Ledsen långt efter missfall?
Jag undrar om någon känner igen sig?
Jag har sammanlagt 5 missfall mellan vecka 6 och 12 och två friska barn på 2 och 5 år. Allt borde vara frid och fröjd då jag har de barn jag önskat mig (såklart världens bästa, en flicka och en pojke). Missfallen borde vara glömda för länge sedan.
Men NU kommer jag på hur ledsen jag är för de 5 barnen som dog. När jag var mitt uppe i det var det så mycket och jag försökte bli gravid igen så jag hann inte riktigt känna efter.
Nu läser jag tråd efter tråd om andra som får missfall. Jag tänker på hur det var för mig och jag gråter. Det är som jag fått ett stort behov att bearbeta det som hände.
Jag får en konstig önskan om att få någon (ofarlig) åkomma att söka för så jag får sitta igen i väntrummet på gynakuten och veta att jag har mina barn. Till skillnad mot de många timmar jag suttit där i olika omgångar och känt hur gravidhormonerna försvunnit. Legat i den där gynstolen och sett läkares bekymrade ansiktsuttryck eftersom hjärtan slutat slå.
Reagerar jag konstigt? Jag önskar inte det blivit på något annat sätt. Då hade jag ju inte haft just de barn jag har. Och varför kommer reaktionen så sent? Det är ju 3 år sedan senaste missfallet.
Allt gick ett i ett då: Jag var gravid, fick barn, gravid igen (efter 10 månader), missfall, och sedan missfall och graviditet om varandra tills jag födde mitt yngsta barn. Jag hann aldrig tänka efter då.