Borderline

Oj har jag missat denna tråd! :)

36 år, borderline.

Någon här som har barn och familj trots borderline? Trodde aldrig jag skulle klara det men vi har varit ihop snart 5 år nu. En riktig kamp med min hälsa dock, svängningarna är jobbiga.

Vill ju ha barn med, men klarar man det är frågan?

Anonym (maria)

Äldre 20 May 06:25

#984

Anonym (Hmm) skrev 2014-05-20 00:01:25 följande:

Här har ni ytterligare en med borderline som jag fått veta för snart 4 år sen av en psykolog som gav mig diagnosen och sedan tipsade mig en bra bok om borderline. Det var allt. Enligt psykologen och andra på mottagningen att det inte fanns någon slags terapi eller grupp för mig att gå till, och inte fanns mediciner heller. Däremot om man har bipolär då finns terapi grupper och mediciner etc nämnde de iallafall olika behandlingar.

Jag har trots bara haft samtal med en rad olika psykologer och två kuratorer i många år, men verkar uppenbart att några av er här knaprar piller och går i terapi grupper? Jag har inte hunnit läsa allt igenom denna tråd än. Det känns som om jag har missat... Jag har ingen att prata med någon som har samma problem.

Samma här. Jag har gått i KBT och vanlig terapi i flera år, och äter medicin, men DBT, som är riktat till borderline patienter, det är omöjligt att få. Orsaken är att jag inte verkar självmordsbenägen. Ja. Terapeuten sa helt enkelt att jag har borderline, men inte tillräckligt mycket för att få DBT. Jag har gått hos denna terapeut i flera år. Jag skär mig inte. Men jag har ju exakt alla andra jobbiga symptom.

Barn och familj är jobbigt att tänka på, man är livrädd att inte klara det. Samtidigt kan jag inte vänta länge till då jag är rätt gammal som sagt..... Ni andra, har ni familj? Bor ihop? Barn?

Anonym (maria)

Äldre 20 May 06:37

#986

Anonym (L) skrev 2014-05-20 06:33:31 följande:

Jag har familj, haft sambo i 6 år och har två barn på 3 och 4 år ihop.
Fick dock barn innan min diagnos var satt så första åren var riktigt kämpiga i mitt inre, som tur är har jag en fungerande sambo som stöttat otroligt.
Min DBT-sköterska förklarade att det ofta händer något som planar ut den emotionella instabiliteten vid en graviditet och efter, det kan jag hålla med om, är mycket mycket mer stabil efter både DBT och barn.
Däremot rekommenderar jag inte att skaffa barn för lättvindigt och i tron att allt plötsligt blir fixat i störningen, men för mig blev det en enorm mognadsprocess som var tung att hantera i början.

Tack!

Ja, jag får helt enkelt inte DBT. Hur fick du det?

Hur klarar du familjelivet? Ibland när man mår dåligt behöver man bara få "stänga dörren om sig"... För att återhämta sig.

Anonym (maria)

Äldre 20 May 20:34

#989

Skilsmässa är nog extra jobbigt vid psykisk ohälsa.... Plus att man är så känslomässigt förvirrad.... Men känns beslutet rätt ändå?

Anonym(L): Nä, det finns knappt dbt behandling här, och terapeuten sa att man måste vara självmordsbenägen för att få det, då det är så få platser måste de prioritera. Det utbildas heller inte lika många dbt terapeuter som vanliga, vad jag vet. Jag går ju där i terapi för min panikångest, ocd och gamla depression.... En form av ACT terapi... acceptance and commitment..... En utveckling av KBT:n... Men den hjälper inte mot mina borderline drag, och jag måste skada mig mer fysiskt för att få en plats i gruppen = för få resurser på just det behandlingsområdet....... Hur fick ni dbt? Privat? Jag bor i storstad, men verkar ej påverka......

Anonym (maria)

Äldre 20 May 21:23

#991

Anonym (bordis) skrev 2014-05-20 20:49:51 följande:

RÄCKER UPP HANDEN HÖÖÖÖÖGGGGTTTT!!

Sorry att jag skriker så. Men faktum är att jag klarar precis ALLT utom separationer - spelar ingen roll om jag själv inser att förhållandet är dåligt och vill separera.

Klarar inte heller av när någon närstående dör, flyttar långt bort eller liknande. Alla former av separationer är katastrofala för mig.

Senaste året har jag förlorat mitt barn, min man och hans barn (separation), en bra vän och min bästa vän dog i julas. Har haft det värsta h-vetes året någonsin!

Ändå har jag lyckats träffa en ny kärlek, blivit sambo och precis fått ett nytt jobb.

Jag ger aldrig upp - trots alla motgångar. Mina vänner (och min psykolog) säger att dom aldrig träffat någon som har så mycket otur i sitt liv som jag har.

Huh så jobbigt.

Ja finns inget värre än separationer!!! Eller när någon inte svarar i telefon.... Det är stressande.... någon närstående. Något annat som är jobbigt är att jag vill göra slut när vi blir osams, jag ser liksom svart.... Svårt att balansera känslorna....

Borderline

INNEHÅLL