Adoption från Ryssland

Vi adopterade från Ryssland för tre år sedan. Så jag kan bara önska er lycka till!

Finns en förening för de som ska eller har adopterat från Ryssland (även om vi inte gått med där själva). ffra.se/

Oj, det finns så mycket att berätta om ... Har skrivit om det i tidigare trådar. Vi stod i kö i 4 år... vet inte om det är bättre nu. Ryssland hade just öppnats för adoption så vi trodde aldrig vi skulle komma så långt där utan stod i kö i flera länder. Moskva var bannlyst av adoptionsbyrån just då pga orimliga regler i Moskva. (Man fick inte veta vilket barn man skulle adoptera förrän vid första resan. Det innebar att flera fick en chock när de mötte sitt barn med grava handikapp som de inte varit förberedda på...). Men vi kom i kontakt med ett gäng volontärer som jobbar med att samla in kläder och prylar till hemlösa barn och barnhemsbarn som låg på sjukhus där. Genom dem fick vi reda på en liten pojke med SN som behövde familj. Vi frågade direkt vår byrå om de kunde hjälpa oss eftersom vi ville att allt skulle gå korrekt till. De var tveksamma först men när de insåg att vi genom volontärerna visste att han var öppen för internationell adoption, att barnhemmet var positivt och att adoptionsmyndigheten var positiv till det så skickade de en officiell förfrågan och fick ok på alla instanser. Så vi fick inte vår son genom kön som sådan även om det kunde hända när som helst. Men just då var vi en av väldigt få svenskar som adopterade från Moskva just då. Tror Moskva är med på listan igen. Men det kan ni säkert bättre än jag.

Det var åtta ryska läkarintyg på plats som krävdes utöver de svenska. Dyrt och omständligt. Dessutom gällde de bara en kort tid så när vi åkte dit för vår andra resa till domstolstiden så var intygen inaktuella och fick göras om... för dyr peng igen...
Läkarna var luriga och utläste både det ena och det andra ur provsvarerna. Som tur var så var tolken erfaren och tog dem under herrans tukt och förmaning ett par ggr bakom stängda dörrar. Ingen kan läsa lusen av en ryss som en annan ryss

Barnhemmet var ocharmigt, slitet och rätt sorgligt eftersom det bara var till för barn med SN upp till 4 års ålder. Därefter ansågs de icke adoptionsbara och hämtades antingen av biologiska föräldrarna (vi såg många ryssar - som inte hade möjlighet att vårda sina barn hälsa på dem där... så de barnen var inte öppna för adoption) eller så hamnade de på mentalinstitutioner som enda barn bland vuxna patienter. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det. Vår sån är fullt frisk men har ett fysiskt handikapp. Att han ligger efter sina jämnåriga beror på den uppväxt han hade. Men han kommer ikapp med stormsteg. Men i Ryssland såg man knappt handikappade på gatorna, de göms undan. Inget är därför handikappanpassat.

Jag rekommenderar alla som adopterat att spendera tid i landet. Vi passade på att stanna mellan andra och tredje resan (när vi skulle få hämta sonen efter att domen trätt i kraft 10 dagar efter domstolsbeslutet. Så i praktiken reste vi inte hem emellan. (Kan vara andra regler nu).

Men det var lärorikt. Tolken blev vår livlina. Hon var väldig rysk, väldigt tråkig, dålig på att förbereda oss på vad som väntade längre än ett par timmar i förväg. Men hon banade vägen för oss, bråkade med byråkrater och gjorde ett storartat jobb. Vi hade aldrig klarat att adoptera utan byrån och därmed henne till vår hjälp.

Fler än jag trodde talade engelska på restauranger. Men man får förbereda sig på att många även inte kan annat än ryska. Vi hade stor nytta av 1,5 termin ryskalektioner! Bara att lära sig artiga hälsningsfraser och ryska alfabetet var en stor hjälp. Så det är faktiskt mitt bästa råd: lär er lite ryska. Vi var absolut inte flytande... och vi har glömt det mesta redan... men att vara artig mot hotellpersonal och andra underlättar... de är inte kända för att dra på smilbandet och ser med skepsism på turister som ler och försöker charma dem. Att kunna läsa ryska alfabetet gjorde att vi inte åkte vilse i tunnelbanan och kunde läsa karta och gatunamnet.

Man skulle ta med sig gåvor till barnhemspersonal, chauffören, tolken m fl. Lite känsligt... men tolken var bestämd och lotsade oss rätt. En del köpte hon till och med själv in åt oss utan att ta betalt (silkessjalar och smink). Annat köpte vi på plats (nescafe och choklad etc) och annat tog vi med hemifrån.

Förbered frågor ni vill ställa till barnhemmet! Det är stressigt och svårt att slå sig ner i lugn och ro med personalen och få svar. De ser det inte som helt naturligt att svara på alla frågor och tyckte nog en del var onödigt De anser inte det är självklart att man får reda på vilka biologiska föräldrarna är (om man ens vet). Ryska adoptivföräldrar håller det än i dag ofta hemligt för barn och omgivning att de adopterat. Men försök klämma dem på allt ni kan. Jag försökte få svar i förväg och även där om sonen var allergisk mot något. Vore ju bra att veta om vi behövde flytta våra katter till någon annan etc. Men deras attityd var: Allergisk? Varför då? Ryska barn är aldrig allergiska! De hade ju rätt som tur är Sonen var inte allergisk...

Jag tycker det är otroligt skönt att ha Ryssland "så nära" trots allt så vi kan t o m ta en kryssning dit när sonen blir lite äldre. Det är ju lättare än när man ska resa över halva jorden. Jag har varit där själv med jobbet en gång sedan dess, vilket var en så fik upplevelse (även om det inte var samma stad).

Det finns en förening för ryska adoptivfamiljer här i Sverige: ffra.se/ Vet inte hur de är för vi har faktiskt inte hunnit med. Vi har fullt upp med andra föreningar med mer inriktning på sonens funktionshinder istället.

Det finns många bloggar, särskilt amerikanska, om adoptioner av ryska barn. Googla! Jag lusläste allihop, även om amerikanerna nu är stoppade i Ryssland (sorgligt). Men ni kan säkert läsa om hur deras adoptioner gick fram tills för några år sedan. Väldigt intressant och lärorikt närande sitter hemma och väääääntar!

Lycka till allihop!

Jag känner igen känslan... när man väntar på barnbesked och resebesked så fullkomligt suger man åt sig allt om landet, barn, adoption etc Finns rätt många (särskilt amerikaner) som även skrivit böcker om sina adoptioner. Kolla www.amazon.co.uk.

Vad gäller gåvorna så är det främst sista resan de behövs vid så ni hinner kolla läget under första resan (och fråga tolken och adoptionsbyrån) innan det är dags.

Jag har två favoritböcker (sanna historier) om Ryssland (och adoption). The Russian word for snow (Janis Cooke Newman) och en förskräcklig historia The boy from baby house 10 (Alan Philips och John Lahutsky). Den sista är rent tragisk (men med lyckligt slut). Men den visar ryska barnhem för bara 20 år sedan, där en tuff liten kille med CP-skada klarade sig från en ren mardröm (och var med och skrev boken om sin uppväxt). Den boken läste jag mellan våra resor... insåg då (efter en del Googlade) att vårt barnhem troligen var liknande som en del av de han upplevde men att det blivit bättre (delvis pga uppståndelsen när den pojkens historia uppmärksammades i pressen vid adoptionen). Som tur är de flesta barnhemmen i dagens läge mer humana om än inte lika pedagogiska och barnvänligt uppbyggda som vi förväntar oss när vi jämför med en vanligt traditionell förskola i Sverige.