Efter 3,5 års försök att få ett litet mirakel, så är vår kärlek och lust till varandra fortfarande lika stor. Ena dagen kan vi gå på bio, andra dagen bara ligga och slappa ihop, sen har vi dagarna när vi sitter och pratar om vad vår bebis skulle kunna heta,och vem han/hon skulle likna. Det är inte lätt, bara Gud och vi vet hur många kvällar jag fått gråta ut i min älsklings armar, och bara velat skrika ut hur jävla orättvist livet kan vara. Och det bästa är att han är ju faktiskt den enda som förstår mig, för han vill det här minst lika mycket som jag. Vi går igenom detta tillsammans, och vi har pratat om det värsta scenariot, om vi aldrig får något barn, och bara tanken gör ont. Jag antar att vi skulle överleva utan barn, men livet skulle aldrig få den mening som jag drömmer om att det ska få. Den obeskrivliga känslan av att vara någons mamma, någons pappa. Så för att summera det hela: Vi gör inget speciellt för att hålla passionen vid liv, vi gör som det vi alltid varit bäst på- älskar varandra och hoppas på att det en vacker dag kan resultera i ett litet mirakel...