Borderline

Här har ni en till med diagnosen borderline.

Jag har alltid känt det som att jag inte känner mig själv. Som att jag vore två-tre personer. Jag har otroligt starka åsikter och känslor men de ändrades hela tiden. Hade jag en åsikt en dag så hade jag en ny nästa.
Lika med känslor. Folk har uppfattat mig som manipulativ trots att jag inte är det. Men jag förstår varför.

Jag har varit ett helvete. Jag har ett enormt självhat och självkänslan existerar inte ens.
Jag har alltid tagit fel beslut och förstört saker för mig själv och andra. Jag har varit mycket självdestruktiv. Kunde inte se konsekvenser överhuvudtaget utan handlade bara på känslor.

Fick barn väldigt ung. Var som jag alltid var som orsakade mycket problem i förhållandet. Jag har ett extremt kontrollbehov och mår mycket dåligt.
Fick ett till barn och sedan sökte jag hjälp. Har haft diagnosen i snart tre år. Då tillsammans med ångestsyndrom och depression. Fick medicin och går i terapi 1gång/vecka. Gick i DBT ett år men kunde inte fortsätta då jag började i skolan. Som jag nu har hoppat av och blivit sjukskriven.

Jag klarar inte stress. Jag har sån ångest att jag klarar inte av de mest simpla saker. Jag har lärt mig tänka rationellt och lyckligtvis känner jag mig inte längre splittrad utan jag vet nu vem jag är. 

Man kan säga att jag är mycket förändrad utåt, men jag lider ändå av ångesten och tvång. Jag tycker det är ansträngande att vara bland människor och blir trött. Jag lever med min familj och det går bra. Men har svårt att vara närvarande.
Trots min fortsatta problematik så är det absolut inte som förr. Jag är mycket bättre nu och kan se eventuella konsekvenser av mitt handlande. Det stora problemet fortfarande är synen på mig själv och ångesten.

Jag vill så gärna komma någonstans i livet. Få en utbildning och bli "vanlig" och frisk. Så pass mycket att jag ställer så höga krav på mig själv. Krav jag inte klarar av. Jag har en ny medicin nu men har ännu inte börjat märka någon skillnad. Men det är otroligt skönt att vara sjukskriven. Det släpper lite på all press trots att ångesten över framtiden fortfarande finns.

Finns hur mycket saker som helst jag hade kunnat skriva men vi får se om ni ens orkar läsa detta ;) 

Välkommen till tråden!

När jag läser vad du skrev är det som jag hade skrivit det rakt av, känner igen mig i stort sett ALLT. Skrämmande.

Starka åsikter, japp..räcker upp en hand.

ENORMT självhat och ingen självkänsla, räcker upp båda händerna! Det är mitt största handikapp.
Jag har förstört så mycket för mig själv och vår familj med min impulsivitet tex. Ställt till med ett helvete.

Självdestruktivitet är likamed Jag. Och gör jag något bra för mig själv eller är stolt över mig själv ens för en liten sekund, då ska jag vända på det och straffa mig själv, för att jag är inte värd att må bra. Det är jag i ett nötskal. Så det är ett enda ont ekorrhjul jag lever i av negativitet.

Enormt kontrollbehov, så fort jag inte har kontroll på saker som sker mår jag såååå dåligt! Skapar sån ångest!

Klarar inte av någon stress, jag blir superstressad av ljud tex. Eller om mina barn ber om enkla saker.

Jag har social fobi och har mycket svårt att vara bland folk, försöker ibland tvinga mig själv men det är en enda ångestkarusell. Ibland med panikångest.

Att vara mentalt närvarande är väldigt svårt för mig. Jag är där men jag är inte DÄR mentalt, särskilt när det gäller med barnen, klarar inte av en massa intryck samtidigt,frågor, ljud osv.

Känner också så...vill komma någon vart i mitt liv, få ett jobb, må bra. Orka vara en mer aktiv mamma.       

Jag har precis som du!
Är extremt ljudkänslig och blir fruktansvärt stressad av ljud. Jag är även ljuskänslig.
Jag har också social fobi. Jag tror bara att alla ska hata mig och det känns riktigt ångestladdat och stressande. 
Jag umgås enbart med människor som jag känner att jag kan vara mig själv med, vilket i stort sett bara är familjen och släkten.
Man vill ha en vän men man kommer inte dit. Det finns ingen som jag känner mig bekväm med.

Har du blivit något bättre sedan du fick diagnosen?

Ja, en mamma som var gravt deprimerad. Ingen pappa med i bilden.
Mobbad under skolgång. I tonåren beblandade jag mig med män som utnyttjade mig. Jag var bara för dum för att se det.

Sjukt egentligen. Det enda man vill är att ha ett tryggt, roligt liv med sin familj :(