Ledsen långt efter missfall?

Sm du skrev själv så var det ju mycket då och det har antagligen fortsatt vara det med två små barn. Det är klart att om man inte bearbetar då så kommer det slå tillbaks senare, nu när du hade tid att tänka på så slog det till... Hoppas det blir bättre!

Jag tror det är jättevanligt att känna sorg långt efter missfall, samtidigt som man självklart är lycklig över senare graviditeter som gick vägen. Jag fick MF 2006 och 2011, som jag fortfarande är ledsen över. Kram!

Du är inte ensam, TS. Jag är halvvägs in i en graviditet just nu. Ändå sörjer jag att jag fick ett missfall i september. Om allt hade gått som det skulle hade det barnet fötts nu och det känns tungt, trots att barnet i magen är det absolut bästa jag vet.
Missfall är oerhört traumatiska, men ändå känns det som något som knappt existerar i samhället eftersom ingen pratar om det IRL. Det känns som att man inte ska sörja det, eftersom "det ändå inte blev något".

Jag gick hos en kurator efter att jag förlorat ett barn och nu var gravid igen. Sista samtalet vi hade, när barnet var fött och jag tyckte att "nu mår jag bra igen" - då sa kuratorn att jag var välkommen tillbaks om sorgen skulle hinna ikapp senare i livet. "Va, nu mår jag ju bra igen", tyckte jag. Men hon menade att sorgen kan ploppa upp när som helst i livet, tex när man några år senare landat i att "det är de här barnen jag har, det var så här livet blev, nu blir det inga fler barn".
Så jag tror det är väldigt vanligt att det kan bli så. Jag kan rekomendera att få prata med en kurator el.dyl., det hjälper att få prata om saken. 

Skönt att man inte är ensam! Jag funderar även på var/om mina små ofödingar finns nu. Särskilt två stycken som jag hann se klappande hjärtan på, på vul, innan de dog. De skrev inte ut några bilder då. Däremot noterade jag att vid senaste missfallet skrev de ut en bild (på fostret vars hjärta slutat slå) och satte in i min jornal eller liknande papper. Jag funderar på att höra av mig till sjukhuset nu och fråga om jag skulle kunna få den bilden. Samtidigt känner jag mig bisarr som vill det. Men det var ju det sista man såg av den lilla (vecka 11) och även om man bara ser en mörk skugga så var det mitt barn.

Men hallå, spelar roll. Alla kan inte vara stjärnor på allt. Och ett finger kan råka slinta.

Även den som inte är perfekt begåvad i ett språk har rätt att skriva.

Du, som inte är världsmästare i sprint, kanske inte skulle få lov att springa till bussen för att du inte har elit-bra löpteknik? (Fast eftersom du tydligen är perfekt så kanske du alltid är ute i god tid och aldrig springer till bussen.)

Sluta upp med sådana där otrevligheter mot andra. Det är totalt irrelevant om någon inte stavar riktigt rätt.

Till det relevanta i sammanhanget: TS - alla reagerar på sitt sätt! Du har haft fullt upp tills nu. Livet kanske börjat lugna ner sig något så du har tid att känna efter? Eller så är det något annat som hänt i livet - du trivs sämre på jobbet, någon anhörig har blivit sjuk eller det bara är allmänt trist hemma. Missfallen bär man nog med sig hela livet och sorgen kan komma tillbaka när som helst. Själv förstod jag inte hur mycket mitt missfall påverkade hela mitt liv, förrän jag i nästa graviditet kom till v.12 och fick se liten på UL och livet vände som från natt till dag. Det tunga hjärta jag burit på i nästan ett år blev plötsligt lätt och glatt. Jobbet blev roligt igen, jag blev som nyförälskad i min sambo etc.
Risken är dock att både vänner och vård tänker som du. Dels att de slutar fråga hur det är för att du v
verkar ha kommit över det, dels att de kanske tycker att det är "för sent". Men det är aldrig för sent att sörja. Gör du det när du själv behöver det!

Nä precis, och för att "det var ju ändå något fel!"  Ååh, vilken tröst....
Tja, för vissa verkar det funka, men inte för mig.

Man pratar inte om det förrän man börjat åtminstone så smått komma över det (i den mån man gör det), oftast när man är gravid igen eller fått barn redan. DÅ kan man ju inte gnälla över att man haft ett missfall tidigare, utan då är det bara lycka över det som är nu. Så de gånger man hör talas om det så är det bara i förbifarten, vilket man inte ens lägger märke till om man inte själv haft ett missfall. Därför var jag noga med att prata om mitt missfall medan det ännu var nytt, för jag ville ha spridit det till några i alla fall, som kan se sorgen när man är i den och ta bort det där tabut som finns kring att prata om missfall.

Så sant! Jag har haft väldigt svårt att prata om mina missfall med tex arbetskompisar för att sorgen varit så stor och jag inte velat få kommentarer som "Ja, men var det något fel så är det väl lika bra" eller annat som folk säger i ett sånt läge. Har inte velat sitta och diskutera min sorg och förtvivlan i fikarummet. Berättade för några och en kom fram och klappade mig på magen efter en tid och frågade om något nytt var på gång. Säkert en vänlig gest, men jag tyckte det var en jättejobbigt situation. Sedan tror jag inte att man kan förstå hur det är innan man upplevt det själv. Det var ju inget riktigt barn så man har inte rätt att sörja...