Borderline

Som borderlineperson vill man till varje pris undvika separationer, de (förlåt generaliseringen) gör så små ansträngningar de kan för att hålla sina relationer kvar. Kan lova stora saker och förändringar men det är först vid tillfrisknande som förändringarna faktiskt kan hända. Så någonstans i det här behöver du hjälp. Det låter bra med LPT. Din borderlinepartner kommer att hata dig. Den friska personen som finns bakom sjukdomen kommer att vara dig tacksam för evigt även om det inte kommer att yttras i gränslös och evig kärlek.

För din skull hoppas jag att du gör något slutgiltigt. Ingen av er mår bra av att befinna er i den situationen. Gör hemskt ont att läsa allt och jag kan känna igen mig själv i det så mycket. Men för din skull behöver du ett break från det där. För hennes framtids skull behöver hon få ett slut på det. Allt får bli en långsiktig lösning då det inte finns något kortsiktigt som gör saken bättre direkt. Men jag tror att det är mer eller mindre meningslöst att försöka att lösa det själv med någon som har en borderlinestörning som påverkar så pass mycket. Ni behöver hjälp.

Var stark en liten stund till!

Ja, det är ju klart att du måste tänka på dig och barnen i första rum. Du är dina barns pappa, inte din partner/ex pappa. Men det hade varit underbart om du i en sista kraftansträngning och som slut på er relation lämnade henne i händerna på vården som jag hoppas fungerar bra och förstår problemet. Det är ju sjukt destruktivt att släppa en impulsiv borderlineperson lös. Slug, manipulativ och helt driven av sina egna behov just för stunden. Men bra för dig och dina barn att du tänker på ert liv. Hoppas att mamman hittar rätt sen.

Alltså. Det är en personlighetsstörning som kan hjälpas och botas. Där får man försöka att se en sjukdom och inte en älskvärd person som orsaken till problemen. Man kan inte resonera med en "manisk/svårt deprimerad/borderline/annan psykisk sjukdom" person på samma sätt som en "frisk" individ. Det är en del av sjukdomen. Sen att personlighetsstörning är något sjukt svårt att ta in och förstå gör det hela nästan omöjligt. En person som är manisk kan man lättare förstå eftersom det kommer i skov och det finns tydliga upp/ner-perioder. Men borderline är mer eller mindre konsekvent.

Så för din egen skull, försök att se sjukdomen. Du kan tänka att du har blivit utsatt för det av en sjuk person som förhoppningsvis kan bli frisk senare. Det är inte helt medveten illvilja. Den personen som du älskar/älskade finns någonstans men hon är inte där nu.

Var också medveten om följderna. Eftersom du är mer eller mindre bunden till henne för resten av livet genom era barn så kan det bli jobbigt p.g.a. det. Den typiska borderlinereaktionen mot en separation skulle jag säga är att:

1. Med alla medel försöka övertala dig att ha kvar henne. Allt kommer att bli bra sen. Ni kommer att lösa det.
2. Klippa bandet till dig helt och klistra på ett hat mot dig. Kanske ignorera dig fullständigt och låtsas som om du inte finns eller försöka att göra livet surt för dig.

Någon får gärna rätta mig om jag har fel.

För att svara kort. Ja. Jag antar att det har hållit på ett tag och hon har inga bevis för att du faktiskt kommer att lämna henne. Det känns fruktansvärt att skriva såhär och jag vill inte stöta mig med någon men det du är i låter som en ytterst dysfunktionell relation som bara skadar alla inblandade.

Om jag får gissa så finns det väldigt liten insikt, eller ingen alls, i vad hon behöver göra för att det ska bli bra eller vad hon faktiskt gör. Det är liksom inte meningsfullt att försöka att analysera det hela eller beskriva det utifrån då det finns så många plan som bidrar till det här resultatet. 

Däremot behöver något hända för nu känns det som om du vänder det här till en ilska mot henne. Jag tror att för dig själv i framtiden och för henne just nu är det viktigt att du använder den ilskan till en handlingskraft snarare än att få ett raseriutbrott (som du mycket väl borde få med tanke på allt du har varit med om) eftersom det bara kommer att skada mer i det långa loppet. 

Du har varit väldigt tillmötesgående och sympatisk, kom ihåg det. Tänk att det är du som är den som har gjort rätt. Försvara dig i det när kritiken kommer eller när det känns jobbigt. Nu behöver det hända något. Allra helst skulle hon lämnas över i någons händer för att få hjälp. Kanske klarar hon av att sköta sig själv och ser inget faktiskt behov av hjälp för tillfället. Det kommer kanske senare när hennes liv är sämre än det är nu.

Men här får du faktiskt se dig själv som ett offer för en sjuk människa eller för elaka kommentarer som ett litet barn har sagt. Man kan bli arg men det är på något sätt inte verkningsfullt att ge utlopp för ilskan direkt till den andra parten.

Håller tummarna för dig.

Haft mycket besvär av borderlineproblematik. Gått under diagnoserna bipolär med drag av borderline eller tvärtom. Har slösat bort så mycket pengar att det inte är klokt. Närmare en kvarts miljon i arvpengar har försvunnit utan att jag har något kvar. Har haft sönder två förhållanden p.g.a. allt. Flera självmordsförsök. Mycket självskadebeteende tidigare. Medicinerat under 8 år. Flera kontakter med psykiatrin. Det är min historia. Tror att jag har en bra bild av hur det är att leva med borderline. Började hata livet vid 14 års ålder ungefär.

Jag anser mig inte längre lida av borderline då jag sedan ett år i alla fall inte haft några svåra besvär eller lidit så mycket. Blev förälder mitt i förloppet och det har verkligen förändrat mig, gjort mig hel. Jag är väl medveten om min egen sårbarhet och har fortfarande svårt att ta kritik utan att verkligen ta illa upp innerst inne. Medicinerar inte längre. Är inte tom på insidan längre men kommer verkligen ihåg den expansiva tomheten. Som äter upp en inifrån. 

Jag förstår nu att jag har varit en manipulativ person.

Jag förstår att jag har sårat, hotat, kränkt dem jag älskar.

Jag förstår att jag har varit fruktansvärt självisk under den här tiden.

Det enda jag vill är att alla ska få må bra.

Tack, kände mest att jag inte ville förhärliga mig själv med att jag mår bra. Samtidigt som jag verkligen hade velat vara helt transparent med vem jag är så kan jag inte av professionella anledningar. Men hur som helst vill jag ingen något illa. Önskar alla lycka till.

Känner så jävla väl igen mig själv i det nu när jag får läsa om det. Allt det här får mig att inse hur mycket smärta och lidande jag har orsakat i min dag.

"Ingen mår så dåligt som jag gör. Ingen förstår."

Hon förstår på något plan att du finns där för henne. Hon kan också veta om det utan att egentligen förstå vad det innebär på något djupare sätt. Det är nästintill meningslöst att försöka att resonera med personer som är så pass djupt nere som hon verkar vara. Då tar man inte riktigt in. Man lyssnar men varken hör eller förstår på riktigt. Det är också en sjukt destruktiv diagnos som ingen tror på. För i andras ögon är man ju bara helt jävla dum i huvudet, självisk, otacksam, farlig, konstig... allt. 

Hoppas att saker löser sig, att hon kan acceptera vilka problem hon har och vad hon behöver för hjälp.