Borderline

En jättebra dokumentär om BL (engelskspråkig) men som jag tycker ni kan visa era respektive. 

Tufft för mig nu. Min man har varit inlagd 3 veckor nu. Saknar honom så sjukt mkt men han går så upp i sig själv när han får skov. Kämpigt! Andra som känner igen sig i det?

Håller tummarna för er =)

Han har liksom mått sämre och sämre ett tag, och har nu vad jag kallar ett skov (då livet för honom är olidligt, och han är självmordsbenägen). =(

Anonym (TS) skrev 2014-02-13 15:47:16 följande:

Vet inte om jag har hälsar dig Välkommen hit? Så Välkommen om jag missat dig

Hoppas din man snart mår bättre och får komma hem!!

Tack! =)

Det kan vara skönt för mig att ventilera mig med er då få har förståelse för att min man gör/tänker som han gör. Men också kan jag fråga er om det är BL som spökar eller om han bara beter sig som en vanlig "gubbjävel" ibland.

Vi är i tidiga 30 årsåldern och har två pojkar. 

Han träffade en psykolog (krockade med det nya jobbet som han inte vill missta) och har inte träffat honom på ett tag men de hade ändå bara hunnits ses ett par gånger. Och innan den här inläggningen ringde han den psykiatriska mottagningen 24 dagar i rad och sade att det var akut! Det måste bli en anmälan på det här. Mottagningen har inga pengar och inga tider. Om du får en akuttid så är det minst 8v fram!!! Vi försökte hitta en privat i somras då min man var sjukskriven men han gav upp när psykiatern inte ville behandla människor som levde på bidrag!  

Jag tar tacksamt (oerhört tacksamt) emot förslag på psykiater som jobbar med bl.a BL i Göteborgsområdet med upp till 10 mils pendlingsavstånd. Och som har avtal med landstinget de jobbar hos. Situationen känns oerhört ohållbart för oss och jag vill inte att min man ska tillhöra de där % som lyckas ta livet av sig då han redan har ett par försök bakom sig. Det första redan så tidigt som när han var 11 och då lyckades han säga att det var en olyckshändelse att han hängde sig och ingen utredning gjordes!!! 

Anonym (TS) skrev 2014-02-13 18:35:14 följande:

Fy..känns så hemskt att läsa,,jag har haft sån otrolig tur med vårt landsting! Har fått nästan direkt hjälp dessutom. Har ni barn? För det var en stark faktor till varför jag gick före alla i kön till den behandligen jag nu går (Mbt) Man var orolig för att jag inte fick hjälp fort nog iom barnen. Inte för att de far illa men de tog det på stort allvar. Ändå har jag deras pappa, min man som jag lever ihop med som är mycket aktiv i deras liv. Så om ni har barn, rekommenderar jag starkt att trycka på det. Inte att barnen mår dåligt av det men att det är viktigt att han får hjälp snabbt.

Om ni bor i Göteborgsområdet har ni bara 7mil till Borås där jag går/bor. Vi har som sagt en välfungerande Öppenvårdsmottagning för Borderline patieneter, finns olika mottagningar men Solhem är där jag går och de vänder sig just till Borderline pat. Jag hade först fått en remiss skickad hit om det går. Vet ju inte om det är möjligt men jag hade absolut frågat.

Det är alltså Solhem Öppenvårdsmottagningen

Men det förutsätter ju att han har Borderline, vet inte om du skrev om han har det? Så dåligt minne

Hans förra psykolog hade aningar om det (sade inte ett skit och behandlades istället för annat!) och jag har trott det i säkert 4-5 år nu. Han skulle nog inte hota mig att ta livet av sig om jag sade att vi behövde bo isär men hans jular var förstörda om inte båda hans syskon kom till föräldrahemmet. Och förra julen var vi utomlands, 27 grader varmt och soligt men julafton blev pannkaka då han mådde oerhört dåligt att ingen av hans släkt ringde trots att han dagen innan bett sin pappa att alla skulle ringa (ett samtal som min man ändå betalade själv) när de kände att det fanns en lucka att prata med honom. Om nu pappan glömde säga det kunde väl hans syskon ringt, eller mamman! (Övriga släktingar är gamla)

Annars har han alla de övriga kriterierna för BL, vissa starkare än andra. 

Det kanske vore en idé att skicka en egenremiss. Jag tror knappast någon utomstående kan förklara min mans gripande historia så bra som vi själva. 

Tack för tipset. Ska absolut kontakta dem! Men jag tar så klart gärna mer tips och helst på privata då dessa ofta kan klämma in en patient om denne mår extremt dåligt. 

Snälla ta det här lite humoristiskt. Men jag önskar att det fanns en överdrivet-känslospels-blås-lås till telefonen för de som lider av BL, det skulle åtminstone min man behövt

Jo, han borde väl ha svarat på ditt sista sms men jag antar att ni inte lärt känna varandra riktigt bra ännu och därför inte vet vad som gäller med saker och ting hos varandra. Prata ut lite om hur ni funkar när det gäller sms (att du t.ex vill att han avslutar med att säga godnatt, eller åker iväg och kan inte svara på en stund osv) så att slipper den här typen av konflikter i framtiden. 

Nu har min man börjat gå till anonyma narkomaner! Vilket jag tycker är toppen. Det ser ut som om han har fått nog av att självmedicinera bort ångest mm då detta beslut kom från ingenstanns och vad jag tror så kommer det från honom själv. 

Jag har sökt i tråden här men hittade inte vad jag letade efter. 

Finns det en bra bok som förklarar borderline? Måste vara på svenska då jag tänkte att svärföräldrarna skulle få den- de tror typ att min man bara är utbränd/deprimerad. 

Om boken handlar om någon bör den helst berätta om en person som:

* Hade en normal uppväxt (även om individen kanske var självskadlig som barn)

* Har enormt bekräftelse behov. Måste känna att alla tycker om hen.

*Kommer i kontakt med olika typer av beroende. 

*Ljuger för sin omgivning.

Jag vill att mina svärföräldrar ska få en bild av hur det kan vara för de är sååå långt ifrån att förstå :'(

(Jag skrev här för drygt en månad sedan och har inte sett om någon skrivit något direkt till mig- om det är någon som saknar ett svar så fråga igen ) 

Nja, det är nog bara min man som upplever att det inte finns något att klaga över när det gäller barndomen men han var ett sladdbarn som inte var planerat och han hade ett enormt bekräftelsebehov/uppmärksamhetsbehov redan då som inte belv tillfredsställt. Han försökte hänga sig själv när han var 10! Och föräldrarna pratade typ aldrig med honom om det och de åkte istället iväg på en solresa det året... (Istället för att verkligen gå in på djupet av problemen). Jag menar bara att det till synes ser bra ut (kärnfamilj med två föräldrar som inte verkar ha andra problem). Går man in på djupet så är det skevt på många sätt... 

Ska ta en närmare kik på böckerna du tipsat om. TACK! =)

Uppdatering. Min man har sökt hjälp hos NA (anonyma narkomaner) han har tagit en hel del piller för att lätta på ångesttrycket men ni kan bara tänka er vilken ångest det måste födas hos honom när han vet att det han gör är fel... 

Han har mest tagit värktabletter och blivit påverkad på någon till flera dagar/ vecka. När han har varit bortrest har han även tagit amfetamin och hasch (vilket han blivit bjuden på)...

Han tar visserligen emot hjälpen men jag går under nu. Han är borta ca 14-15 timmar/dag då han påstår att han "måste" gå på sina möten... Så jobb+ möten gör att han är borta över 80 timmar/vecka och vissa helgdagar har han dessutom gått på förmiddag och eftermiddagsmöten. Jag går med inflammatorisk värk i hela kroppen och vår minsting har inte börjat förskolan, så jag springer mkt efter min 18kilos klump. Och om jag yttrade högt om det här till nära och kära skulle jag istället bli "övertalad" att lämna honom så jag har inget utlopp och ingen hjälp... Ja just det! När han väl är hemma så orkar han i stort sett bara ligga på sofflocket. Ärligt talat så väljer jag mellan pest och kolera och OM han lyckas (för det är ett beroende han haft i säkert 10 år) så lär vi ha glidit isär så mkt att jag inte tror jag kan hitta tillbaks till den underbart rara killen jag en gång i tiden blev så förälskad i. :'( Han ser mig inte längre... och jag har blivit en gnällkärring (jag hatar mig själv för den jag blivit men jag går bara och blir besviken om och om igen och drar i lasset själv och är så ledsen och matt...) Håller bara tummarna på att jag håller ut och att vi hittar tillbaks till varandra. :'(