Borderline

Såg tråden skymta förbi och tänkte läsa men det är något fruktansvärt deprimerande att läsa om era livsöden. Jag lider med er och kan delvis förstå hur ni känner. Mitt enda tips är att gå i terapi. Alla former av personlighetsstörningar som t.ex. borderline är otroligt svåra att få bukt med och det kräver tid. Försök att steg för steg bli ansvarstagande, vuxna och mogna individer. Tillåt er att lyckas. Försök inte att ändra för mycket på en gång. Att ha problem som borderline skulle jag tänka mig är bland de värsta tänkbara diagnoserna vid psykisk ohälsa. Eftersom det samtidigt, bara en bit bort, finns en osynlig linje där man är en härlig, impusliv och intensiv, passionerad och lidelsefull konstnärssjäl. En individ med ett inneboende mörker som intresserar folk. Samtidigt uppfattas man lätt som en manipulativ och egocentrisk jävel. Jag hoppas så innerligt att ni alla hittar rätt i livet och finner något sätt att ha en acceptabel livskvalitet. Men gör er själva den tjänsten att ni tar er i kragen, om ni har någon, släpar er själva till terapi och börjar bygga upp er själva. För visst kan man leva med borderline men som många av er vet är det inget önskvärt. Tomheten och ensamheten när hela världen dömer ut en, all ångest när man i sina klara stunder inser att man har lyckats köra alla relationer i botten och den paranoia som ständigt maler, maler, maler. Är jag ett geni eller galen? Är jag den enda som förstår hur fruktansvärd världen och speciellt jag är? Nej. Håll hårt i någon ni älskar. Vem/vad som helst. Lova er själva att ni ska komma ut från den tomheten som fyllt ut era bröstkorgar under alla år. Sök hjälp. Ingen klarar allt själv. Jag önskar er en god jul och ett gott nytt år. Förhoppningsvis ett år av förändring till det bättre.

Och anhöriga. Snäll, gör mig, er själva och de drabbade en tjänst. Ge er inte förrän det händer något. Ingen vinner på att leva med personlighetsstörningar eller psykiska sjukdomar. Jag vet att det är svårt, det finns inte alltid bra hjälp, resultaten varierar och det är ett rent helvete att genomgå terapi. Någonstans måste någon gå utanför sig själv och de infekterade relationerna och se att det inte är ett friskt beteende. Det kommer ta tid och göra ont att erkänna för sig själv, för sina nära och kära att man lider av borderline. Att det är något som är fel. Men det är nödvändigt. Var modiga, starka, små och sårbara. Ha en underbar jul och försök i de mörkaste stunderna se hur det hade kunnat vara.

Nej det är ju klart att man får rädda sig själv om man inte klarar mer. Men om man klarar av det så får man försöka att gå utanför sig själv och vara tillräckligt altruistisk att man ser till individen man då eventuellt lever med. Fast det är klart, tröskeln för att lägga enorma mängder energi och kärlek på någon som kommer att tycka att man är fruktansvärd och sedan vara otrogen mot en trots att man själv har varit trogen i flera år, är ju hög. Men i den bästa av världar klarar man av att se att den människan som man älskar/har älskat finns bakom den sjuka fasaden. Det är en störning, en sjukdom, som sårar dig. Under den finns en kärlelsfull individ.

God jul!

Vad vet du om mig? Vet du någonting om vem jag är eller vad jag har varit med om? Ska jag tolka det som rasism? Åldersdiskriminering? Bara ren okunskap eller illvilja?

 Alltså jag har inte skrivit så långa inlägg nu och kanske inte förklarat allt eftersom jag har skrivit mycket från mobilen. Jag menar INGET illa med det jag skriver. Vill verkligen påpeka det. Men om mina ord kan få EN ENDA person som sitter och velar och inte vet om hen ska pusha på sin anhöriga att söka hjälp, så tycker jag att det är värt om TIO personer tar illa upp. Men som sagt, jag menar inget illa med det jag skriver. Jag önskar er alla lycka till och lämnar tråden. Om någon vill säga något, tacka eller be mig dra åt helvete så gör det via PM.

God jul!