Sömnparalys/klardrömmar...
Jag har sedan barndomen minnen av "konstiga upplevelser" då jag ska somna.
När jag var liten och lagt mig i sängen på kvällen, kunde jag plötsligt känna hur det började brusa o "surra" i hela mig. Jag minns att jag upplevde en tyngd mot kroppen, som om något tryckte ner mig. Fick svårt att andas. Var för liten för att reflektera över känslan, men nu som vuxen upplever jag fortfarande detta "fenomen" med jämna mellanrum.
Numera kan jag ligga i sängen och plötsligt vaknar min hjärna, men min kropp är paralyserad. Kan inte röra mig. Jag försöker skrika men det kommer inget ljud. Jag är samtidigt "fullt medveten" om att jag är vaken i min "sovande kropp" och jag hör att min pojkvän är i vardagsrummet och tittar på TV. Jag kan inte förmå mig att ropa, fast jag desperat vill att han ska komma in och "väcka mig" ur paralysen. Jag har vid några tillfällen lyckats rycka till i en arm eller ett ben och då vaknar min kropp.
Denna process inleds alltid precis när jag lagt mig och är på väg att somna. Det börjar varje gång med att det brusar och surrar i kroppen. Sen kommer paralysen och mitt vakna tillstånd i min sovande kropp.
Ja har mer och mer lärt mig att kontrollera skräcken som infinner sig. Talar om för mig själv att det inte är farligt, bara extremt obehagligt. Då vid några enstaka tillfällen har den brusande känslan försvunnit.
Jag drömmer väldigt mycket och kommer alltid ihåg drömmarna när jag vaknar.
Har genom åren lyckats några gånger att kontrollera vad som ska hända. Jag vill en sak i drömmen och vips så händer just det.
Jag gick en kväll och la mig i sängen bredvid min pojkvän. Har så länge jag kan minnas varit ute och "flugit" på nätterna, en underbart skön känsla. :))
Skulle precis somna när den brusande och surrande känslan uppstår.
Jag är medveten, men kan inte röra min kropp. Plötsligt från ingenstans "lyfter" jag ur min kropp och ser min pojkvän ligga i sängen. Jag svävar upp mot taket och med ryggen ut mot fönstret. Då fick jag panik! Trodde att nu dör jag. Minns att jag funderade på hur jag skulle ta mig genom betongväggen, men eftersom jag blev så rädd "avbröts" det hela och sen minns jag inte mer. Vaknade på morgonen och kom ihåg exakt vad som hänt.
Ville bara skriva av mig lite. Det är svårt att prata om sånt här, eftersom folk gärna kommenterar att man är kockobello..
Finns det någon annan som upplevt samma sak som jag, eller är jag ensam om det här?
