Dilemma.

Mamman går inte att diskutera med, det är där problemet ligger i varför problemen med barnen bara växer, kommer nya innan ens problemet innan kunnat lösas och pappan har blivit handlings förlamad då han inte kommer någon vart men jag tycker han ska ta tag i det på egen hand när mamman inte samarbetar för det handlar ju om barnen. Jag får bara stå och se på känns det som. Och har erbjudit mig att ställa upp och hjälpa till när han känner att han står still men han vill lösa det och fixa problemen men han verkar inte få handen ur handsken för att det här har tärt på honom så mkt men låter man bara tiden gå och problemen växa så bäddar man ju sin egen grav och han är fullt medveten om detta och vill sitt bästa för sina barn som han älskar mer än nåt annat. Vi pratar och tycker samma men handlingen och driften måste han göra men jag är den mer driftiga i vårt förhållande men det är ju inte mina barn och det försvårar det hela att lösa. Vi gör allt för barnen när dom är här men de är svåra med många anledningar och grunden att de inte mår bra. Skolan klarar inte av ena grabben och påpekar detta ofta och skriver brev om att skolstyrelsen haft möte osv och skolan verkar mena att de vill ha respons och hjälp med grabben och som förälder får man kriga och försöka hitta en lösning på pojkens problem i skolan men varken mamman eller min sambo tar tag i det och jag har sett och påpekat det länge att hans skol situation måste göras nåt åt men tiden bara går och inget händer och nu flåsar skolan dom i nacken. Jag vet bara vad jag hade gjort , hade aldrig låtit det fort gå utan tagit tag i det direkt men så är det inte här och det är frustrerande. Och även andra allvarliga problem som misstänkt autism och han har epelepsi och har nu fått tvångstankar och jag säger hela tiden att han måste prats med mamman och komma fram till vad som ska göras men inget händer och båda grabbarna är jobbiga pga att de inte får den hjälp de behöver. Så enkelt egentligen att lösa, ringa bup om utredning och sen försöka få en stöd person åt grabben i skolan , ett samtal bort och man på börjar en bättre framtid för grabbarna men jag kan ju inte göra mer än att prata och försöka stötta och jag vill att min son ska ha ett lugn hemma nör han växer upp som det ser ut nu så skulle jag inte ens våga lämna eller låta dom leka ihop pga deras beteende och så ska det inte vara. Måste få ordning på dom så de kan må bra så fort som möjligt för att få ett normalt familjeliv. Hatar att man känner sig som en mellan hand och inte kan göra något mer än det jag gör. Stället upp till 110 procent men en handling måste ske först också :( bara skriver och skrivet för känner bara en maktlöshet och mår dåligt av detta.

Mamman går inte att diskutera med, det är där problemet ligger i varför problemen med barnen bara växer, kommer nya innan ens problemet innan kunnat lösas och pappan har blivit handlings förlamad då han inte kommer någon vart men jag tycker han ska ta tag i det på egen hand när mamman inte samarbetar för det handlar ju om barnen. Jag får bara stå och se på känns det som. Och har erbjudit mig att ställa upp och hjälpa till när han känner att han står still men han vill lösa det och fixa problemen men han verkar inte få handen ur handsken för att det här har tärt på honom så mkt men låter man bara tiden gå och problemen växa så bäddar man ju sin egen grav och han är fullt medveten om detta och vill sitt bästa för sina barn som han älskar mer än nåt annat. Vi pratar och tycker samma men handlingen och driften måste han göra men jag är den mer driftiga i vårt förhållande men det är ju inte mina barn och det försvårar det hela att lösa. Vi gör allt för barnen när dom är här men de är svåra med många anledningar och grunden att de inte mår bra. Skolan klarar inte av ena grabben och påpekar detta ofta och skriver brev om att skolstyrelsen haft möte osv och skolan verkar mena att de vill ha respons och hjälp med grabben och som förälder får man kriga och försöka hitta en lösning på pojkens problem i skolan men varken mamman eller min sambo tar tag i det och jag har sett och påpekat det länge att hans skol situation måste göras nåt åt men tiden bara går och inget händer och nu flåsar skolan dom i nacken. Jag vet bara vad jag hade gjort , hade aldrig låtit det fort gå utan tagit tag i det direkt men så är det inte här och det är frustrerande. Och även andra allvarliga problem som misstänkt autism och han har epelepsi och har nu fått tvångstankar och jag säger hela tiden att han måste prats med mamman och komma fram till vad som ska göras men inget händer och båda grabbarna är jobbiga pga att de inte får den hjälp de behöver. Så enkelt egentligen att lösa, ringa bup om utredning och sen försöka få en stöd person åt grabben i skolan , ett samtal bort och man på börjar en bättre framtid för grabbarna men jag kan ju inte göra mer än att prata och försöka stötta och jag vill att min son ska ha ett lugn hemma nör han växer upp som det ser ut nu så skulle jag inte ens våga lämna eller låta dom leka ihop pga deras beteende och så ska det inte vara. Måste få ordning på dom så de kan må bra så fort som möjligt för att få ett normalt familjeliv. Hatar att man känner sig som en mellan hand och inte kan göra något mer än det jag gör. Stället upp till 110 procent men en handling måste ske först också :( bara skriver och skrivet för känner bara en maktlöshet och mår dåligt av detta.