Forum Misshandel/Våld - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Att göra sig fri från en psykopat

    Ons 27 mar 2013 17:47 Läst 21123 gånger Totalt 52 svar
    Visar endast inlägg av Anonym - Visa alla inlägg
  • Ons 27 mar 2013 17:47 #8
    Anonym (detärjag) skrev 2013-03-10 23:42:59 följande:
    Hot, förtal, misshandel & utpressning är vardag tillsammans med en man med beteendestörningar. Det blir en vana, man orkar inte ta sig ur, det är enklare att leva i en falsk fasad än att ta steget ur. Isoleringen blir total.

    Detta skriver jag för att lätta mitt hjärta, för att be om ursäkt till alla jag har sårat, för att börja om, för att ni som inte vågade fråga ska få höra, för att ni som stötte bort mig ska få veta att jag förstod varför, till ni som undrar var jag försvann ska få veta, ni som undrar vad som var fel med mig ska få höra.

    Hans första min är var en manipulation. Hans första handling var ett bedrägeri. Hans första mening var en lögn. Hans första känsloyttring var hat. "Det är världen det är fel på inte mig?"

    Jag har levt i ett svart hål där jag bara hasade längre och längre ner tills jag inte längre såg ljuset sen låg jag där orörlig under en lång tid? Så en dag fick jag en vacker son och ljuset visade sig igen och jag fick styrkan att göra mig fri, för min sons skull.

    Jag vet inte varför jag föll dit, jag är nog både dum, feg och alldeles för snäll men så blev det i alla fall och jag har förlorat allt som var jag, Marika. Jag ska sakta hitta tillbaka. När man är i psykopatens nät så har man en tendens att tänka med känslor istället för hjärnan och det har varit fullt upp med att överleva.

    Han började så klart med snyft-historier och fabricerade sin bakgrund. Jag vet faktiskt inte vem han är eller var han varit, det vet nog inte ens han. Det alla psykopater ljuger om är barndomen. Den beskriver de alltid som svår. De vet att vi har så lätt för att tycka synd om människor med svåra uppväxtförhållanden. Jag har träffat hans föräldrar, de är fina människor och fina farföräldrar till min son.

    Ska du verkligen ha de där kläderna på dig? Ditt hår är fult, du har förstört det, varför sminkar du dig så fult? Ena dagen är man världens bästa och så underbar, i nästa sekund är man det värsta och fulaste han sett. När det börjar uppdagas för en hur illa det är tänker man ändå "Man kan ju inte tro att en person som står en nära är så'n här!" Det var ngt som saknades, känslan av gemenskap, känslan av tillit, känslan av trygghet, jag vet inte säkert? Vid minsta antydan till tvivel blir man tillrättavisad, "du är ju så naiv och förstår inte, jag ska förklara för dig" . Om man inte är lojal får man stora problem, det lär man sig snabbt. Våga inte ens tänka åt ett annat håll.. Ingen av Dina väninnor duger, inga andra människor för den delen, han hittar fel på alla. Din familj duger inte heller. Vi hade inte samma mål i livet. Han sa samma ord som jag, men magen talade om för mig att det inte var så. Han förstörde mitt liv genom fysisk misshandel, psykisk misshandel och ekonomisk misshandel. Och det värsta av allt, jag har försvarat honom när andra har kritiserat honom.

    Eller det värsta var nog när han försökte slita min nyfödda son ur armarna på mig på BB för att han sa "du är psykiskt sjuk, det är mitt barn", det gjorde han en gång till när han skulle byta blöja och inte orkar byta vattnet till varmt vatten "han bryr sig inte" och jag blir förtvivlad och försöker gå emellan, jag byter vattnet ÅT honom, han häller ut det och tar kallt igen och i panik försöker jag ta min son, då sliten han upp honom och anklagar mig igen för att ha en psykos han säger att jag inte är kapabel till att ha barn och sedan springer han ut i snön med det nakna barnet för att han ska "ringa polisen och anmäla mig från grannen"? Jag gråter och ber honom ta in barnet i värmen, han vänder in till slut och tvingar mig ner på knä för att be om ursäkt om och om igen under en timmes tid innan jag till slut får tillbaka det hungriga barnet. Då säger han "såhär blir det när du är så psykiskt sjuk, förstår du nu att du behöver hjälp?, jag ska hjälpa dig".

    Jag darrar av skräck och kryper för psykopaten i ångestens ymniga svett, då njuter psykopaten i fulla drag och kör vidare en stund till med sina kränkningar och nedbrytande process tills man inte ens orkar gråta.. man är bara död inombords. Sen ska man be om ursäkt, NEJ ingen bortförklaring bara ursäkten och den kan du upprepa till den är godkänd. Psykopater erkänner aldrig egna fel och de få gånger som de verkligen erkänner ska man vara på sin vakt, för då har de något större i kikaren!" Paniken sprider sig. Han hittar på lögner och sprider ut det i omgivningen. Man får panik, ingenting av det är sant men han är så otroligt skicklig på manipulation så alla tror honom.

    När han inser att han gått för långt och jag är på väg att lämna honom kommer han säga och lova att det aldrig ska hända igen. Men det är ännu en av hans lögner... men egentligen är det ju bara insikten av att man inte kan åstadkomma någon förändring, som har betydelse. Att försöka ändra en psykopat är som att resonera med en blind: 'om du bara anstränger dig så kan du se!



    Du har fått med dom värsta bitarna, men mycket saknas. Att komma tillbaka efter det livet är svårt. om inte helt omöjligt.
  • Tor 18 apr 2013 23:05 #30

    FY, jag kommer också från samma situation. Det är så sjukt att jag inte insåg det när jag väl var med honom. Att det tog sån tid att inse huuur mycket han gjort mig illa. Det sätter så grova spår att leva med en psykopat, så manipulativt att det är läskigt. Det gäller att inte lägga skulden på sig själv, det gjorde jag under en mycket lång tid.

    En dag i taget, starkare varje dag :)

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll