Borderline

En fråga till er med borderline. Är detta något ni känner igen?

Jag har enormt svårt för att knyta an till människor i nära relationer. Föredrar ytliga relationer för att slippa bli sårad. Där jag själv har kontrollen att lämna innan jag fått känslor för denne. För att jag är så rädd att bli lämnad.

Jag försökte mig på ett långt  samboförhållande. En bergodalbana i känslor utan dess like. 
Vägrade hela tiden tro att jag dög för honom , och var ständigt rädd att han skulel hitta någon annan som var bättre. När han skulle åka i väg på resa i två veckor så mådde jag sjukt dåligt veckorna innan, och de första 3-4 dagarna (spec nätterna). När han sedan kom hem ville jag knappt vara nära och det kändes som en främling som jag återigen hade svårt att knyta an till. 

Nu har jag brytit upp detta förhållande och redan efter 4 dagar mår jag bättre. Som att jag var beroende av en drog och när den inte finns längre så mår jag bättre..

Har inte fått diagnosen men jag känner igen så fruktansvärt mycket som separationsångest (Oavsett vem det är men speciellt om det gäller förhållanden). Mitt antisociala beteende, djupa återkommande depressioner och att bygga upp mitt liv runt personen som jag är i relation med. Är då bara en sak som jag inte gör och det är att jag inte skär mig . Jag har annat destruktivt beteende som rökning, alkohol och mediciner och är inte rädd för att dö utan snarare nästan önskar detta för att slippa må så här.

Låter detta som något som känns igen?

 

Jag har en 42-årig syster som jag misstänker har Borderline. Hon är alkoholist, men försöker sluta dricka. Hon hade en kort period av självskadebeteende som tonåring, Hon är depressiv, hon har svårt att behålla ett jobb. Hon har aldrig levt ensam. Hon har haft långa monogama relationer, men har aldrig varit singel mer än en kort period innan hon har dykt in i en ny relation direkt. Livrädd för att vara ensam med andra ord. Vidare är hon extremt självupptagen, lider av ångest, är missunnsam, avundsjuk, aggressiv, manipulativ och ljuger ofta om stort och smått och är därför helt opålitlig.

Vad tror ni? Låter detta som Borderline för er?

Och en liten fråga. Jag ser att många skriver sjukdom. Klassas Borderline verkligen som det?  

Jag tror inte det. Inte i form av terapi i alla fall. Det har hänt att hon självmant lagt in sig för alkoholavgiftning, men annars tror jag mest att hon självmedicinerar med läkemedel hon läser om och beställer från nätet.

Vi hade en väldigt bra relation när vi var yngre men idag har jag en känsla av att all privat information jag anförtror henne kan komma att användas emot mig i form av manipulation när hon har ett skov. Jag undviker alltså i det längsta att prata om privata saker som mitt äktenskap, mina barn, min ekonomi, glädjeämnen eller oroselement för att jag vet att allt jag säger kommer att förvrängas i skvaller, på Facebook, mm. Så jag känner att vår relation har blivit helt meningslös. Jag pratar om typ vädret och de få gemensamma intressen vi fortfarande har som saknar djup och inte kan vändas emot mig. 

Ni här med Borderline eller ni andra anhöriga, känner ni igen detta?  

Det där med att känna sig förfördelad känner jag igen hos min syster, och baktalandet. Dessutom skriver min syster gärna folk på näsan och vill framstå som om hon hade en högre moral än andra, trots att hon bara sitter hemma framför datorn dagarna i ända (mycket prat och ingen verkstad). Samtidigt vet jag ju att hon inte mår bra och slits mellan självhävdelse ena stunden och självförnekelse nästa.

Det låter kanske som om det är jag som är bitter, och det är jag kanske på sätt och vis. Jag saknar den relation vi hade när vi var yngre och tycker att hon kunde göra något åt sitt liv.  

Usch, det låter hemskt jobbigt!
I mitt fall är det mest vår mamma som får utstå utbrott och hemska anklagelser från min syster. Syrran ber dock om ursäkt emellanåt och har dåligt samvete för vad hon har sagt, men mamma utsätts ständigt för en emotionell  berg-och-dal-bana. Ganska ofta får får jag mig en skrapa och elaka ord, men inte lika ofta som mamma.