jag sa till min man att han blivit fet!

Du förenklar rätt bra.
Till att börja med så är det som Mad Hatter skrev, man kanske inte vill göra något åt det, man kanske är nöjd.

Sen har man ju sällan bara en vilja, man kan vilja både gå ner i vikt och få äta chokladpraliner, då slits man mellan dom där.
Visst kan man säga då att det bara är att skärpa sig och göra det rätta, men det är då man förenklar, vi är människor vi styrs av så många olika saker, och människor är inte alltid rationella.
Vi är människor inte datorer.

Just nu pågår det forskning om något väldigt intressant, man påstår att magen har sin egen "hjärna" och den skickar ut sina egna signaler om vad, när och hur mycket vi ska äta.
Så det finns två viljor rent fysiskt som styr, man vet väl inte så mycket än om hur det här påverkar, men det ska bli väldigt intressant att få läsa vart det tar vägen.
För vad händer om "maghjärnan" har en annan uppfattning än "huvudhjärnan" om hur en person ska äta.
Vem är starkast, intellektet eller urdriften att överleva?            

Den man som säger så till mig åker på en propp.
Nädå, men det skulle inte bli muntert. 
Det är ju en nervärdering av mig, att tro att jag inte kan klara av ett rakt besked, vem tror han att han är?
Sen beror det på hans motiv till att säga det, hur jag kommer reagera, är det omtanke om mig och min hälsa som är det primära.
Eller är det han själv som är det primära.
Beroende på vilket och jag märker vilket det är, så kommer han få olika responser.      

Klart att det går, det är väl ingen i tråden som sagt något annat.
Ja, jag vet att det går, men det är banne mig inte så lätt som att man bara bestämmer sig och så gör man det rätt sen hela livet. 
Om det vore så enkelt skulle inga människor vara överviktiga, det skulle inte vara en av vår tids största folksjukdomar och vetenskapsmän, dietister och läkare skulle inte ha några problem med att veta hur man bäst hjälper en överviktig.
Kom igen, inte en Stephan Rössner vår egen bantardoktor säger att det är så svartvitt eller enkelt.   

Grejen är ju att det inte är dom överviktiga själva som klagar på sin vikt.
Det är andra människor som klagar och som inte är så lite aggressiva och fördömande.

Varför t ex behöver man en undanflykt för att vara överviktig.
Ska man behöva be om ursäkt för sin övervikt.        

Jag blir lite förbannad men mest ledsen när jag läser den här tråden.
Rent tekniskt har ni rätt, det är inte svårt att veta hur man ska göra för att gå ner i vikt.
Det svåra är att göra det sen.
Här pratas bara om det rent tekniska, men ingen berör det mänskliga, vi människor är inte maskiner, vi fattar inte alltid dom beslut som är mest rationella, det finns så många faktorer som spelar in i dom val vi gör.
Att bortse från allt annat än det rent tekniska framstår för mig som väldigt trångsynt och svartvitt.

Jag kan berätta min historia, jag har alltid varit mullig på gränsen till överviktig, för att jag ätit fel och rört mig för lite, framförallt ätit fel.
Men det har alltid varit under kontroll.

Sen blev jag allvarligt sjuk, och då rasade allt. allt inneliggande på sjukhuset och stillasittande hemma, samt dom tunga mediciner jag var tvungen att ta en period, gjorde att jag rusade från överviktig till fet på bara några månader.
Idag mår jag bättre, även om jag för alltid kommer få dras med kroniska sjukdomar som begränsar mig.
Min kropp är fortfarande skör och kommer alltid vara.

Nu har jag tagit mig tillbaka en hel del, jag har tappat  45 kg,
Jag tränar 6 dagar i veckan under överinseende av min personliga tränare som kan min kropp bättre än nån annan, och vet vad den behöver och vad den tål.
Jag äter enligt strikt schema uppsatt av dietist 6 dagar i veckan.

Sen kommer det nån och talar om för mig att jag borde gå ut och gå en timme om dagen.
Då blir jag lite förbannad, vem tror personen att hen är, tror verkligen människan att jag inte vet det, att hen vet bättre än min tränare.
Kom ner från dom höga hästarna, du är inte bättre än jag.
Utgå aldrig ifrån att du vet vad som orsakar en övervikt, för det är mer komplext än kalorier in och kalorier ut.
Utgå aldrig ifrån att du vet överviktigas motiv eller brist därav, eller att du vet hur överviktiga lever.
För såvida du inte känner personen väl så har du faktiskt ingen susning.
Och det är jäkligt förmätet att sitta och döma främlingar och tala om för andra hur dom ska leva sina liv, utan.
Rikta den där lampan på ditt eget beteende istället.

För nu tog jag mig själv som exempel, men det finns lika många historier som det finns överviktiga, glöm aldrig det.
Fråga istället för döma.