Min mamma dog i KOL. Känner sån sorg.

Beklagar sorgen! Har du fått någon samtalshjälp? Finns det någon annan släkting du kan prata med?

Beklagar sorgen Min mormor dog i KOL, det är verkligen en hemsk sjukdom.

Jag var hos en kvinna via vårdcentralen. Hon använde sig av KBT men ville bara prata om min barndom. Fick läxor om att skriva positiva och negativa minnen ang mamma.

Det kändes inte som vi pratade om det jag var där för. Sen verkade hon mycket ointresserad. Tittade på klockan och tittade på tavlorna bakom mig osv.

Jag pratar mycket med min syster. Det är mycket skönt men ibland drar vi nog ner varandra ännu mer i sorgen. Jag vet inte vad som kan hjälpa mig att komma i form igen. Kanske måste detta ha sin tid och mogna? Kanske är det normalt att må såhär nu?      

Tack

Ja, det är fruktansvärt. Mest jobbigt för anhörig är att hur illa det än är så slutar de inte röka. Min mamma kunde aldrig få hemoxygen (vilket hade förlängt hennes liv) pga rökningen.  

Hej TS

Min mamma dog också i KOL. För nästan precis ett år sedan nu . Men hon var äldre än din mamma (nästan 80 år) så då känns det mer naturligt på nåt vis. Fast ändå fruktansvärt jobbigt.

Saknaden efter henne är enorm. Jag tänker på henne jämt, och fastän jag har en fin och härlig familj med underbara barn är jag ofta så otroligt sorgsen ändå. Det känns som om glädjen har lite gått ur tillvaron ibland. Och för dig som både hade oturen att hitta din mamma avliden och förlorade henne så tidigt måste det vara olidligt jobbigt.

Nu när det gått nästan ett år kan jag väl konstatera att visst lättar sorgen man känner med tiden, man går ju igenom ett sorgearbete efter det att man mist någon närstående.  Men det är jobbigt att inte ha någon av sina föräldrar kvar i livet.

Det är jättebra att ni pratar mycket du och din syster, man måste få bearbeta. Sorgen måste få ha sin tid, tårar måste få falla, så är det bara. Släpper man inte ut det så blir det ännu tokigare tror jag.

Nu vet jag inte hur din mamma gick bort, men dom vanligaste dödsorsakerna hos kol-patienter är hjärtattack och koldioxidretention. Och är det hjärtat så går det fort och man hinner nog inte tänka så mycket alls då, och är det koldioxidretention så glider man bara in i medvetslöshet och sen somnar man lugnt in. Så inte tror jag att det var ett jobbigt slut eran mamma fick.

Skickar massor med varma kramar till dig !! 

Jag vet ungefär vad du går igenom.. Min mamma dog också för ett halvår sedan i en blodsjukdom. Hon blev 63 år gammal och jag är 35 år. Jag mår jättedåligt och har nog kommit in i en livskris pga av detta. Jag känner mig jättevilsen och saknar mamma något oerhört. Vi hördes varje dag (vi bodde inte i samma stad) Hon levde för mina barn och hon var min klippa på något sätt. Min pappa finns kvar, men han finns inte där till tröst för han är själv inne i nån slags fas då han försöker hitta sig själv efter 43 års äktenskap..

Jag går och pratar med en terapeut varannan vecka. Det är det bästa jag har just nu. Min man är ett jättebra stöd också, men min terapeut är så klok och hon hjälper mig att sortera ut alla tankar.

Jag kunde aldrig ana att det var så jobbigt att vara i sorg. Jag känner mig amputerad på något sätt och jag förstår inte hur jag ska kunna hitta tillbaka till något slags normaltillstånd. Känns som jag alltid kommer vara ledsen.

Gör ett försök till att prata med någon är mitt tips. Det hjälper om man hittar en bra terapeut!  

Jag är också vilsen utan min mamma som dog för snart 2 år sedan. Dock blir jag bättre och bättre på att lära mig leva utan henne. Det blir aldrig detsamma. Kram på er alla!

Jag har precis förlorat min mamma för två veckor sedan i KOL som du gjorde och det är så fruktansvärt så jag vet inte vart jag skall ta vägen. När jag läste om dig och din mamma så var mycket som jag oxå upplevde det. Alla dessa tankar om sjukdomen att man nästan förnekade att hon var så sjuk och sen kunde sjukhuset gjort något annorlunda? min mamma somnade in efter 6 dygn på sjukhuset och jag var med henne dygnet runt till sista andetaget. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände och allt är stundom verkligen overkligt och är det så att hon är borta? Det känns helt främmande att skriva orden här nu.

Min mamma kom in till sjukhuset med lite förkylning och fick penicillin tabletter, jag var hos henne kvällen innan hon blev så sjuk och hon var som vanligt men lite mer tung i bröstet. Tidigt morgonen efter ringer de mig och säger hon blivit väldigt dållig. Jätte snabbt hade syresättningen sjunkit till 30% hon hade panik och allt bara sjönk och de trodde hon hade fått en stroke. Röntgen visade ingen stroke och inte heller propp i lungan eller hjärnblödning som de misstänkte. Det var många olika jourläkare och stafett läkare och alla sa olika saker. Det sista var uttrycket att hon hade "tippat över i sin KOL". I alla turerna så sa de att hon hade lunginflammation sedan inte och sen jätte hög sänka som hon inte hade från början. Då satte de in intravenöst penicillin var 8e timma men då var hon redan så dålig och låg i lungmaskinen. Syresättningen sjönk och de fick höja syrgasen till max och utvädringen av koldioxid i masken. Hon fick morfin hela tiden och jag satt bredvid och låg i sjukhussängen med henne bland alla nålar och slangar och bara grät och pratade in i hennes öra. VARFÖR??? hade hon levt om hon fått intravenöst penicillin från första dagen, var det infektionen som tog över lungorna??? kommer aldrig få svar och kan inte släppa dessa panik tankar.

Jag som du har förlorat båda mina föräldrar och det gör så ont att helt plötsligt inte vara så djupt älskad som man är av sina föräldrar längre. Min pappa gick bort för 6 år sedan och det var en jätte sorg men då hade jag min älskade mamma i  livet som en trygghet.

Hur har det gått för dig jag vill så gärna komma i kontakt med någon som gått igenom samma och som delar de känslor som man nästan inte kan sätta ord på.

Hoppas på en kontakt

Min mamma dog av akut lungsjukdom för sex veckor sen. Du som skrev inlägget före mig, det du skriver hade kunnat vara jag. Så många tankar och funderingar.

Ja det är verkligen förfärligt och lider med dig "Julius" vi är nog många som delar liknande upplevelser med alla dessa Varför och hade man kunnat gjort annorlunda. Jag känner fortfarande nu efter 3,5 vecka som att det kan inte vara möjligt att detta har hänt. Det är som att vänta på att det är en tillfällighet och att det snart blir som vanligt och hon finns där igen eftersom jag ser henne framför mig överallt och i alla möjliga situationer. Fick du också uppleva en mardröm på sjukhuset med allt vad det innebär och känna den där maktlösheten att det inte finns något att göra? vi fick bara vara med och invänta de sista andetagen... Hur skall man någonsin kunna sluta tänka på dessa mardröms dygn av lidande? var hon rädd, vilka tankar har man inom sig när man vet att slutet närmar sig´, hade hon ångest innan allt morfin gjorde att hon drogades bort???? allt detta får man aldrig svar på men tänker du också på detta fram och tillbaka? Funderar hur jag själv skulle tänka om man låg där och visste att slutet skulle komma, jag hade varit livrädd och det är det mest smärtsamma att fundera på om hon kände så.

Jag bara skriver på och skulle kunna skriva hur mycket som helst.

Jag hoppas du har nära kära och fina vänner runt dig som stöttar och någon som du kan prata med om det riktigt tunga i sorgen. Jag pratar med några runt mig men har istället dragit mig undan och vill inte prata utan bara kommunicerar vi sms. Det är så smärtsamt att börja om med flera nya och på något sätt som att jag blir rädd för att någon kanske inte har tid och då känna sig avvisad, det är väl ett skydd. Jag tycker det känns bra att prata med andra som har gått igenom liknande och som vet hur det känns att förlora en förälder ´för det är känslor som man inte kan sätta ord på och vet hur det verkligen känns förrän man går igenom det.

Kramar till dig i din svåra tid