Borderline

Tack.
Jo jag ska ta upp det med henne på onsdag, om jag inte hamnar på psyk innan dess.
Jag känner mig som världens mest ensamma människa. Har nu lämnat av barnen på skolan och sen kommer deras pappa och hämtar dom. Ensam hela helgen! Uuuuusch.
Den här killen jag var ihop med, vi har varit så jävla tajta nu i 1 ½ år så tomheten är total! Inga andra nära vänner har jag heller...
Jo, jag har lite teknik att tillämpa när ångesten kommer. Men just nu känns det nästan kört ändå. Gråter och gråter!

I förhållandet var jag inte kontrollerande och misstänksam till en början.
Men sen i midsomras fick jag höra på festen vi var på, att jag aldrig ska lite på K när han är full. Oooookej tänkte jag.
Sen blev K så full att han däckade i sängen. Jag tog upp hans tel och kollade hans facebookchatter. Han hade 13 st aktuella chatter med olika tjejer, samtidigt som jag var hans allt som han sa.
Chatterna var allt ifrån bilder på hans kuk, till att han vill träffa någon igen för att få kramas. Till hans senaste ex (innan mig) hade han skrivit att hon var så himla snygg, sexig och underbar. Jag fick en chock! Konfronterade honom på morgonen och han hade inte så mycket till svar.
Jag sa att jag aldrig vill se honom mer. Han försökte allt för att få tillbaka mig och det lyckades såklart! Men tilliten kom aldrig tillbaka. Efter detta var jag misstänksam hela tiden. En nära vän till mig gjorde en fakeprofil på facebook och addade K så självklart tog emot denna. Ska tilläggas att han har dryga 400 vänner och lägger till alla som skickar en föfrågan även om han inte känner dessa...
I alla fall, denna fakeprofil på en snygg tjej lockade honom i fällan.

Min kompis P, började chatten. Sen var det igång. Min kille berättade bland annat för P att jag var tråkig i sängen. P frågade om han kunde tänka sig sex lite vid sidan om, och det svarade han ja på och föreslog att de skulle träffas en dag. Här tog chatten slut genom att min kompis, P, talade om vem hon var och att hon skulle visa denna chatten för mig. Bara typ 4 minuter efter ringer min kille och berättar om den här chatten och sa att han skrev så för att han misstänkte att det var en vän till mig som fejkade.
Jaha?? Skriver man inte hellre då att vi är lyckliga tillsammans?
Naturligtvis tror jag inte på detta, utan tror att han gick rakt i fällan.

Jag valde som sagt att göra slut eftersom min tillit inte finns. Men... han var ju min bästa vän. Han skickade typ flera gånger om dagen hur mycket han älskade mig. Fina bilder och sånt som gjorde mig glad. Nu har det tagit slut. Han svarar knappt när jag skickar. Min bästa vän försvinner liksom också. Nu ska han hit idag så vi kan prata lite. Misstänker att även K har Borderline. Eller också är det HAN som har det och jag hans offer. jag ska gå på utredning ang Bipolär nästa vecka. Just nu är jag bara alldeles tom, ensam och övergiven.

Kan ju skriva lite om mig så kan ju ni som har borderline säga om ni känner igen er i mitt beteende. Går som sagt inte göra radbyte med paddan så blir jävligt rörigt. För det första så stämmer nästan alla kriterier av de nio man ska uppfylla minst fem av. Möjligtvis inte nummer 9, förstår inte den riktigt, men resten. Tänkte om jag skulle börja med när jag var yngre, idag är jag 20 år. Jag tycker att mina borderline tendenser blivit speciellt tydliga sen jag träffade min kille för fyra år sedan. Men jag var inte stabil innan dess heller. Jag har inte haft något riktigt förhållande innan honom så det var först när jag träffade honom min svartsjuka och rädsla för att bli övergiven visade sig tydligt. Men har många minnen från högstadiet när jag har haft vredesutbrott och minns en gång, när jag låg på golvet skrikande och rev sönder papper, att min mamma till slut blev less och sa att hon inte vet vad felet är men att jag ända sedan jag varit liten fått liknande utbrott ibland. Minns en annan gång när jag, min mamma och min syster skulle åka buss lång väg till min syster. Pappa skulle köra oss till bussen tidigt på morgonen, jag var kanske 14 år och de hade nyligt upptäckt att jag skadade mig själv. Vi missade nästan bussen och det var tydligen mitt fel för jag hade tagit tid på mig och alla var jättearga. Kanske var det mitt fel, jag vet inte men jag har väldigt svårt för att ta kritik ens för småskit saker så att de allihopa skrek och var sura på mig gjorde att jag skrek och bankade huvudet i rutan och bad de släppa ut mig. När jag började gymnasiet flyttade jag hemifrån, var tvungen pga avstånd. Jag mådde väldigt psykiskt dåligt och hade hög frånvaro. Ibland var jag tvungen att gå på toa mitt på lektionen för att gråta ut, jag hade alltid ett rakblad i batteriluckan till mobilen och jag brukade ibland skära mig i armen på skoltoaletten för att orka med dagen. Sen träffade jag min pojkvän efter några månader, jag var fortfarande deprimerad men jag mådde betydligt bättre då. Men efter nyförälskelsen gick över bråkade vi ganska mycket, speciellt i fyllan. Han har ad/hd så var inte så lätt det heller. Ofta när vi bråkade i fyllan sa min pojkvän att det var slut och då började jag hota och sa att jag tänker ta livet av mig om han gör slut eller att jag skulle gå hem och skära mig i armarna. Jag minns när vi för två år sedan var på en festival i en stad han var välkänd med men inte jag. På natten när vi var fulla och började bråka tänkte han lämna mig där, mitt på gatan och jag fick panik och lät honom inte gå på nåt sätt. Det slutade med att jag bet honom i armen så hårt att han började blöda, han har fortfarande ett litet ärr. Jag dricker ofta för mycket och blir för full och deprimerad/ångestfylld/bråkig. När jag var i 16-18 års åldern brukade jag i fyllan ibland skrika, slå nävarna blodiga, banka huvudet i väggen osv. Det händer väldigt väldigt sällan numera. För att gå över till nutid så är det väldigt jobbigt för mig att ha flyttat och vara helt ensam. Har väldigt svårt för att lära känna och släppa folk nära på. Jag umgås knappt med min klass och är nästan aldrig med på fest, vilket egentligen är positivit på ett sätt då jag ofta "ballar ur" i fyllan. I fredags var min kille och festade, när han inte svarade på vad jag skrivit på Facebook fick jag panik och blev arg. Jag skrev att han är patetisk som inte svarar och sen skickade jag 5-10 tomma meddelanden för att han skulle märka, skickade typ 5 sms också men fick inget svar. Försökte ringa men då hade han slagit av mobilen. När han sen på natten ringde och sa att han varit så full och inte fattat att svara och att telefonen dog blev jag arg för att han väckte mig. Igår ångrade jag så hur jag betett mig, satt på duschgolvet och grät i flera timmar, skar mig några gånger. Skadar mig själv mer och mer sällan nuförtiden. För några veckor sen var det samma sak, han var på fest och svarade inte när jag ringde. Jag ringde några gemensamma kompisar men ingen svarade. Jag drog slutsatsen att han låg med en annan tjej och sagt att alla skulle ignorera mig. Ringde en sista kompis han svarade och sa att han var på väg hem från festen och sa att nästan alla sov, inkl. Min kille men jag vägrade tro honom. Skar mig själv i troslinningen, så ingen ska se. Ungefär vid samma helg skulle jag handla på Coop hittade inte en viktig sak, ringde mamma på väg hem och grät och beskrev det som det värsta som hänt mig. Hon bad mig sluta gråta mitt på gatan och ska sa att jag är vuxen nu och då kan man inte bete sig som om det vore världens undergång för en sån sak för då kommer man aldrig komma nånstans med livet. Det sista sårade mig så jag skrek att det är så här jag är och om det inte funkar får jag väl ta livet av mig och la på luren. Lite andra stora utbrott jag haft var förra året när jag missade ett viktigt samtal och blev så arg så jag stampade sönder min mobil. Sen grät jag hysteriskt för att den inte funkade. En annan gång var jag arg och kastade en pall i väggen bland annat, när min kille kom hem undrade han vad som hänt och tyckte inte att det var så farligt när jag berättade vad. Jag tyckte att det visst var det, men han förstod inte hur det kändes. En annan väldigt jobbig grej var för lite mer än ett år sen när jag och min kille gjorde slut på riktigt. Han klarade inte av att komma hem och inte veta på vilket humör jag skulle vara på, om han var jättebra eller värdelös. Han upplevde att han senaste tiden bara fick höra att han var dålig. Jag tog det jättehårt och bönade och bad i två veckor att han skulle komma tillbaka för jag kunde inte leva utan honom. Fick reda på att han redan skaffat ny tjej (efter att ha varit med mig i tre år hittade han en ny på en gång) jag blev jättearg och han kom hem till mig för att hämta alla sina grejer och det kom fram att han varit otrogen mot mig några dagar innan han dumpade mig. Då gjorde jag något som jag verkligen verkligen ångrar nu. Jag kastade en glasflaska mot honom, men missade som tur var, och sedan flög jag på honom och slog, slog och slog. Jag flög på honom på nytt hela tiden. Jag skäms så över det, men han tycker att han förtjänade det. Vi sågs sen igen hemma hos en gemensam kompis ca 4-5 mån senare och hamnade i säng, känslorna kom tillbaka och han gjorde slut med tjejen. Vi träffades regelbundet men är först nu i somras vi erkänt för varandra att vi verkligen fortfarande har alla känslor kvar. Jag är impulsiv när det gäller mat framförallt, jag hetsäter. Jag kan vara proppmätt men fortsätter att trycka i mig tills jag måste spy. Jag spyr inte med flit utan brukar några timmar senare få magknip och sen kommer allt upp samma väg. Försöker äta regelbundet, normala portioner och inte små äta. Är ibland impulsivs ekonomiskt, efter ett bråk med min kille köpte jag en ny mobil för flera tusen och fick leva på några hundralappar resten av månaden. Har väldigt mycket ångest, ibland så jag spyr. Ibland ligger jag och skakar och gråter, min kille säger att min andning låter som jag hyperventilerar när jag får sån ångest. Är ju inte dagligen att jag har utbrott, men kan bli jättearg eller jätteledsen för småsaker. För saker folk i regel blir lite ledsna av gråter jag hysteriskt över eller saker som man blir lite irriterad över tycker jag är världens undergång. Kan bli jätte deppig mitt i allt också och tycka att allt är skit, ibland är jag jätteglad och positiv också men oftast är jag negativ och deprimerad. Men det gick bra för mig i skolan, gick ut gymnasiet med nästan bara MVG och vg. I skolan kunde jag vara jätteglad, svammlig och nästan hyper. För att sen gå på toa och andas ut, gråta lite för att sen ta på masken igen när folk såg mig. Jättejättelångt inlägg hoppas nån läser.

Ni med borderline, hur förstod ni att ngt inte stod rätt till? Vad kännetecknar er sjukdom?

Har fått tag i psykologens mail. Frågan är nu hur sjutton jag ska formulera mig. Har så svårt för det där eftersom det är så jäkla rörigt i hjärnan. Usch. Men ja, det får gå.

Ska sätta mig och skriva ett bra mail till henne nu. Känns både skönt och läskigt. Lär ta flera timmar.
Hoppas på ett snabbt svar sen.

Håll tummarna nu, för jag behöver verkligen reda ut allt så att livet någon gång kan bli bra.
Är 35 år...så det börjar kännas helt hopplöst..