Vad gör man med sorgen/ilskan/oron??

Man gråter en skvätt, man kramar sitt barn och gör sitt bästa för att möta honom/henne på rätt nivå, man hittar ett produktivt sätt att hantera sin rädsla och sätter barnet först, och man läser sedan och lär sig allt man behöver kunna och veta för att på bästa sätt stötta sitt barn. Med kunskap kommer lugn.

det finns massor av hopp. Var i landet bor du?

Jag lider med dig. Det finns hopp!! ger aldrig upp hoppet om dig och din styrka som mamma och ge ALDRIG hoppet om din son, det känns tungt jag vet men det kommer kännas lättare och då kommer det finnas mer krafter att ta till för hur du ska hjälpa din son. Kram

kunskap underlättar sorgen!! det finns mycket att läsa och inte minst mycket att göra. naturligtvis måste man först känna sorg så småningom utvecklas sorgen till styrka och vi finner hopp.
när man är förälder till barn utan diagnoser tycker man periodvis att föräldraskap är svårt och när man har sedan ett barn märker man hur enkelt det egentligen var allt och inser att man endast haft lyx-problem. Vips blir man plötslig äkta förälder. Så congratulations you are a real parent with real challenges so believe in yourself and everything will be fine. You will manage it.

....när man får sedan ett barn med autism märker man....
ska det stå där;)

När jag fick reda på att mitt barn hade ADHD och asperger så blev jag helt knäckt och kunde inte sluta tänka på hur orättvist det var att barnet skulle behöva ha det så mycket tyngre än andra barn och jag sörjde så hårt det barn jag hade drömt om att få.

Sen låg jag en natt och grubblade på det här och helt plötsligt så slog det mig, mitt barn har inte cancer, han kommer inte att dö, han har en familj som älskar honom och gör en massa roliga saker med honom, visst det kommer säkert att bli jobbigt men det finns massor av saker som faktiskt är roliga och det finns saker som är bra med hanns diagnoser.
Sen bestämde jag mig för att inte vara ledsen längre och för att koncentrera mig på det som faktiskt är bra med honom, det jobbiga tar vi när det kommer.
Det finns massor av föräldrar som får titta på när deras barn tynar bort och dör, jag tänker vara tacksam över att det behöver jag aldrig vara med om (troigtvis).

Så mitt råd är att försök att acceptera hur livet ser ut nu och att din son kommer att få ett bra liv ändå, det kommer du och hanns pappa se till att han får.

Sen något som läkaren på BUP sa som gjorde det hela lättare för mig var att sonen lider inte, han saknar inte vänner tex för det vill han inte ha, han har det livet som är bra för honom och även om han säkert är ledsen ibland över en del saker så är det något som hör till när man växer upp, det är alla barn från och till.
Så att känna sorg över allt som han inte kommer att få uppleva är bara onödigt, för det är inget han troligtvis ens kommer att sakna. 

Ska jag vara ärlig så förstår jag inte vad som är så hemskt. Jag har själv asperger och tycker inte att mitt liv är sämre än någon annans. Ärligt talat så blir jag illa berörd av sådana här inlägg.

kanske för att du har asperger som du inte riktigt förstår det

nej men sorgen för mig låg i att jag var orolig över att mitt barn skulle få det jobbigt och svårt i livet, behöva kämpa mer än "vanliga" barn och inte kunna vara som alla andra.
Jag var rädd för att han skulle må dåligt och bli deprimerad över att han inte var som alla andra m.m.
Min sorg handlade helt och hållet om att jag önskade att min son hade fått det lika enkelt som alla andra.
Sen kom jag på att vi alla har våra problem som vi tampas med och väldigt få går igenom livet utan att känna sorg över något, men som sagt det är inget konstigt att man som förälder känner sorg när ens barn drabbas av saker som kan gör livet tungt för dem.

Sen är det ju så att en del som har asperger märks det inte så mycket på men sen finns det dem som har stora problem så det spelar kanske roll vart på "skalan" barnet är.

Men du det är så skönt att läsa om människor som har dessa diagnoser och faktiskt har ett lika bra liv som alla andra, det är som sammet på en orolig mammas oro, så tack för ditt inlägg