Hej. Jag måste bara fråga; 1. var det ett medvetet val för er att skaffa barn? 2. På vilket sätt tror ni att ni brister i er omsorg om barnet/n, eller tror ni inte att Borderline påverkar hur ni tar hand om barnet? Önskar er alla ett stort lycka till!!
Jag avskyr ordet psykisk sjuk eller störd/störningar. Jag föredrar istället själsligt sjuk eller hen har själsliga sår för det är ofta vad psykiatriska diagnoser innebär. Jag växte upp med en själslig sjuk mamma, därav mina frågor. Så jag har upplevt vad det är att ha en mamma som var dysfunktionell. Avskyr även det ordet. Vi kanske ska uppfinna ett helt nytt vokabulär för själslig smärta..
Jag tror att jag kan ha Borderline, i alla fall har jag drag av det när jag hamnar i olyckliga relationer. Det är då dessa drag visar sig. Jag har en påtaglig rädsla för att bli övergiven, bortglömd, ignorerad eller bortprioriterad. I ett par tidigare kärleksrelationer har jag blivit som ett klister den andre har svårt att bli av med. Jag kan inte skiljas som ovänner, jag analyserar och vill reda ut allt hela tiden. Det den andra säger eller gör spelar egentligen inte så stor roll ifall han redan har sårat mig, det blir en nedåtgående spiral istället så jag förstör så mycket jag bara orkar för att fp bekräftelse på att jag inte duger. Eftersom det ändå inte går att spola tillbaka tiden. Den andre blir oftast helt galen på mig eftersom jag aldrig slutar att ringa eller sms, det är ju hela tiden någonting som ska ifrågasättas. Jag mår oerhört dåligt över att inte kunna släppa taget, att inte kunna respektera den andres önskan om att bli lämnad ifred. Allt detta händer när jag blir avvisad, sårad eller illa behandlad. Är tacksam om du vill dela med dig ifall du har liknande erfarenhet eller ett råd hur jag ska kunna släppa taget. Känner du igen? Är detta typiskt borderline beteende?