Borderline
Fick diagnosen borderline för cirka 12 år sedan när jag var 25. Hade då redan 6 år av terapi bakom mig. Tickade "alla rätt" på testet; levde sexuellt vidlyftigt, slösaktig med pengar, hade extrem separatilnsångest, sjukt dålig självkänsla, kunde ena stunden höja någon till skyarna för att i nästa stund hata samma person, fick regelbundna raseriutbrott, levde med en konstant tomhetskänsla och har tre självmordsförsök bakom mig. På detta hade jag även anorexi/bulimi/ortorexi, djupa depressioner och panikångest. Uppväxt med en sociopat till pappa och en extremt osäker mamma. Känns som den perfekta kombon för att avla en boderlineunge 
Är 37 år idag och har mycket mindre symptom på både borderline och ätstörningar. Mina borderlinesymåtom började visa sig i nedre tonåren och började långsamt avta efter 30-årsåldern. Bortsett från en sexmånadersperiod i 25-årsåldern har jag aldrig varit sjukskriven någon längre tid eftersom jag anser att detta enbart gör en sjukare i längden. Skulle nog säga att jag idag i det stora hela är en lycklig människa. Lever ett normalt liv med en fullt friskt och harmonisk 5-åring, har ett välbetalt och spännande jobb och fina vänner omkring mig. Inte för att jag kan önska någon annan att gå igenom det helvete som borderlinen inneburit för mig men all terapi och självrannsakan har ändå fått mig att uppskatta och värdesätta saker som andra tar för givet. Det har också gett mig ett "sjätte sinne" när det gäller att uppfatta hur andra mår och jag får ofta förtroenden från både vänner och ytliga bekanta som mår dåligt och behöver stöd.