Borderline

Min pojkvän har borderline och har väldigt nyligen blivit tillsammans.

Vi bor 75mil ifrån varandra.

Nu ikväll gjorde han mig ledsen, han hade vänner över och sa att han skulle ringa tillbaka snart. Jag har träffat dessa människor och dom skulle absolut förstå om han bad dom att gå så att vi kunde reda ut allt.

En timme gick, jag ringer och då säger han: Oj! Vi började prata hundar!

Han verkar på något sätt förstå mina känslor, men inte fullt ut. Framför allt inte om han känner minsta press, då stänger han av.

Jag bad honom, gråtandes, att be hans vänner att gå så att vi kunde reda ut allt, men det kunde han absolut inte göra.

Jag kände mig bort prioriterad, vilket jag sa men han tog det inte till sig.

Tillslut gick jag gråtandes med på att han ska ringa tillbaka så fort vännerna gått, nu har det gått 20min och jag fasar över att han inte kommer att ringa inom de närmsta minuterna.

Jag upplever att han inte kan sätta mina känslomässiga behov före sina egna.

Ni som själva har borderline/ är anhörig, är detta typiskt för någon med borderline? Om ja, hur upplever han det och kommer det någonsin att bli bättre?