• Anonym

    Är det verkligen egoistiskt att begå självmord?

    ... Det tycker inte jag! 

    Jag själv har kämpat med mitt psykiska mående i flera år, har kontakt med läkare och psykolog på BUP. 
    Men snart känner jag att dagen är kommen då jag helt enkelt inte kommer orka mer. Jag har kämpat i så många år, det blir aldrig bättre. Frågan är ju om det någonsin kommer bli det. Tveksamt. 

     Jag vill egentligen inte avsluta mitt liv genom att hänga mig. Jag vill ju bara dö. Utan att folk i min närhet får reda på vad orsaken var.
    Jag vill heller inte ses som den egoistiska människan som tar livet av sig, som gör det jobbigt både för sig själv och andra.  

    Jag är verkligen inte egoistisk. Tvärtom. Men jag har snart inget val. Jag står inte ut med mig själv, mina tankar och allt annat som finns på den här planeten. 
     

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-03-04 18:14
    Jag önskar att jag skadade mig själv. Men jag gör ju inte det. För jag vill inte att folk ska se, och framförallt inte veta.

  • Svar på tråden Är det verkligen egoistiskt att begå självmord?
  • Anonym

    Jag och mamma satt och pratade för en stund sen. Tydligen ska jag tvångsinläggas imorgon. På vilka grunder undrar jag? 

    Där rök mitt liv. Hejdå världen.

     

  • Anonym

    Kanske för att du funderar på självmord ts! Jag hoppas du får riktigt bra vård!

    Det känns kanske kasst att behöva gå om ett år till, men i det stora hela är det en liten grej. Du behöver bli frisk och sluta må så dåligt. Lyssna på dina föräldrar och läkare, de vill och kan hjälpa dig. Det blir bättre jag lovar. Jag minns knappt hur det var på gymnasiet och jag har ingen kontakt med min gamla klasskompisar. Å min bror var utbytesstudent ett år och fick börja med de som var yngre.

    Lita på dina nära och kära och slappna av i det - de kommer försöka hjälpa dig. Låt dem göra det! 

  • Border
    Anonym skrev 2013-03-08 09:33:13 följande:
    Kanske för att du funderar på självmord ts! Jag hoppas du får riktigt bra vård!

    Det känns kanske kasst att behöva gå om ett år till, men i det stora hela är det en liten grej. Du behöver bli frisk och sluta må så dåligt. Lyssna på dina föräldrar och läkare, de vill och kan hjälpa dig. Det blir bättre jag lovar. Jag minns knappt hur det var på gymnasiet och jag har ingen kontakt med min gamla klasskompisar. Å min bror var utbytesstudent ett år och fick börja med de som var yngre.

    Lita på dina nära och kära och slappna av i det - de kommer försöka hjälpa dig. Låt dem göra det! 
    Det där var nog något av det mest trösterika jag läst. Vad fin du är!
  • Anonym
    Nyfiken gul skrev 2013-03-04 18:25:18 följande:
    jag tycker det. Jag har varit nere i helvetet och verkligen försökt tagit mitt liv  och när jag nu ser tillbaka så kan jag faktiskt se det själviska i den situationen. När man mår så dåligt så är det oerhört lätt att hamna i ett moment 22, man ordnar inte längre upp livet för sin egen skull utan för att man är piskad till det av diverse myndigheter och annat för att inte bli stämplad som totalt menlös och fråntagen sin egen myndighet och rätten att bestämma över sitt liv, man gör som man blir tillsagd men man glider bara omkring i sin ångest och tar inte in andra intryck eller förslag på saker att göra så man mår bättre. För mig vände det när jag äntligen fick en diagnos, när jag fick ett namn på mina problem och min ångest. Nej jag mådde inte hux flux jättebäst , men jag fick möjlighet att träffa rätt personer som förstod mig och mina behov och kunde ge mig rätt verktyg att arbeta med, jag fick en mening och ett mål med mig själv. När jag själv kunde läsa om mina problem och förstå dom utifrån en diagnos så lossnade en del av den klump i magen jag bar omkring på.  dom år jag ditintills gått i terapi och fruktlösa samtalsförsök blev nu plötsligt meningsfulla när alla visste vad dom hade att utgå ifrån.  Javisst var jag fortfarande bångstyrig, elak, ilsken, deprimerad, självmordsbenägen, hyper och totalt  helt jävla slut i huvudet.. .Men dom lät mig hållas tills pusselbitarna trillade på plats en efter en.  Idag är det 14 år sedan och mycket har hänt sedan dess. nej frisk blir jag aldrig, men jag har ett liv jag själv har skapat, jag mår bra för stunden och omger mig med människor som ger mig styrka och kärlek. det är en bit på väg. jo självmord är en egoistisk handling - eftersom det ändå handlar om att JAG slutar må dåligt. Men konsekvensen av självmordet ger eko i flera generationer efteråt och många andra människor kan som ett led av självmordet också hamna i depressioner och själv vilja ta sitt liv. ett självmord är som ringar på vattnet... dom sprider sig och ger eko efter eko...  
    Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-

    Så är det ju. Men jag tycker inte att det är egoistiskt. Däremot är självmordstankarna/ handlingen ett symtom på att man mår dåligt. Det handlare snare om det än egoism.
  • Anonym (help)
    Nyfiken gul skrev 2013-03-04 18:39:35 följande:
    den tunga insikten är att världen inte kretsar kring en själv och ens egen ångest.  Deras liv fortsätter även om du mår dåligt eller bra eller väljer att ta ditt liv.

    Dom lever vidare och måste leva med DITT beslut.  

    Det är ett egoistiskt tänk ... "jamen jag då..?"

     
    Du verkar ha mått dåligt under lång tid och det påverkar givetvis även dina anhöriga. Om du inte längre orkar - varför skulle dom orka? Dom lider lika mycket som du...  

     
    Jag har inte läst igenom hela tråden än men tänker:
    1. antingen avslutar jag mitt liv så min familj kan gå vidare med sina liv utan mig som belastning, även om mina barn får växa upp med sorgen över en mist förälder.
    2. jag håller mig vid liv, men påverkar resten av deras liv med att vara den psykiskt sjuka föräldern som inte vill leva, en "förebild"?

    Det svåra valet, inget av dem är rätt mot min familj.
  • Lindsey Egot the only one

    (Help)

    Som mamma till en 14 årig flicka som dog i självmord så är det enormt svårt att gå vidare utan sitt barn. Hon finns i mina tankar 24/7 och det sliter nått djävulskt på vår familj att inte längre vara hel.
    Vet du att om någon dör i självmord kommer ytterligare en familjemedlem försöka begå självmord pga sorgen och saknaden.
    Hela familjen blir påverkade för all framtid.

    Sök vård eller prata med en diakonissan i din närmsta kyrka.

  • Anonym

    Hej alla som fortfarande läser denna tråd. 

    Har varit inlagd i tre veckor nu, det har varit ett helvete fullt av smärta. Jag har fått reda på att jag har en tumör i hjärnan, och det är inte säkert att den går att operera bort.

    Det här är så sjukt. Det var snart två årsedan jag började må väldigt dåligt, jag var stensäker på att jag hade en tumör i hjärnan. Det var många nätter som jag vaknade upp alldeles kallsvettig av drömmar, drömmar där jag fick mitt cancerbesked. Jag började tillslut leva som om jag hade cancer, jag låg bara i sängen, träffade knappt några vänner och gick inte i skolan. Jag skulle ju ändå dö. Trots flera läkarbesök med "lugnande" besked och terapi i ett år mot bl.a. hypokondri... Men så var det en tumör i hjärnan, som jag har haft i mer än två år. 

    Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är alldeles tom. Det är läskigt. Nu kan jag i så fall dö med gott samvete. 

  • EllieW86

    Det finns ALLTID en annan väg ut. Vissa tycker det är lättare att spela offer och tycka att "inget nånsin blir bättre" men det stämmer inte ens. Ingen kan leva ett helt liv i ett helvete utan några ljusglimtar som gör att man orkar se framåt, så jag tycker bara det är skitsnack. JA, det är oerhört egoistiskt. Det är inte meningen att man ska födas till den här världen för att själv kunna avgöra när det är dags att gå vidare. Riktigt slött.

  • PGA

    Ja, det är egoistiskt just för att man inte beaktar anhöriga och deras lidande. I så fall tar man inte livet av sig.

  • Anonym (777)
    EllieW86 skrev 2013-03-28 01:07:31 följande:
    Det finns ALLTID en annan väg ut. Vissa tycker det är lättare att spela offer och tycka att "inget nånsin blir bättre" men det stämmer inte ens. Ingen kan leva ett helt liv i ett helvete utan några ljusglimtar som gör att man orkar se framåt, så jag tycker bara det är skitsnack. JA, det är oerhört egoistiskt. Det är inte meningen att man ska födas till den här världen för att själv kunna avgöra när det är dags att gå vidare. Riktigt slött.
    Har du en aning om hur någon annans liv ser ut? Jag har haft ett helvete så länge jag kan minnas, och mina föräldrar VILL att jag ska dö, de har sagt det. Så varför, i helvete, skulle jag då välja att leva??? Jag har fått hjälp i stort sett under hela mitt liv och idag är jag över 30. Inte ens läkarna vet längre vad man ska göra i mitt fall. Så, snälla du, som säger att det alltid finns en annan väg ut än självmord, säg mig vad jag ska göra!
    PGA skrev 2013-03-28 01:08:28 följande:
    Ja, det är egoistiskt just för att man inte beaktar anhöriga och deras lidande. I så fall tar man inte livet av sig.
    Det är ju just det där som är grejen! Jag vet till 100% att mina föräldrar vill att jag ska dö för att de anser att jag är en börda. Alltså är det mer egoistiskt att jag lever, eller hur?
Svar på tråden Är det verkligen egoistiskt att begå självmord?