Borderline

Är det någon av er med konstaterad Borderline eller er som har en relation med någon med Borderline som också har erfarenhet av utsatta familjemedlemmar (alltså då fler än partnern blir utsatt).

Jag skrev lite tidigare i tråden om min syster. JAg vet inte om hon har borderline men något är det, och jag nu verkar hon går igenom en jobbig period. När detta händer brukar sms:en (och Facebook-meddelandena) komma in på löpande band och det är riktiga elakheter hon skriver. Hon anklagar mig för att aldrig finnas till hands för henne (de gånger vi pratar i telefon blir det ofta samtal på 2 timmar då hon pockar på total uppmärksamhet), hon säger att jag är elak, självisk, självgod, oempatisk, mm, mm (förutom då alla skällsord som "fuck you" och liknande). Ska tillägga att jag bor utomlands, så på grund av det fysiska avståndet är det ändå svårt att upprätthålla en nära kontakt.

Jag kan meddela att jag aldrig har sårat eller förolämpat min syster medvetet, men dock kan jag räkna otaliga tillfällen då HON har varit uttalat elak och vedervärdig mot mig. Hon är missunnsam och avundsjuk men vill gärna få det till att jag är skrytsam och mallig. Hon ljuger och manipulerar och det gör mig så otroligt matt att överhuvudtaget ha en relation med henne! Ibland känns det som om jag bara vill utesluta henne ur mitt liv helt och hållet, för det lilla goda jag får ut av vår relation överskuggas ständigt av allt negativt...

Förstår att ni inte kan svara för min systers räkning, men jag vill gärna höra vittnesmål från andra syskon, mammor eller pappor (eller andra släktingar eller vänner).

Jag glömde visst att ställa frågan... 

Hur ska man visa att man har fått nog?

Jodå, ursäkterna kommer vanligtvis efter några dagar. Då är hon ångerköpt och mår sååå dåligt. Men för varje gång hon får sina utbrott med anklagelser och verbala övergrepp, så förlorar jag tron på att vi någonsin ska få en fungerande relation baserad på tillit och ömsesidig respekt. Så hennes ursäkter känns allt mer ihåliga och meningslösa. Skadan är liksom redan skedd.

Till saken hör även att min syster är periodare och alltid är full när hon kommer med sina oförskämdheter, och enligt hennes pojkvän är det alltid när hon är ensam som hon har behov av att vara oförskämd, och just då är hon förstås inte tillgänglig för någon typ av kommunikation. 

Att kapa alla band känns drastiskt, och att ge igen med samma medel funkar ju inte och känns inte heller konstruktivt. Jag är 40 och min syster 42, så det handlar ju inte om någon tonårsrebell utan en (till åldern i alla fall)  vuxen kvinna. Hur ska det bli om 10-20 år? Jag bävar inför den dagen hon får för sig att kontakta mina barn och börja ljuga och attackera dem...

Jag har sagt till henne att hon borde söka terapi, men hon slingrar sig oftast. Ena dagen är det alla andra som är sjuka och behöver hjälp, andra dagen säger hon att det handlar om pengar och att hon inte har råd (i Sverige har väl alla rätt till subventionerad psykiatrisk öppenvård), eller att hon minsann har gått men att bla bla bla... Allt för att slippa ta tag i roten till problemet. Jag kan tänka mig att hon lätt skulle kunna manipulera en eventuell psykiater och ta de mediciner som erbjuds, men sedan dra sig för all typ av terapiarbete.

Jag tänker i alla fall ligga lågt ett tag framöver och att inte kontakta henne alls, efter ett anfall hon fick förra veckan då hon betedde sig helt galet, och skrev flera rabiata meddelanden både via mail och sms.

Ang. barnen kan jag givetvis försöka hindra henne från att kontakta dem. Men när de blir tillräckligt stora måste jag nog ändå försöka förvarna dem och berätta att hon inte alltid mår bra, vilket leder till att hon säger elaka saker och blir oberäknelig...