• Anonym (Hmm)

    Borderline

    Här har ni ytterligare en med borderline som jag fått veta för snart 4 år sen av en psykolog som gav mig diagnosen och sedan tipsade mig en bra bok om borderline. Det var allt. Enligt psykologen och andra på mottagningen att det inte fanns någon slags terapi eller grupp för mig att gå till, och inte fanns mediciner heller. Däremot om man har bipolär då finns terapi grupper och mediciner etc nämnde de iallafall olika behandlingar.


    Jag har trots bara haft samtal med en rad olika psykologer och två kuratorer i många år, men verkar uppenbart att några av er här knaprar piller och går i terapi grupper? Jag har inte hunnit läsa allt igenom denna tråd än. Det känns som om jag har missat... Jag har ingen att prata med någon som har samma problem. 

  • Anonym (Hmm)
    feniga skrev 2014-05-18 17:15:50 följande:
    Hej!
    Jag fick diagnos i fredags och känner mig rätt lättad. Äntligen vet jag vad det är för "fel" på mig! Mbt, kbt, dbt.. Vad är bäst?

    Har de inte nämnt nån av de behandlingar för dig? Och vad som var bäst för dig? Jag har inte heller hört talas om dessa. Jag förstår inte... En kurator förklarade för mig om KBT och DBT och att det är bara till de som man har bipolär..

  • Anonym (Hmm)
    Anonym (maria) skrev 2014-05-20 06:25:00 följande:
    Samma här. Jag har gått i KBT och vanlig terapi i flera år, och äter medicin, men DBT, som är riktat till borderline patienter, det är omöjligt att få. Orsaken är att jag inte verkar självmordsbenägen. Ja. Terapeuten sa helt enkelt att jag har borderline, men inte tillräckligt mycket för att få DBT. Jag har gått hos denna terapeut i flera år. Jag skär mig inte. Men jag har ju exakt alla andra jobbiga symptom.

    Barn och familj är jobbigt att tänka på, man är livrädd att inte klara det. Samtidigt kan jag inte vänta länge till då jag är rätt gammal som sagt..... Ni andra, har ni familj? Bor ihop? Barn?
     Intressant. Själv var självmordsbenägen, och bara ibland när jag tänker på det än. Jag har dessutom skurit mig många gånger förut. De visste om jag var självmordsbenägen och tjatade om mediciner mot min kronisk depression som jag har haft i många många år. Jag provade olika mediciner som fanns. Jag har aldrig träffat andra i gruppen, vilket jag borde ha fått DBT för länge sen. Ibland när jag samtalade några psykologer, därav en PTP psykolog visste jag mer än dem när jag inte egentligen behövde dem för det blev ju bara samma sak varje gång jag träffade dem och upprepade som jag har hört tillräckligt.

    Jag vet inte om jag har fått riktigt hjälp, det räcker om jag kan diagnosera mig själv så slipper få fel mediciner igen. Jag genomgår faktiskt några bipolär-tester nu, och jag har inte hört från min nuvarande psykolog lite över 3 veckor.. Jag är också sjukskriven och håller på att söka olika utbildningar. Jag är mångsysslare, ibland när jag inte orkar, är nere blir jag enbart slö och deppig då gäller att vara ensam och isolerad en dag, upp till en vecka så det varierar.

    _____

    Nåväl, jag är i 30-årsåldern och barnlös. Ensam och har på G. Jag var en gång gift med tvåbarnspappa i ca ett halvår, men vi har varit ihop i fyra år. Jag lämnade honom, tog s.k break för jag ville bara komma bort från honom av många skäl, hade tänkt ta ut skilsmässan men varit villig att göra ett nytt försök då hade han redan desperat hittat en ny efter knappt 1 vecka och varit elak mot mig så det slutat dessvärre en riktigt bitter skilsmässa. Jag har ignorerat honom i flera månader när han försökte återkontakta mig trots han varit sambo med en samma kvinna tills den dagen var skilsmässan klar gifte han sig om snabbt efter ett par månader.

    Vi hade för olika syn på barnuppfostran och mycket gräl däribland. Speciellt en av barnen behövde mer disciplin. Barnen hade ju olika personligheter, så man fostra dem olika oavsett ålder. När jag ville vara i fred då gick jag till sovrummet följde han efter mig osv. Barnen hade visat respekt, till och med hunden, men noll respekt från ex-maken och förstod inte. När jag var på dåligt humör ville jag bara gå i min väg medan han ville fortsätta som slutade med att jag blev mer och mer arg istället.

    Jag ville inte ta hand om barnen när jag var väldigt nere, oturligt att humöret mitt blev kass när jag var ensam med barnen blev riktigt kämpigt, tvingade mig själv att göra det men gick galant ändå när barnen var ganska självständiga och snälla tills han kom hem mådde jag istället skit till slut blev han fan tokig och surade han också, ibland betedde sig som ett barn när han sökte tröst hos mig och ville ha uppmärksamhet. Provokation hjälpte inte.
    När en av barnen ställde till stora problem blev riktigt tungt för mig, men förstod inte på mig själv hur än jag har kämpat tillräckligt bra ändå, men det slutade alltid att må skit. Ville inte veta av familjen och världen på någon dag, till två-tre dagar max när jag insåg att familjen behövde mig. Idag vill jag inte ha barn, i framtiden vet jag inte för jag har inte känt min biologiska klocka än, eller är riktigt redo eller är aldrig det. Nu vet ni lite om mig iallafall Flört 
  • Anonym (Hmm)
    Hmm mina texter ovan ser lite... Men orka att skriva om Tungan ute 
  • Anonym (Hmm)
    kramin skrev 2014-05-21 00:07:13 följande:
    Familjeliv beter sig sådär skumt ibland. Det enklaste för att få det mer läsvänligt då är att citera alltihop, av nån anledning blir det rätt igen då.
    :)
    Skrattande
  • Anonym (Hmm)

    Bara suckar här... Jag är avundsjuk på er som flesta går, eller gick i behandlingsgrupper, och får/fick behandlingar.. Här sitter jag helt hjälplös... Varje möte med en läkare, eller överläkare som ville bara ge mig mediciner och jag sa att jag inte ville ha fast de är vana att skriva ut mediciner som satt bara och häpnade, vore som inte visste vad skulle göra medan en patient har upprepande sagt nej... LOL. Om man skulle bara se deras miner. Jag vill ha ett normalt jobb och leva normalt som de andra.... Har ju önskat att fått hjälp för länge sedan!


    En AT-läkare sa att han trodde, eller misstänkte att jag kan ha bipolär därför bad mig genomgå tester, men man kan inte bara ge mediciner utan en diagnos?!?! Känner hur ilskan börjar snart koka... Mina föräldrar tycker inte att jag har bipolär därför kan se skillnaden från min morbrors fru som har en bror med bipolär.  


    Ännu värre... Min egen psykolog inte hörde av sig på snart 6 veckor! Jag har meddelat 3 gånger, (till slut svarade en som jobbade på receptionen skulle meddela psykologen)  t.o.m skickat ett sms till psykolgen, och nej...  Jag har nära nog stött bort en närmaste vän till mig, och känner mig en jävla idiot.... Jag sa till honom gå vidare, hitta den perfekta kärleken och bara glömma mig för jag är en värdelös skit. Han hörde inte av sig på 2 dagar... 


     


     

  • Anonym (Hmm)

    Och jag planerar fortfarande självmord....  Jag sa även till min närmaste vän att jag har två olika tumörer (istället för att säga begå självmord) Kanske det är lika bra. Gråter vet det låter alltför sjuk... Varsågoda o döm mig bara...

  • Anonym (Hmm)
    Anonym (TS) skrev 2014-06-11 14:25:33 följande:
    Sök Akut hjälp! Har du planer på att ta ditt liv måste du söka hjälp omedelbart. Jag säger det av egen erfarenhet. Det är lätt att det blir mer än planer...har ni akutpsyk där du bor? Gå dit och säg precis som det är, att du har planerar på att ta ditt liv och är rädd för dig själv, för vad du kan hitta på ..

    Jag uttryckte mig allt för min mamma till slut, kunde inte hålla mig längre.. Det kändes en aning bättre efteråt. Ja, jag har redan varit där 2 gånger. De frågat om jag ville ha mediciner och bara skickat iväg mig hem igen.... 1 gång fick sitta i nästan 4 timmar i väntrummet.  När jag berättade för en riktig psykiatri om ångest och oro inför en resa till nästa dag (inte med terapin att göra) då svarade han att det är fegt om jag inte åker iväg... Feg att ha ångest? Suckar.. De sa bara att det finns varken grupper eller terapi för borderline trots jag bor i en storstad....  


    En gång var mamma så orolig ringde hon till psykakuten, men de kunde tyvärr inte ta emot mig pga de prioriterade krigsbarn och vuxna fast det var många år sedan. Det känns som att det spelar ingen större roll när jag än om och om igen berättat att jag har skurit mig började de genast ta upp om mediciner, även tipsade om en gummiband som jag kan ha i handleden, och andas in och ut-övningen inom medial, att de inte tog mig på allvar...

    Anonym (Hm 2) skrev 2014-06-11 14:31:55 följande:


    Självmord är fegaste vägen ut...en självisk handling utan tanke på vilken smärta man orsakar anhöriga. Istället för att planera självmord sök hjälp som alla andra inget konstigt alls.

     


    Har du borderline, eller någon annan? 


     

  • Anonym (Hmm)

    Jag begriper mig inte alls på min psykolog som fortfarande inte hör av sig på snar 6 veckor.. Det verkar som hon och de andra på psykakuten inte vet vad borderline är för något....  Som sagt en AT-läkare misstänkte att jag kan ha bipolär utan jag bara träffade honom ett par gånger. Jag träffar ju en rad olika läkare, AT, ST, psykologer och kuratorer. När jag träffade AT-läkaren gav han mig en formulär om bipolär och skrev ner, och var färdig då sa han på en gång att han tror att jag kan ha det, men tro kan han faktiskt göra i kyrkan! 


    Jag gick genomgå flera tester, och ingenting hände. Visst det syns att jag är väldigt känslig, och det gör ont inuti mig än...


     

  • Anonym (Hmm)

    Och en sak till, när jag berättade hur jag mådde för samma AT-läkare så satt han och gäspade, lite väl oförskämd.. Sen slutade han där jag gick, och de meddelade att jag skulle träffa en annan... Då måste han/hon läsa igenom min journal. Det hände några gånger jag mötte har de inte läst mina journaler. Jag måste berätta om från början ibland... Jag är sååå trött! 

  • Anonym (Hmm)
    Anonym (Hm 2) skrev 2014-06-11 19:22:57 följande:
    Inte själv men det finns i min närhet.
    Då förstår du inte. Det är så enkelt för dig att knappa sånt. Om man tänker tvärtom som jag, och andra lider (inte bara borderline) att de anhöriga vill behålla oss i livet är lika själviska för att vi fortsätter lida och leva fortfarande. 
Svar på tråden Borderline