Borderline

Hej.
Jag vet inte alls vart jag ska börja.. Tankarna är all over the place och jag har svårt att sätta ord på vad jag tänker och känner eller vad jag egentligen vill ha sagt.

Jag har väl mått dåligt i stort sett hela livet. Social fobi, ätstörningar... Jag har gått i terapi och allt. Många år sedan dock. Jag fick barn för snart 7 år sedan och har sagt att jag blev fri från problemen då sonen började på dagis och jag blev utsparkad i arbetslivet.

Men jag tror att jag har ljugit för mig själv och alla andra.
Återkommande depressioner... många sjukanmälningar och frånvaro då jag har haft aktiviteter..
Jag har undrat varför... Har inte fattat...

De senaste åren har humöret växlat drastiskt. Glad, arg, uppgiven, tom, ledsen, irriterad. Det svänger hit och dit.

Min son sa häromdagen: Du var gladare på morgonen!
Jag hade gnällt på honom över nån småsak... Var irriterad och arg... Fick ångest när jag fattar att mitt sätt att vara kanske börjar påverka honom på något sätt...

Jag snurrade runt på internet iaf och hittade hit... Jag har läst hela tråden och det känns som om jag på något sätt har hittat hem.

Jag är så trött på att ständigt misslyckas med olika sysselsättningar (aktiviteter via Af). Har ibland trott att jag är lat och bara vill ligga hemma och glo. PINSAMT! Men jag fattar att så kanske inte är fallet? Jag kanske har en störning...
Vet inte vad jag vill med livet. Jo ibland. Har värsta planerna och är supermotiverad. Men det är inget som varar.
Klarar inte av några relationer. Det är bara jobbigt. Har en vän och min mamma och sonen.
Bråkade med syrran för över ett år sedan. Sa upp kontakten med henne. Bara skönt tycker jag. En sak mindre att liksom lägga energi på.

Kan jag ha borderline? Är det dags att sluta ljuga för sig själv och ta tjuren vid hornen och söka hjälp?
Jag vet bara inte vart. Var sjukskriven tidigt i våras för depression... Gick via VC och fick en samtalskontakt... Var där bara en gång. Kändes inte bra. Och jag låtsades bli frisk av mina antidepp. Yeah rigth. De hjälper inte.

Funderar på att kontakta Af:s psykolog. Jag har pratat med henne innan. Men sa inte sanningen. Hon är dock supersöt och snäll och känner att jag nog kan prata med henne. Frågan är vad hon kan göra... Men det är en början iaf.

Känner iaf att jag inte orkar leva i en lögn längre. Går en utbildning nu, men orkar inte mer... Har som vanligt varit sjuk väldigt ofta.

Nej usch... Tack för ordet. Hoppas ni finns kvar här i tråden....

Anonym (Hittat hem)

Äldre 7 Oct 12:34

#452

Är också livrädd för att det ska bli nåt knas med sonen om jag är helt ärlig. Tänk om nån tror att jag är helknäpp och kontaktar socialtjänsten??? Det är en rädsla jag har.
Jag gör ju inget som liksom skadar honom. Han är anledningen till att jag går upp om morgnarna... men har hört så många skräckhistorier om att barn blir omhändertagna hur lätt som helst. Eller så inbillar jag mig...
Är ensam med min son också. Ingen närvarande pappa.....

Anonym (Hittat hem)

Äldre 7 Oct 19:23

#458

Hej och god kväll.
Tack för era svar tidigare. Det värmde.
Idag har jag suttit och skrivit ner lite av mina tankar och det känns så skönt att verkligen erkänna att jag inte mår så bra som jag låtsas göra. Ikväll pratade jag även med min mamma om det och berättade som det var.
Hon tycker också att jag ska kontakta Af:s psykolog och se vad hon säger.

Uppgiften imorgon blir då att komma i kontakt med henne. Jag skickar gärna ett mail då jag tycker det är lättare.

Anonym (Hittat hem)

Äldre 8 Oct 08:44

#463

Det är tråkigt att höra att vissa av er har självmordstankar. *styrkekramar*
Såna tankar fanns hos mig då jag var yngre, men inte nu. Okej. Visst händer det att jag tänker att allt vore lättare om jag bara slapp livet. Men så är det min söta goa son som gör att jag inte kan tänka så.
Annat hade det varit om han ej hade funnits. Då hade jag nog inte levat idag.

Jag hoppas ni snart kan må så pass bra att ni slipper de jobbiga tankarna. Ingen höjdare alls.

Anonym (Hittat hem)

Äldre 8 Oct 08:53

#465

Anonym (Gränsland) skrev 2013-10-07 18:50:19 följande:

Nu har jag inte fått diagnosen än. Men jag har inga tvivel på att jag har borderline.

Jag har alltid haft ett himla dåligt humör, skriker så fort något går emot mig, det kan vara från att jag tappar en hårnål till att partnern inte gör det jag vill att han ska göra.
Jag är ständigt misstänksam mot min partner. Har många orealistiska tankar som ger mig ångest, jag tror tex att pojkvännen inte alls jobbar över, han är säkert och har sex med någon annan. Och det räcker att han är tjugo minuter för sen. Jag står ofta utanför toaletten och lyssnar vad pojkvännen gör om han är på toa allt för länge.
Jag har fruktansvärt dålig självkänsla. Tycker jag är ful och äcklig och inte något att älska. Tänker ständigt på mitt utseende, min vikt och på vad jag äter. Kan inte gå förbi något som man kan spegla sig i utan att göra det. Kollar på min fula, tjocka, skrynkliga och randiga mage varje dag och mår så himla dåligt över att jag är tvungen att se ut såhär resten av mitt liv. Jag tänker ofta att jag lika bra kan ta livet av mig eftersom det är synd att jag ska behöva fortsätta leva så här ful och äcklig. Jag har tämligen skev självbild har jag fått höra. Pojkvännen säger alltid att jag är så himla vacker, snygg, sexig osv. men jag har väldigt svårt att ta till mig det. Brukar skratta åt pojkvännen och säga "Jo, eller hur. Jag är ju asful." Eller nått liknande.
Jag har haft många sexuellakontakter. Över 150 st. Med en så dålig självkänsla så har jag ständigt sökt bekräftelse och försök fylla det tomrummet som jag har. Men det funkar ju tyvärr inte. Det har endast gett mig svår ångest.
Vänner har jag knappt några. Men många har jag haft genom åren, men de flest vänskaperna har bara varat från några månader till ett par år. Oftast har det varit män, och det har slutat i katastrof då dom blivit kära, och jag utnyttjat det genom att få bekräftelse. Jag är en väldigt lätt människa att fatta tycke för har jag märkt, pågrund av min utomordentliga förmåga att charma och manipulera och min omtänksamhet och värme. Men när det kommer krav på mig då spricker allt och jag blir väldigt sval och tar avstånd helt.
I grund och botten bryr jag mig väldigt lite om andra då jag har det alldeles för jobbigt själv och så mycket att tänka på. I sociala sammanhang, ex på jobb, kan jag vara lite disträ och borta i tankar vilket nog kan uppfattas som jag är nonchalant väldigt ofta.
Detta var lite om hur jag är. Finns ju mycket mer såklart :)

Jag kan också vara väldigt misstänksam. Jag tror att alla har en ond baktanke med allt.
Tror dock jag snarare är paranoid. En liten blick på fel sätt får mig att tro att en person har något emot mig... att en grupp jobbar på att frysa ut mig. Jag känner att de tar avstånd, tex på den kurs jag går. Men i själva verket är det JAG som tar avstånd... vänder bara på det och tror att det är dom.

Detta med sex... Har inte legat med så många. Klarar inte av det där. Bara när jag är onykter.
På sistone har jag haft ett par kontakter varav en jag har haft sex med. Mest har det blivit sms. Jag gillar den uppmärksamheten och höra att de så gärna vill ses... Jag är också ganska så bra på att charma... Sen när det blir för jobbigt drar jag. Jag slutar höra av mig... Det har gått så fram och tillbaka med dessa karlar nu... Fattar att de inte tröttnar? Men jag har bestämt att inte utveckla detta mer. Jag tänker inte svara på ev sms. Jag hatar ju samtidigt att såra folk... Blir knasigt.

Anonym (Hittat hem)

Äldre 8 Oct 08:58

#466

Anonym (TS) skrev 2013-10-08 08:21:37 följande:

Hej och Välkommen till tråden!

Som andra har skrivit, börja med att prata med psykologen som du redan verkar ha kontakt med. Hon kan slussa dig vidare.

Känner igen mig en del i det du skrev, humörsvängningar, ätstörningar, min syn på mig själv och social fobi. Lycka till!

Tack tack.

Jag är på jakt efter psykologens mailadress nu. Hoppas jag får tag på den idag. Hatar att prata i telefon så det undviker jag. Mail och sms är min metod.

Anonym (Hittat hem)

Äldre 8 Oct 10:47

#470

Har fått tag i psykologens mail. Frågan är nu hur sjutton jag ska formulera mig. Har så svårt för det där eftersom det är så jäkla rörigt i hjärnan. Usch. Men ja, det får gå.

Ska sätta mig och skriva ett bra mail till henne nu. Känns både skönt och läskigt. Lär ta flera timmar.
Hoppas på ett snabbt svar sen.

Håll tummarna nu, för jag behöver verkligen reda ut allt så att livet någon gång kan bli bra.
Är 35 år...så det börjar kännas helt hopplöst..

Anonym (Hittat hem)

Äldre 9 Oct 06:41

#476

Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-08 14:28:01 följande:

Lite så är jag också, det där med att tro att alla vill en illa osv. Var värre när jag gick i högstadiet. Så fort någon viskade, fnittrade eller liknande var jag säker på att det var åt mig. Det var i samma period som jag inte klarade av att se mig själv i spegeln. Satt jag i baksätet i bilen lutade jag mig så jag inte råkade se mig i backspegeln. Men jag har fortfarande svårt att tro att folk gillar mig eller vill mig väl. Har nyligt börjat studera på universitet och jag känner att jag inte är med i gänget i klassen, känns som ingen tycker att jag är nog intressant att ägna tid åt. Men i själva verket är det nog mycket så att jag drar mig undan, är inte med så mycket på fester och aktiviteter. Alltså jag gillar ju att festa, men jag vet att jag har svårt att dricka lagom mängd, därför har jag låtit bli att festa så mycket och de gånger jag festar tar jag det jävligt lugnt. Det är ju bra, men jag missar så himla mycket eftersom många i klassen festar jämt och ständigt. Men visst är det en del i klassen som pratar med mig och verkar tycka att jag är intressant, jag måste nog bara våga öppna mig och ta för mig lite mer.

Jag mailade psykiatrin en kväll och de ringde upp mig redan morgonen efter. Jag skrev lite kort om att jag mår väldigt dåligt samt att jag har misstankar om att jag har borderline, eftersom jag beter mig väldigt likt det. När de ringde frågade de lite mer om mig. Kanske en vecka senare ringde en annan person och frågade lite mer och undrade när jag hade tid att komma på ett bedömningssamtal. Han tog hänsyn till att jag går skola och föreslog en tid innan jag börjar på morgonen så ska dit nästa vecka. Känns jobbigt, men är nog värt det.

Det verkar som om vi är rätt lika. Måste säga att det är starkt av dig att orka gå i skolan. Jag hoppar ständigt av mina aktiviteter för jag klarar inte av att hålla skenet uppe i längden.

Skönt att du har en tid till samtal nästa vecka. Vad var det för frågor du fick svara på?
Jag är sjukt rädd för samtal. Tänk om jag "svarar fel" och de tror att jag inte har några problem? Haha. Det låter helt knäppt, men det är en rädsla jag har. Att inte bli tagen på allvar.

Anonym (Hittat hem)

Äldre 9 Oct 06:42

#477

Anonym (Stefan) skrev 2013-10-08 22:43:02 följande:

Vad starka ni är! Hejar på er!

Tack. Och det är du också som stannar vid sambons sida.

Anonym (Hittat hem)

Äldre 9 Oct 06:45

#478

Skickade iväg mailet till Af:s psykolog igår. Fick svar att hon hade mottagit det.
"Vi kommer att höra av oss, men jag vet för närvarande inte när" skrev hon sen.
Kanske måste hon ta upp saker och ting med andra. Vad vet jag. Det är bara att vänta och se.
Jag skrev iaf att jag inte orkar med min nuvarande sysselsättning och att jag tänker sluta.
Det får bära eller brista. Just nu bryr jag mig inte.

Borderline

INNEHÅLL