Min syster som jag tror har borderline påminner mycket om signatur Undrandes syster. Förhåller mig precis som undrande till henne då det inte går att vara förtrolig utan att allt vänds emot när humöret svänger. Önskar att hon sökte hjälp för sin egen del men hon har ingen självinsikt. Bipoläritet trodde jag var när det går långt mellan humörsvängningarna?
Jag har vid ett tillfälle nämnt att hon borde söka hjälp men hon vart så arg att det inte gick att föra en diskussion. Hon har korta vänskapsrelationer. Hon är som person manipulerande, ljuger mycket och baktalar alltid oss i familjen. Hon känner sig förfördelad och ingen förstår varför. Hon söker inget arbete eller betalar inga driftkostnader, för varför skall hon det när gästhuset inte är hennes tycker hon.
Allt negativt som händer är andras fel sina utbrott beror på andra alternativt PMS.Hon är i 40 års ålder och har flyttat hem till mammas gård sen några år tillbaka. Hennes man bor kvar utomlands. Situationen eskalerar och det är svårt att åka ut till min mamma då hon även ger sig på mina barn som är i skolåldern och det är inte bra för dem då de inte förstår vad som händer. Livet är ett helvete minst sagt för nu vill hon ha bort mamma från hennes hus.
Ja, jag har blivit bitter. Min familjs liv styrs av min syster och vi kommer ingen vart. Det finns inga lösningar och det finns ingen hjälp. Alla går runt med dåligt samvete, försöker skydda och rädda upp situationer. Hon förvrider sanningen och något logiskt resonemang kan hon inte föra. Man har så många gånger trott att man når fram till den andra sidan av hennes personlighet och just där och då gör man det för att bara några timmar senare åter kastas ned i all förnedring runt henne. Det där med högre moral håller jag med om samma här, ironiskt med tanke på att hon inte kan skilja på mitt eller ditt m.m. Allt blir bara värre nu efter min pappas bortgång. Allt det som hände runt och kring det kan jag inte se förbi. Jag orkar inte med maskeraden, skådespeleriet längre och samtidigt förstår jag att hon måste må så dåligt själv. Jag vill inte vara hennes slagpåse, jag orkar inte hjälpa min mamma men jag måste ju det annars går hon sönder,
Hon uppfyller i stort sett samtliga kriterier utom självskadebeteendet. Hon är utåtagerande istället. Ja, kanske finnas fler diagnoser? Du verkar väldigt insiktsfull, det är inte min syster. Det måste väl finnas olika grader av borderline tror jag i min okunnighet. Hon tror att omvärlden är emot henne. Hon upplever inte att hon manipulerar andra utan att vi i familjen gör det mot henne istället. Det är som att hon ser sig i en spegel och det hon ser i sig själv anklagar hon andra för. vilket gör att du inte når henne. Hon kan inte hantera min pappas död, hon försöker undvika separationer till vilket pris som helst och någons död är ju det ultimata avskedet.Med det fick min pappa mamma och jag vid hans dödsvaka uppleva horribla situationer och jag är så ledsen för allt som hon gjorde och sa till honom innan han dog.
Jag känner inte till att någon annan i min omgivning har min familjs problem varvid det är "lättande" att få en möjlighet att diskutera och få en inblick i andras tillvaro.
Jag önskar så innerligt att min syster söker hjälp för hennes skull men jag hyser en farhåga att sjukvårdens uppfattningen om att borderline kan hänföras till upplevelser i barndomen blir något hon kommer ta till sig.
Nu tror jag att så kan vara i många fall att just barndomen påverkar men jag har vuxit upp tillsammans med min syster och vi har haft en normal uppväxt utan några stora trauman.
Förstå mig rätt men det skulle vara som högsta vinsten för min syster att kunna lasta min mamma och bortgångne pappa på hennes "olycka" i livet. Att det är deras fel till att hon har det som hon har det.
Så att en diagnos kanske skulle få min syster att få hjälp till att må bättre men hur skulle min mamma orka med det skuldbelägget?
Ny medlem, håller med dig i det du skriver att min syster och jag upplever vår barndom olika, självklart gör vi det.
Vad jag menade var att min syster som idag berättigar sitt beteende med att alla/allt är emot henne alternativt PMS således får ytterligare en anledning att lägga skuldbelägga anhöriga för att ursprunget av tillståndet anses härledas till barndomen.
Det blir ett effektivt vapen (ursäkta uttrycket) mot min mamma som bara har gjort sitt allra bästa. vi alla har ju fel och brister. Det blir min mamma som kommer att skuldbelägga sig själv.
Redan idag dras händelser upp om oförrätter som hon anser ha hänt och vad jag/vi skulle ha gjort mot henne exempelvis i barndomen. Händelser hon refererar till innehåller ett uns sanning men blir så förvridna att de slutar i en helt uppdiktad historia som ingen känner igen.
På ett sätt tror jag att hon lever kvar mycket i barndomen då hon alltid tar upp gamla händelser både positiva och negativa.
Skulle sjukvården göra henne varse om att hon mår dåligt pga av en extra känslighet och dåliga förhållande i barndomen så frigör hon sig själv från ansvaret.
Min syster tror fullt och fast på att hon aldrig starta ett bråk eller är upphovet till en konflikt Jag tror inte att hon förstår att hon startar dem, göder dem för att sedan vilja fly undan dem hon startat när någon oavsett vem ställer henne till svars. Den som ställer henne mot väggen är den som enligt henne ställer till ett bråk.
Såsom anhörig är det svårt att förstå och svårt att förhålla sig till för att det är så sårade det som sägs och det hon gör. Det är förödande mot min mammas ekonomi, mina barn och övriga vän- och släkt relationer då osanningar om oss sägs bakom vår rygg.
Det är enormt tålamods krävande för jag kan inte ändra på något eller underlätta för någon part. Visst talar vi övriga i familjen om det som sker och vad vi tror och försöker stötta varandra. Ibland finner jag hopp om att det måste vara en diagnos av någon sort vilket ger en förståelse om inte är det som sker i min familj psykisk misshandel och ren grymhet.
Nej, jag tror inte att hon ältar vår barndom såsom att den var miserabel för jag vet att hon i grund och botten tyckte den var bra. Jag tror nog det var den bästa tiden i hennes liv. Jag tror att hon kämpar och letar efter anledningar både i nutid och dåtid för att kunna avreagera sig. Någon måste antar jag få ta smällen bara det inte är hon. Jag tror men det är en gissning att hon kanske måste finna dessa oförrätter och uppfunna orättvisor för att annars kanske det känns tomt. livet hennes känns nog innehållslöst, med få yttre influenser, gamla hjärnspöken känns tryggt så att säga. Andras framgång känner hon (tror jag) som sitt misslyckande, med det skrivet tror jag inte att hon känner det jag skulle kalla avund utan i henne blir något positivt som händer mig en orättvisa mot henne. Jag vet inte vad jag kan säga eller inte, det har tom blivit känsligt om man skall företa sig en resa eller köpa sig något. Hon har ett barn som nu är vuxen, har försökt att hjälpa där jag kan men vi har aldrig fått hjälpa till med annat än pengar då hon effektivt håller hen från övriga familjen hon. Hon talar illa om oss för sonen och mannen och vice versa. Krystade familjesammankomster således. Men är det inte så att de som är sjukast är de som minst förstår det, jämför jag med er här i tråden som har diagnosen är ni mil i från vår situation.