Kärlek i destruktiva förhållanden
Kärlek ? Något som jag framförallt har tänkt på efter mitt destruktiva förhållande och jag läser ofta trådar här där det beskrivs att jag älskar hon/han så mycket hur man än blivit behandlad.
Jag trodde länge att jag älskade men idag med allt bakom mig har jag insett att det inte alls handlade om kärlek, det var något tvångsmässigt som band mig, mycket ilska över att inte bli älskad och kanske rädsla att bli ensam och övergiven. Jag går idag i terapi och inser att jag också hade en del i spelet som gjorde att jag stannade alldeles för länge i destruktivt skit. Han hade inte förmåga att känna kärlek eftersom han inte kunde känna empati men jag envisades att stanna fastän jag för länge sedan insett detta.Eller ville jag inte se så att hoppet fortfarande kunde finnas där som en hägring för det var ju vad det var! Något kärleksförhållande var det i vart fall inte. Sund kärlek bygger på ömsesidig uppskattning, tillgivenhet och respekt och jag tror att vi som lever/har levt i ett destruktivt förhållande hela tiden behöver påminnelser om vad sund kärlek är.Det finns mycket att läsa om ämnet på nätet Jag satt ofta och läste på nätet när jag var i förhållandet och det kändes bra även om jag stannade kvar.Jag kunde i vart fall se att det jag hade var sjukt och att det fanns något annat som var sunt och att det sunda var det jag ville ha ju.Jag hade också kunnat skriva tidigare när jag var i skiten att jag älskade honom och därför hade svårt att lämna men idag så vet jag att det inte alls handlade om kärlek, han kunde inte ge och jag skulle aldrig kunna få det jag mest längtade efter hur jag än betedde mig. Det finns mycket att skriva om detta men vad tror ni som levt/lever i destruktiva förhållanden? Är det illusionen om kärlek som till en del håller en kvar? Att en sjuk "kärlek" är bättre än ingen alls?
