Borderline

Jag blev tidigt sjuk och kraschade totalt när jag var 14 i, vad jag nu efteråt förstår, en depression och gränspsykos. Det blev ju väldigt uppenbart att jag var sjuk då, även om jag mått dåligt långt innan. Tyvärr fick jag inte rätt diagnos förrän en bit över 20 och då för att jag själv läste mig till det och krävde en utredning.

Jag har ett barn, 2,5 år. Svårt för mig att säga hur hon påverkas men jag har en kontakt med Bup för stöd i föräldrarollen. Jag mår också bättre och bättre hela tiden och hoppas att jag håller på att få ordning på psyket nu.

Svårt att säga hur man kan hjälpa en person som är sjuk och kanske riktar sin smärta mer utåt, de brukar ju som jag förstått oftare förneka sin problematik. Som anhörig tror jag det är viktigt att sätta gränser för sig själv, inte tassa på tår för mycket, och vara ärlig med vad som gör ont. Prata om det, men försiktigt. Mer "för den sjukas skull". Har personen mycket ångest? Självskadebeteenden? Hur yttrar sig smärtan (mer än genom projektioner)? Fokusera på det, att det finns hjälp att få och att personen inte ska behöva må så dåligt.

Som du säkert vet är man som b-sjuk väldigt känslig för kritik, så att prata om det som att den sjuke ska skaffa hjälp för att denne beter sig illa kan vara väldigt svårt att ta.