Borderline

Välkommen in i gänget Många jobbiga diagnoser...hur funkar livet i vardagen med sambo och barn? Själv har jag också man och 3 barn och det funkar hyffsat då barnen är på skola, fritids och dagis mellan 8-16 på dagarna. Klarar inte av någon stress eller krav, då sluter jag mig helt och går in i min bubbla. Skulle gå med ständig ångest om jag hade haft barnen ensam flera timmar per dag, som tur är har jag en aktiv pappa som tar sitt ansvar när det gäller hem och barnen. Utan honom hade jag legat inne på psyk igen. 

Välkommen in i gänget Många jobbiga diagnoser...hur funkar livet i vardagen med sambo och barn? Själv har jag också man och 3 barn och det funkar hyffsat då barnen är på skola, fritids och dagis mellan 8-16 på dagarna. Klarar inte av någon stress eller krav, då sluter jag mig helt och går in i min bubbla. Skulle gå med ständig ångest om jag hade haft barnen ensam flera timmar per dag, som tur är har jag en aktiv pappa som tar sitt ansvar när det gäller hem och barnen. Utan honom hade jag legat inne på psyk igen. 

Ja visst är det jobbigt!

Så du jobbar...heltid eller? Skulle jag aldrig orka, jag är helt slut varje kväll även om jag är sjukskriven hemma. Har gått in i en dipp igen, allt känns så jävla meningslöst. Hittar ingen livslust....... 

Hurdå sprack angående barndomen?

Blir lite eller egenligen MYCKET provocerad av bilden som en del beskriver om oss med Borderline, att vi alltid skyller ifrån oss allt negativt som sker. Att det vore någon annans fel. Att aldrig ta skulden för något. Känner inte alls igen mig i det, snarare HELT tvärtom..tar alltid på mig skulden för allt. Att jag är värdelös och förstör. Då överdriver jag inte alls, utan det är så jag känner.

Någon som känner igen sig? Antingen med att skylla på andra för något man själv orsakat eller som jag, alltid ta på sig skulden för allt. 

Hur menar du med att det är en tidsfråga? Innan vadå?

Vad jobbigt. :( Ska ni försöka, eller kan ni försöka, göra något för att förhindra det?

I min förra relation kände jag inte att mina gränser respekterades, eller att det fanns så mycket förståelse för min känslighet. Fast jag tydligt sa var mina gränser gick - där min förmåga att hantera känslorna nådde sin gräns - så togs ingen hänsyn till det (här hade exet sina egna känslomässiga problem som krockade med mina). Det blev liksom inte bra för någon då. Jag ansvarar fortfarande för det jag gör, men någonstans känns det inte rättvist att bli trängd in i ett hörn gång på gång. Nå ja. Det höll inte.

Jag var sådan när jag träffade min sambo. När hon fick sina djupaste dalar så sa jag åt henne att rycka upp sig, allt blir vad man gör det till.. men riktigt så enkelt är det nog inte och det insåg jag efter ett tag. Vissa saker rår man helt enkelt inte för.

Ni kan säkert få parterapi för detta, jag och min man träffade min psykolog en gång och bara efter det mötet förstår han bättre. Att han fick se..om min psykolog tar mina problem på allvar, är det ju något som behöver behandlas med terapi.

Särskilt när ni har småbarn! Känner lite som att han/hon är skyldig att gå en extra runda. Ibland behövs hjälp utifrån, från ex. psykolog. Det är ju inte att bara du lever med Borderline, utan även din partner påverkas. 

Även min man har yttrar sig de orden, ett antal gånger. Så förståelsen finns där ibland, ibland inte..

Men jag är oerhört tacksam till min man att när det är Akut jobbigt, självmordstankar eller panikångest, släpper han allt på jobbet och åker hem och tar hand om mig, tar barnen osv.   

Samma med att få höra...jamen släpp det som har hänt i din barndom, så många som har gått igenom ett helvete som barn, och de har kunnat gå vidare och mår bra.

Eller när jag väl svarar på frågan hur jag tänker om mig själv, (mitt självhat är så starkt) får jag svaret, så kan du inte tänka om dig själv, jag och barnen älskar dig så mycket. Inte så lätt att bara sluta tänka och känna det hatet mot sig själv.

Tog upp just detta igår hos min psykolog..att jag ofta tänker..men va fan skärp dig, du har väl inga problem (pratar alltså till mig själv i tankarna) det "lilla" du gått igenom i ditt liv, se på Dave Peltzer (pojken som kallades det böckerna) barnen som misshandlades så jävligt av sin mamma under hela sin uppväxt, levde i TORTYR, ni som inte läst böckerna, jag rekommenderar de starkt...nu svävade mina tankar iväg ser jag :P Joo iaf..att jag jämför min egen barndom mot hans...då sa psykologen...alla upplever vi saker oika, hur vi hanterar saker olika osv. Bara för att Dave växte upp och blev en framgångsrik författare och föreläsare betyder inte att jag skulle klara av det. Det är detta som många inte förstår!

Eller...är det inte bättre att du slutar med medicinerna, kan inte vara bra att äta de, du mår bara sämre av de  
  
Eller..om du bara skaffar dig ett jobb (är sjukskriven) så kommer du må bättre, jag lovar! Kommer ju fan knappt ur sängen på morgonen vissa dagar. Är just nu uppe i en sån period men jag MÅSTE för barnen ska till skola/förskola.

Att jag blir irriterad är ett milt uttryck, kan JAG lova