Borderline

Vad skönt för dina barn att de får vara med dig 2 dagar i veckan iaf! Hur fungerar DBT tycker du?

Hej ja har en syster som har boderline adhd personlighetsstörning och damp hon har det jättejobbigt och kan inte leva ett normalt liv, hon söker sig till helt fel killar och åker in och ut på psyk och vet inte hur många gånger polisen hämtat henne hos hennes kille pga att hon spårat ut, hur kan man stötta en sådan person, har blivit allt sämre d senaste 4 åren då hon har träffat en karl som är ett riktigt psykfalll, har inte sett min syster på etthalvår men försöker prata med henne på mobilen iallafall en gång i veckan, jag mår dåligt för jag vet att hon mår dåligt

Hej!

Välkommen till alla nya i tråden!

Har mått dåligt de senaste veckorna, har läst allt ni skrivit här men inte orkat svara.

Börjat med en medicin igen, som jag hade uppehåll med, så nu är allt kaos i huvudet igen. Hoppas att det snart blir mer stabilt. För det är just det som tabletten ska göra, stabiliserara (stämningsstabiliserare). Får mina gråtattacker igen utan någon direkt orsak. Blir lättirriterad, sover kasst igen trots mina propavan, kraftlöshet, min sociala fobi är ännu värre. Förra veckan kom jag inte ens iväg till mina 2 terapin för jag måste åka buss dit. Allt känns hopplöst!        

BD ADHD: Jag är även bipolär affektiv, därför tar jag stämningsstabiliserare Lamotrigin heter den.

Jag tar Voxra (antidepp) Propavan (insomningstablett) Lamotrigin (stämningsstabiliserare) och Stesolid (lugnande) den tar jag så sällan jag bara klarar av, det är ju beroendeframkallande och jag vill inte fastna i det.     

Just det, ja jag har barn...3stycken

Jag har borderline och ADHD, har 3 barn och bor tillsammans med pappan. Idag började jag med Ritalin och Lamotrigin igen efter uppehåll under sista graviditeten och amningen.
Känner att jag har spårat ur ordentligt igen och jag längtar efter effekten av medicinen.
Jag är nog världens jobbigaste och elakaste människa när jag är som jag är nu och jag isolerar mig mycket. Har dock haft ett uppsving några dagar så jag håller på att måla mitt vita vitrinskåp ännu vitare
Fyller 30 år på fredag och det känns sådär, jobbigt att ha kalas men kul att göra tårtorna. Sen har jag sökt till universitetet till våren och hoppas att jag kommer in. Och att jag kommer klara av 3 års studier, har i alla fall klarat 1 år på komvux.
Skönt att jag hittat den här tråden att skriva i. Man behöver verkligen ventilera ibland.

Jag var på mitt andra samtal på psykiatrin imorse. Gick väl okej. Har fått två hemuppgifter som jag ska göra till nästa vecka. Han sa att mycket av det jag säger stämmer in på borderline personlighetsstörning och nästa vecka skulle han ta upp kriterierna och se hur mycket som stämmer in. 

Ja visst är det jätte jobbigt att ha den insikten Man vill ju så väl för sina barn, men att till 90% aldrig orka med att engagera sig i deras lekar och annat är oerhört TUNGT. Det ständiga dåliga samvetet över det faktum att mina barn skulle ha det bättre med en annan mamma. Då menar jag verkligen inte att de inte får kärlek av mig, för det får de i överflöd, mycket kramar och att jag dagligen talar om för de hur mycket jag älskar de. (Det är ungefär det jag klarar av) Den biten har aldrig varit ett problem för mig, de vet att jag älskar de massor. Men just dessa vardagliga saker, är sällan jag orkar engagera mig i.
Eftersom jag är i min lilla bubbla konstant Tur då att deras pappa är engagerad! Leker mycket med de o så.

Men när det väl gäller så hittar jag kraft någonstans, tex. om någon behandlar de orättvist i skolan, problem med lärare osv.
DÅ jävlar säger jag, jag skulle gå över lik för mina barn, jag är den där jobbiga mamman som ringer ofta till lärare och skolan, orolig för saker. Att de ska ha det så bra som möjligt, ingen ska vara elak mot mina barn, då vill de inte träffa på mig kan jag lova!   

Glömde en sak till från den tiden, att jag har hemska minnesluckor, (en sak till som psykologen kopplade ihop med en ev. psykos) det är ärligt flera veckor som har fallit bort, jag minns små stunder här o där men det mesta är en dimma, som att jag tittar på mig själv med någon annans ögon och kan inte påverka mig själv till att göra bättre beslut

Ingen som känner igen sig i att göra "konstiga" saker utan att riktigt kunna ändra riktning till bättre val eller vad man ska säga? :/  

Ja joo så kan det vara för mig också, men denna period var det extremt och lång tid, mycket obehagligt :/

Pratat med honom i telefon i över en timme nu.. Vi kommer ingenstans. För det första suger han på att prata om känslor det blir mycket "jag vet inte" som svar. Sjukt irriterande för nånting måste han veta. 

Han menar på att det inte funkar att vi blir tillsammans igen, har försökt påpeka att vi ÄR tillsammans för enda saken som skiljer sig åt sen vi var tillsammans "på riktigt" är att vi får ligga med andra om vi vill. Annars beter vi ju oss som att vi är tillsammans. Men han menar att han är friare annars nu också, att jag inte kan bestämma vad han ska göra (typ festandet antar jag att han syftar på). Han har väl en frivilja fast han är i ett förhållande men ja han festar mer nu än förut, då jag inte gillar att han festar varje helg och förut lyssnade han på mig och festade därmed inte lika ofta. Nu kan jag säga det men han struntar i det. Typ. Så säger han att han får en kick av att stöta på andra, det har han sagt förut också. Och han säger att han har försökt sluta men att det inte går. Jaha men då har han ju uppenbara problem. Även med alkoholen har han problem och har AD/HD. Men han vägrar söka hjälp för nåt av det här. 

Jag frågade även om han tyckte det var värt att få mig att må dåligt och vara orolig bara för att han ska få sin "kick". Men nää det tyckte han inte heller. Han sa att han mår dåligt av att han får mig att må dåligt, men ändå vill han få vara "fri". Jag förstår inte varför det är så jävla mycket att uppoffra. Han säger att han inte vill såra mig som förut, men det gör han ju redan. Jag sa också att han inte kan älska mig eller bry sig om mig när han håller på så här. Men det tyckte han visst att han gjorde och sa att han inte skulle höra av sig varje dag och komma till mig typ två gånger i månaden om han inte brydde sig. Okej kanske det. Men om han älskade mig på riktigt hade han väl fan inte haft ett behov av att vara med andra trots att jag mår dåligt av det? 

 

Hej. Jag måste bara fråga; 1. var det ett medvetet val för er att skaffa barn? 2. På vilket sätt tror ni att ni brister i er omsorg om barnet/n, eller tror ni inte att Borderline påverkar hur ni tar hand om barnet? Önskar er alla ett stort lycka till!!

Jag avskyr ordet psykisk sjuk eller störd/störningar. Jag föredrar istället själsligt sjuk eller hen har själsliga sår för det är ofta vad psykiatriska diagnoser innebär. Jag växte upp med en själslig sjuk mamma, därav mina frågor. Så jag har upplevt vad det är att ha en mamma som var dysfunktionell. Avskyr även det ordet. Vi kanske ska uppfinna ett helt nytt vokabulär för själslig smärta..