• Anonym (Ledsen)

    Dilemma.

    Mår så dåligt just nu att jag inte riktigt vet vart jag ska vända mig och det blev här. Bor med min sambo och vår gemensamma bebis och hans 2 barn varannan vecka. Hans barn har väldiga problem från många håll och kanter. Både i skolan , med sina beteenden och psykiska sjukdomar. Jag är en driftig person och ser jag ett problem så vill jag lösa det direkt. Hatar problem som ligger och gror och sen innan man vet ordet av har man så många att man mår dåligt tillslut. Men i detta fall är det min sambos barn som har problem i faktiskt nästan precis allt och jag har kommit med förslag när problem dykt upp och samtalat med min sambo om eventuella lösningar och han håller med i det jag säger men det blir aldrig någon handling då han är rädd att diskutera med mamman till barnen. Vilket jag inte förstår när de handlar om deras barn och dess väl mående och framtid så blir det alltid bråk dom emellan och ingen lösning på barnets problem blir av. Och nu ger min sambo mer upp när han vet att han måste samtala med henne men jag som inte har någon större makt i detta får stå vid sidan av och leva i detta kaos som inget annat än vill ha en lugn och tryggt hem som alla ska känna är sin fristad men nu är det så mkt problem som byggts upp på hans barn att veckorna med barnen är näst intill outhärdliga och här står jag med min son och vill att han ska få den uppväxt hans syskon inte fick och leva det bästa möjliga liv jag kan ge honom men det går inte så länge mina bonusbarn inte mår bra för det skapar obalans i vårt liv. Jag är driftig och skulle på en dag lösa eller i allafall på börja en bättre lösning för dessa 2 barn men har ingen makt då det inte är mina och min sambo har blivit handlings förlamad och han är så fruktansvärt ledsen över sina barn men han är för feg för och diskutera med mamman. Jag älskar denna man mer än nåt annat och finns inte på världs kartan att jag vill låta mitt barn leva under separerade förhållanden och jag ska få detta att fungera till varje pris. Men blir så himla ledsen över att deras samarbete som brister gör att barnen mår dåligt och har många problem som måste lösas av dom 2 tillsammans och här står jag med hur mkt vilja och kämpa glöd som helst men kan inget göra :( vill att dom ska må bra så att vi kan få det bra för just nu är varannan vecka ett nytt problem som uppstår och byggs på och pappan mår nu så dåligt att det inte ens går diskutera detta utan att han bryter ihop. Vad gör man i min sits? Jag vill få hjälps dom men krävs att föräldrarna gör det. Vill ha ordning på allt detta så vi kan få ro och trygghet i vår familj. Hur ska jag ställa mig i detta? Känner mig bara så fruktansvärt maktlös och vill inget annat än och få ordning. Känner att jag inte orkar men tänker inte lämna då jag vill inte att mitt barn ska leva separerat. Men känner att jag får stå här mittemellan och har ingen makt även om vi är en familj att styra vårt familjeliv då alla dessa problem drar ner oss. Finns lösningar på barnens situation, sitter på många men det händer inget pga att föräldrarna inte kan ta till handling och diskutera. Känner att jag står och klampar och vet inte Vad jag ska göra :(

  • Svar på tråden Dilemma.
  • Ess

    Går det inte att prata med mamman så får han själv söka hjälp och hoppas att det funkar även om han bara kan jobba med dem vv. Men ni kanske får en bättre tillvaro om han/ni kan bemöta dem på rätt sätt.

    Sedan någon gång förra året så har den ena föräldern rätt att söka hjälp för sitt barn, även om den andre motsätter sig det. 

  • Ess

    Om han söker hjälp för dem och arbetar med dem, så kan han söka enskild vårdnad om det är så att mamman motarbetar och förstör för barnen.

  • Anonym (Ledsen)

    Mamman går inte att diskutera med, det är där problemet ligger i varför problemen med barnen bara växer, kommer nya innan ens problemet innan kunnat lösas och pappan har blivit handlings förlamad då han inte kommer någon vart men jag tycker han ska ta tag i det på egen hand när mamman inte samarbetar för det handlar ju om barnen. Jag får bara stå och se på känns det som. Och har erbjudit mig att ställa upp och hjälpa till när han känner att han står still men han vill lösa det och fixa problemen men han verkar inte få handen ur handsken för att det här har tärt på honom så mkt men låter man bara tiden gå och problemen växa så bäddar man ju sin egen grav och han är fullt medveten om detta och vill sitt bästa för sina barn som han älskar mer än nåt annat. Vi pratar och tycker samma men handlingen och driften måste han göra men jag är den mer driftiga i vårt förhållande men det är ju inte mina barn och det försvårar det hela att lösa. Vi gör allt för barnen när dom är här men de är svåra med många anledningar och grunden att de inte mår bra. Skolan klarar inte av ena grabben och påpekar detta ofta och skriver brev om att skolstyrelsen haft möte osv och skolan verkar mena att de vill ha respons och hjälp med grabben och som förälder får man kriga och försöka hitta en lösning på pojkens problem i skolan men varken mamman eller min sambo tar tag i det och jag har sett och påpekat det länge att hans skol situation måste göras nåt åt men tiden bara går och inget händer och nu flåsar skolan dom i nacken. Jag vet bara vad jag hade gjort , hade aldrig låtit det fort gå utan tagit tag i det direkt men så är det inte här och det är frustrerande. Och även andra allvarliga problem som misstänkt autism och han har epelepsi och har nu fått tvångstankar och jag säger hela tiden att han måste prats med mamman och komma fram till vad som ska göras men inget händer och båda grabbarna är jobbiga pga att de inte får den hjälp de behöver. Så enkelt egentligen att lösa, ringa bup om utredning och sen försöka få en stöd person åt grabben i skolan , ett samtal bort och man på börjar en bättre framtid för grabbarna men jag kan ju inte göra mer än att prata och försöka stötta och jag vill att min son ska ha ett lugn hemma nör han växer upp som det ser ut nu så skulle jag inte ens våga lämna eller låta dom leka ihop pga deras beteende och så ska det inte vara. Måste få ordning på dom så de kan må bra så fort som möjligt för att få ett normalt familjeliv. Hatar att man känner sig som en mellan hand och inte kan göra något mer än det jag gör. Stället upp till 110 procent men en handling måste ske först också :( bara skriver och skrivet för känner bara en maktlöshet och mår dåligt av detta.

  • Anonym

    Finns de ingen du kan prata med? Har inte bvc frågat om din familjesituation och hur barnet har de hemma? Är väl inte rätt ställe att prat med dem egentligen. men de är ju ändå lite inne i vård av familjer eller vad man ska säga. kanske kan de ge dig råd om hur du kan hjälpa dessa barn? Varr du kan vända dig eller om du kan göra något? Jag vet inte alls vart man vänder sig. eller ringa bup själ å prata om hur de ser ut i din familjesituation och säga att du vill hjälpa barnen men att du inte vet hur du ska bära dig åt? Berätta och rådfråga med några som jobbar med familjer och barn?

  • Anonym (liknande problem)

    Jag har ett liknande problem och även om jag inte kan komma med mycket råd eller så, så kanske vi kan lufta lite våra känslor här. 

    Detta är mitt problem...
    Min sambo och hans ex har kommunikationsproblem och det gör att många problem inte direkt slutar någonsin för de verkar alltför upptagna med att tjafsa med varandra och trots att det inte hjälper barnen blir det inga lösningar. 

    Min styvson har problem med blåsan (kissar på sig hela tiden) och han är redan 8 år, vilket så vitt jag vet inte är normalt. Min styvdotter  är 11 år och skolarbetet har blivit lidande pga hennes beroende av mobiltelefonen. Styvsonen har redan varit i kontakt med bup men deras resterande tider har deras mamma missat eller glömt bort, vilket även gäller barnens tandläkartider och läkartider.  För det mesta brukar min man hämta sina sjuka barn för att ta hand om de då de båda har astma och måste ibland till akuten. Bör kanske nämna att mamman bokstavligt talat har närsjukhuset bakom sig, typ 10 m. Jag behöver kanske inte nämna i vilken stadie de kan komma hem till mig när det är "vår" vecka men du kanske kan göra dig en idé. Ska också tillägga här att min styvdotter får vara barnvakt åt sin 3åriga lillebror nästan varje dag då deras mamma vägrar betala dagiset eller de flesta räkningar för att kunna åka på semester till Spanien varje år. Att hon sedan "köper" sin dotters godkännande genom att ge henne tillstånd till allt möjligt och dessutom ge henne pengar till bio och burger king, verkar inte vara en så bra permanent lösning men det orsakar problem då jag och min sambo inte är med på dessa noter.

    Tidigare hamnade jag och de i tjafs då mina barn (6 och 2 år) hade rutiner som läggdags, matdags och läxdags men min man pratade med dem och efter ett tag så slutade de klaga på det. Kan tillägga här att min 6 åriga dotter har en annan biologisk pappa som hon bara ser varann helg men att min son på 2 har samma biologiska pappa som mina styvbarn (min sambo alltså).

    Kan redan nu meddela dig att tyvärr så försökte jag en gång tidigare ta kontakt med bup för att lösa styvsonens problem och deras kommunikationsproblem, men deras svar var att det var föräldrarnas uppgift och därför kunde jag inget göra. I ditt fall tror jag tyvärr att de antagligen kommer säga samma sak.

    Hoppas detta inlägg kan hjälpa dig på något sätt, även om det inte finns så mycket lösningar i det. Själv mår jag bättre av att dela med mig anonymt, att få ut det helt enkelt.

    Ha det gott! ;) 

  • nattregn
    Anonym (Ledsen) skrev 2013-03-18 09:56:06 följande:
    Mamman går inte att diskutera med, det är där problemet ligger i varför problemen med barnen bara växer, kommer nya innan ens problemet innan kunnat lösas och pappan har blivit handlings förlamad då han inte kommer någon vart men jag tycker han ska ta tag i det på egen hand när mamman inte samarbetar för det handlar ju om barnen. Jag får bara stå och se på känns det som. Och har erbjudit mig att ställa upp och hjälpa till när han känner att han står still men han vill lösa det och fixa problemen men han verkar inte få handen ur handsken för att det här har tärt på honom så mkt men låter man bara tiden gå och problemen växa så bäddar man ju sin egen grav och han är fullt medveten om detta och vill sitt bästa för sina barn som han älskar mer än nåt annat. Vi pratar och tycker samma men handlingen och driften måste han göra men jag är den mer driftiga i vårt förhållande men det är ju inte mina barn och det försvårar det hela att lösa. Vi gör allt för barnen när dom är här men de är svåra med många anledningar och grunden att de inte mår bra. Skolan klarar inte av ena grabben och påpekar detta ofta och skriver brev om att skolstyrelsen haft möte osv och skolan verkar mena att de vill ha respons och hjälp med grabben och som förälder får man kriga och försöka hitta en lösning på pojkens problem i skolan men varken mamman eller min sambo tar tag i det och jag har sett och påpekat det länge att hans skol situation måste göras nåt åt men tiden bara går och inget händer och nu flåsar skolan dom i nacken. Jag vet bara vad jag hade gjort , hade aldrig låtit det fort gå utan tagit tag i det direkt men så är det inte här och det är frustrerande. Och även andra allvarliga problem som misstänkt autism och han har epelepsi och har nu fått tvångstankar och jag säger hela tiden att han måste prats med mamman och komma fram till vad som ska göras men inget händer och båda grabbarna är jobbiga pga att de inte får den hjälp de behöver. Så enkelt egentligen att lösa, ringa bup om utredning och sen försöka få en stöd person åt grabben i skolan , ett samtal bort och man på börjar en bättre framtid för grabbarna men jag kan ju inte göra mer än att prata och försöka stötta och jag vill att min son ska ha ett lugn hemma nör han växer upp som det ser ut nu så skulle jag inte ens våga lämna eller låta dom leka ihop pga deras beteende och så ska det inte vara. Måste få ordning på dom så de kan må bra så fort som möjligt för att få ett normalt familjeliv. Hatar att man känner sig som en mellan hand och inte kan göra något mer än det jag gör. Stället upp till 110 procent men en handling måste ske först också :( bara skriver och skrivet för känner bara en maktlöshet och mår dåligt av detta.
    Gör en oros anmälan till soc, den kan göras anonymt. Har ni tur så kommer den utredningen leda någonstans och barnen får hjälp! Mamman klarar ju inte av att ha sina barn vv verkar det som... :(
  • nattregn
    Anonym (Ledsen) skrev 2013-03-18 09:56:06 följande:
    Mamman går inte att diskutera med, det är där problemet ligger i varför problemen med barnen bara växer, kommer nya innan ens problemet innan kunnat lösas och pappan har blivit handlings förlamad då han inte kommer någon vart men jag tycker han ska ta tag i det på egen hand när mamman inte samarbetar för det handlar ju om barnen. Jag får bara stå och se på känns det som. Och har erbjudit mig att ställa upp och hjälpa till när han känner att han står still men han vill lösa det och fixa problemen men han verkar inte få handen ur handsken för att det här har tärt på honom så mkt men låter man bara tiden gå och problemen växa så bäddar man ju sin egen grav och han är fullt medveten om detta och vill sitt bästa för sina barn som han älskar mer än nåt annat. Vi pratar och tycker samma men handlingen och driften måste han göra men jag är den mer driftiga i vårt förhållande men det är ju inte mina barn och det försvårar det hela att lösa. Vi gör allt för barnen när dom är här men de är svåra med många anledningar och grunden att de inte mår bra. Skolan klarar inte av ena grabben och påpekar detta ofta och skriver brev om att skolstyrelsen haft möte osv och skolan verkar mena att de vill ha respons och hjälp med grabben och som förälder får man kriga och försöka hitta en lösning på pojkens problem i skolan men varken mamman eller min sambo tar tag i det och jag har sett och påpekat det länge att hans skol situation måste göras nåt åt men tiden bara går och inget händer och nu flåsar skolan dom i nacken. Jag vet bara vad jag hade gjort , hade aldrig låtit det fort gå utan tagit tag i det direkt men så är det inte här och det är frustrerande. Och även andra allvarliga problem som misstänkt autism och han har epelepsi och har nu fått tvångstankar och jag säger hela tiden att han måste prats med mamman och komma fram till vad som ska göras men inget händer och båda grabbarna är jobbiga pga att de inte får den hjälp de behöver. Så enkelt egentligen att lösa, ringa bup om utredning och sen försöka få en stöd person åt grabben i skolan , ett samtal bort och man på börjar en bättre framtid för grabbarna men jag kan ju inte göra mer än att prata och försöka stötta och jag vill att min son ska ha ett lugn hemma nör han växer upp som det ser ut nu så skulle jag inte ens våga lämna eller låta dom leka ihop pga deras beteende och så ska det inte vara. Måste få ordning på dom så de kan må bra så fort som möjligt för att få ett normalt familjeliv. Hatar att man känner sig som en mellan hand och inte kan göra något mer än det jag gör. Stället upp till 110 procent men en handling måste ske först också :( bara skriver och skrivet för känner bara en maktlöshet och mår dåligt av detta.
    Det låter som din man har gått in i en mörk svacka och inte orkar mer... Det finns olika ställen för män att gå och prata, liknande som kvinnojouren. I sthlm heter dessa MAnscentrum. Kan inte föräldrarna komma fram till något så finns ju familjerätten där man kan gå och prata. Då sätter man upp gränser för vad man ska prata om. I slut ändan ska inte föräldrar som inte kan kommunicera med varandra  om det mest väsentliga ha gemensam vårdnad.

    En väldig viktig tanke är att han/ni inte kan kompensera för mamman inte är en bra mamma. Han kan bara vara en så bra pappa som möjligt. Barn kan ha olika regler på olika ställen, även om inte det är optimalt. Då har ni iaf gjort allt ni kan. 
Svar på tråden Dilemma.