Borderline

Anonym (Fd anonym IPS) skrev 2013-05-06 11:44:19 följande:

Stefan och Orolig2121 - vet ni om det finns någon bra anhöriggrupp eller liknande?

Sambon letar med ljus och lykta efter råd och stöd. Nu vill han visserligen ha specifikt för mig men jag anser att något är bättre än inget.
Men det han oftast får höra är "Åh, en boderline! Ta barnen och dra så långt du kan" typ, och det är inte vad han vill höra.
Han har varit på ett möte med ANBO men där var medelåldern typ 70 - enligt honom.

Stefan här, men får inte längre posta anonymt.

"Spring för livet" fick jag också höra. Och det kanske jag skulle ha gjort, men nu är det ju försent och jag lämnar inte någon i sticket. Hade vi haft barn hade det dessutom varit uteslutet.

Känner inte till någon bra anhöriggrupp. Märkligt att medelåldern skulle ha varit runt 70, sjukdomen är ju mycket ovanligare efter 30? Jag försöker prata med kurator, terapeuft för att lätta på mitt sinne. Anhöriga pratar jag annars med på internet en hel del på olika forum, det kan också hjälpa.

Oktagon

Äldre 7 May 21:17

#274

Anonym (Fd anonym IPS) skrev 2013-05-07 09:38:29 följande:

Ni som har IPS här i tråden - har ni mycket eller ofta självmordstankar? Uttalar ni dem? Jag är inte suicidal enligt diagnosen men ganska ofta så känns det som att alla skulle må bättre om jag hoppade av tåget - men jag kommer aldrig att göra det.

Ni anhöriga - hur hanterar ni det?

Som anhörig, tja' vad ska man säga. Man känner sig maktlös och rädd. Vad kan jag göra när hon säger att hon inte vill leva mer? Även om jag inte är helt övertygad om skulle ta steget så är jag ändå rädd och inte vågar jag chansa. Jag skulle nog gå under psykiskt tror jag ifall det hände och då försöker jag ju instinktivt skydda oss båda.

Min sambo har skrivit brev några gånger och skurit sig och så. Innan hon träffade mig försökte hon överdosera Paracetamol men hamnade på psyk istället. Men dem gångerna jag har varit med så har hon sagt att hon egentligen inte vill dö, men inte orkar leva heller..

Min sambo uttalar nästan aldrig något förutom när vi är osams och hon tror jag tänker lämna henne.

Oktagon

Äldre 7 May 21:22

#275

Anonym (***) skrev 2013-05-07 02:49:36 följande:

Hej Stefan...

Jag är så trött just nu, väntar på att resterande tvätt ska bli klar.

Men jag kommer läsa det Du har skrivit imorgon och svara, känns bra att kunna höra ord från en anhörig.

Mitt ex (vi bröt upp precis före jul) skrev ett mail förra veckan att han älskade verkligen Mig, men han kunde inte leva med min sjukdom längre.......

Vilket elände med tvätt-tid.

Det där ditt ex sa, har jag också sagt. Och jag menade det. Men jag kom inte så långt som att bryta upp. Vad var det största problemet i er relation då? Tjafs? Tillit? Något annat? Det finns ju hjälp "för honom" också, så att han lättare ska kunna ta vissa situationer utan att tappa kontrollen, eller att inte ta allt så personligt (vilket jag gjorde). Om det är där skon klämmer, alltså..

Oktagon

Äldre 10 May 04:55

#277

Anonym (Sårad) skrev 2013-05-10 01:02:01 följande:

Min pojkvän har borderline och har väldigt nyligen blivit tillsammans.

Vi bor 75mil ifrån varandra.

Nu ikväll gjorde han mig ledsen, han hade vänner över och sa att han skulle ringa tillbaka snart. Jag har träffat dessa människor och dom skulle absolut förstå om han bad dom att gå så att vi kunde reda ut allt.

En timme gick, jag ringer och då säger han: Oj! Vi började prata hundar!

Han verkar på något sätt förstå mina känslor, men inte fullt ut. Framför allt inte om han känner minsta press, då stänger han av.
Jag bad honom, gråtandes, att be hans vänner att gå så att vi kunde reda ut allt, men det kunde han absolut inte göra.
Jag kände mig bort prioriterad, vilket jag sa men han tog det inte till sig.

Tillslut gick jag gråtandes med på att han ska ringa tillbaka så fort vännerna gått, nu har det gått 20min och jag fasar över att han inte kommer att ringa inom de närmsta minuterna.

Jag upplever att han inte kan sätta mina känslomässiga behov före sina egna.

Ni som själva har borderline/ är anhörig, är detta typiskt för någon med borderline? Om ja, hur upplever han det och kommer det någonsin att bli bättre?

Fast du, inte tycker du väl det är okej att man avvisar sina vänner hur som helst? Det är ju inte så schysst mot dem. Vad har han gjort som sårade dig?

Typiskt går inte att säga. Alla är olika individer och sjukdomen kan yttra sig på olika sätt. Men jag tror nästan du måste inse att det inte kommer bli bättre, men det beror på honom och ifall han söker hjälp o.s.v., ålder etc. Däremot kan det bli mycket bättre beroende på hur du agerar och beter dig. Som du säger tror jag inte press är en höjdare. Pressar jag min sambo blir det krig hemma, för det mesta - även fast det kan tyckas vara befogat att ta upp ett ämne t.ex.

Du får ju ta dig samman lite, du pratar om 20 min... ta ett djupt andetag och ta det lugnt. :) Han försvinner inte på några timmar.

Borderline

INNEHÅLL