glad, är det en av mina vänner som han inte träffat tidigare, men som jag är trygg med och som vi umgåtts med en stund skulle jag inte bli orolig alls. Men jag antar att det handlar mer om mitt första exempel? I så fall, nej.