• Anonym (.)

    Borderline

    För övrigt är det nog bäst att fortsätta den här diskussionen i en annan tråd om du vill veta mer.

  • Anonym (.)
    Anonym (Stefan) skrev 2013-06-01 20:27:37 följande:
    Jag förstod att det var något konstigt med dig när du vägrade släppa tanken på att jag inte trodde på samma sak som du, särskilt inte när jag även sa att det bara var en övertygelse ej grundad på fakta. Att du påstår att jag sagt att jag inte "gillar" resultaten är ju också talande för att något är lite tokigt, då jag ej sagt detta.

    Låt nu tråden fortsätta i det ämne den hade innan du kom in. Jag har inget intresse av att diskutera med någon som stoppar ord i mun och är grälsjuk. Sköt om dig! Glad
    Ta hand om dig med! Jag vet att det inte är lätt.
  • Anonym (.)
    Anonym (Misstänker) skrev 2014-02-17 20:40:18 följande:

    Ja han visste ju inte något om mina psykiska problem, tog mina mediciner när jag var hos honom i torsdags (skulle ta dem innan men glömde) men han frågade inte vad det var för tabletter jag tog.. Det var just det där att han gick och la sig utan att över huvud taget säga något när han sagt att jag kunde komma och sova med honom. Jag tycker inte att man gör så. Sist jag var i stan så var det fest hos min bror, den här killen kom dit och vi skulle på krogen. Jag blev skittrött och sa att jag skulle vila, jag låg bredvid honom och pratade ett tag och sen somnade jag och vaknade när de hade dragit på krogen. Det drog han upp nu och sa att han minsann inte blev sur då fast han blev besviken. Alltså nej, det har han rätt i MEN han missar poängen. Jag blev ju inte sur över att han sov utan för att han helt plötsligt slutar svara och just när jag säger att jag är intresserad av något seriöst med honom. Då antog ju inte jag att han bara gått och lagt sig (speciellt inte med tanke på att jag skulle dit senare) utan att han helt enkelt inte var intresserad av mig på samma sätt.. Och nu blir jag så less på att han inte svarar på mina sms, han har mycket i skolan och fattar att det är mycket att göra men att svara på några sms tar inte många minuter. Och ja ett lås på mobilen hade ju varit perfekt, speciellt när man dessutom har druckit alkohol också blir allt så mycket värre. 


     


    Pratade med mamma om det och hon tyckte att om han inte vill ge mig en till chans efter det här så är han så lättstött att det inte ens är någon idé för mig att vara med en sån person, med tanke på mina stormiga känslor. 


     


    Är i alla fall glad över att min kompis (som typ ignorerade mig på lördag) skrev ett sms och bad om ursäkt nu i alla fall. 


    Du låter som mitt ex. Du analyserar det du gjort logiskt och kommer fram till att du inte gjort något fel. Och du har rätt. Var det ologiskt att du blev sur när han inte svarade? Nej, du gjorde inget ologiskt.

    Däremot överreagerade du. Du skulle nog behöva träna på att hantera dina reaktioner när någon lämnar dig ensam.
  • Anonym (.)
    Anonym (fråga) skrev 2014-02-18 04:24:03 följande:
    Är det symptomatiskt för Borderline att man har svårt att se sitt eget beteende? .

    Jag tycker det verkar så på många av inläggen här. Att man liksom rättfärdigar det beteende man utsätter andra för och att man inte verkar kunna förstå varför folk drar sig undan eller blir arga.
    Det är symptomatiskt för alla personlighetsstörningar. Men som med allt annat så varierar det från person till person.

    Skulle inte du reagera kraftigt om du blev fruktansvärt sårad av någon? Antagligen skulle du det. Hur skulle du reagera om du blev fruktansvärt sårad av småsaker? Antagligen likadant. Du skulle uppleva att det var stora saker, inte småsaker.
  • Anonym (.)
    Anonym (fråga) skrev 2014-02-18 04:34:28 följande:
    Jo visst men borde man inte kunna förstå av omgivningens reaktioner att man är ute och cyklar. Åtminstone i efterhand när man lugnat ner sig?? det verkar ju på vissa inlägg som att man fortfarande tror att man blivit mycket illa behandlad.

    hur i jösse namn reagerar ni då på riktiga problem??
    Alla människors verklighetsuppfattning påverkas av känslor men alla har svårt att se det. Jag tror att din egen verklighetsuppfattning påverkas lika mycket av känslor som för de med BL.

    Enda skillnaden är att dina känslor inte alls är lika starka och därmed påverkas din verklighetsuppfattning inte lika mycket. I övrigt fungerar du likadant som någon med BL.
  • Anonym (.)
    Anonym (fråga) skrev 2014-02-18 05:07:50 följande:

    Ja visst kan man påverkas av känslor ibland men när ögonblicket är förbi är över kan man ju inse att man kanske hade fel . dvs man ser sanningen/verkligheten som den faktiskt är.

    Är det inte så för en borderline. trillar inte glasögonen av när konflöikten är över?

    Men det är ju vad alla upplever. "När jag har lugnat ner mig så kan jag se nyktert på vad som hände."

    Forskningen visar på motsatsen. Vår verklighetsuppfattning påverkas av våra känslor, även efteråt när vi har lugnat ner oss.

    Om du vill förstå borderline måste du nog börja med dig själv. Du påverkas mycket mer av dina känslor än du tror. Din upplevelse av objektivitet är en illusion.

    (För mig var det väldigt spännande att börja se igenom den här illusionen när jag började lära mig mer om hur hjärnan fungerar. Med BL blir känslorna mycket starkare och skillnaden mellan subjektiv och objektiv verklighet ökar kraftigt. Men samma fenomen är tydligt även hos människor utan BL. Nu när jag lärt mig mer om hur hjärnan fungerar ser jag det här hända hela tiden, både hos mig själv och hos andra. Men även nu när jag kan se delar av det hända hos mig själv så kan jag inte stänga av det. Jag kan inte stänga av hur mina känslor påverkar min verklighet, även när jag logiskt inser att jag är subjektiv. Jag kan modifiera min subjektivitet lite, men inte stänga av den. Det är precis det här som folk med BL tvingas bli väldigt bra på för att fungera bättre. Som tur är så behöver jag inte kämpa med att hantera min subjektivitet, för mina känslor är ganska normala och ändamålsenliga.)

  • Anonym (.)
    Anonym (fråga) skrev 2014-02-18 05:34:54 följande:
    Nu vill jag inte göra anspråk på att alltid acvara objektiv men att påstå att jag ständigt påverkas av mina känslor är en rejäl överdrift. Framförallt låter jag inte mina känslor orsaka dispyter i särskilt stor omfattning.
    "Framförallt låter jag inte mina känslor orsaka dispyter i särskilt stor omfattning."

    Det beror inte på vad du "låter" dina känslor göra, det beror på att du råkar ha känslor som fungerar ganska bra i relationer. Istället för att berömma dig själv, kan du inte bara vara tacksam för att du har normala och ändamålsenliga känslor? Man väljer inte att ha BL, lika lite som det är din förtjänst att du inte har BL.
  • Anonym (.)
    Anonym (fråga) skrev 2014-02-18 06:21:56 följande:

    Ja jag förstår att det är ett handikapp och att man inte kan rå för det. men något beröm ger jag inte mig själv. Jag försöker bara förstå hur det fungerar. Jag har vissa erfarenhetrer av psykiskt störda personer och just borderline tycker jag är svårgreppbart iom att det påstås att känslorna tar överhanden . men det förklarar inte för mig varför man så att säga försvarar sitt beteende när man inte befinner sig i känslan.
    Ja det är svårbegripligt. Det beror som sagt på att våra känslor i grunden påverkar hur vi uppfattar världen. Inklusive hur vi minns saker.
  • Anonym (.)

    "Oftast tycker jag att det finns en anledning till att jag gjorde/reagerade som jag gjorde och tycker att den andra personen ska förstå mig med. "

    Oj vad jag känner igen det där. Från min sida kändes det som att oavsett vad jag råkade ut för så förväntades jag också be om ursäkt för mitt beteende. På något sätt var det alltid mitt fel ändå.

  • Anonym (.)
    Anonym (hjälp) skrev 2014-02-26 16:15:45 följande:
    Hej behöver lite hjälp härifrån...
    E så här har skrivit här innan så några kanske känner igen de men nu e det väre en någonsin.....
    Lever eller har levt med en tjej som har borderline i 6 år nu o dom 3 senaste månaderna har varit ett helvete för mig.. hon gick in i en syrkos eller va man säger för jag känner inte henne länhre hon har tagit överdoser förnedrat sig med andra killar oså vidare dom 3 senaste månaderna..under dena tiden har hon sakt många gånger att hon älskar mig o vill fixa allt men det har fiunkat max en vecka sen har hon atuckit igen o gjort samma sak mot sig själv o mot mig..nu har hon kommit tillbaka igen o vill att vi ska föraöka igen med dbt som hon nu kommit in på o hon ska lägga in aig säger hon..hrnnes läkare bekräftar att hon e i en svaka men hur ska jag kunna lita på att hon verkligen menar det dena gången hur ska jag kunna lita på att hon inte går bakom min rygg igen älskar henne som fan men klarar inte att bli sviken en gång till o på henne är det nu eller aldrig. Hur mycket e dey värt. Blir det någonsin bättre eller är det så här det kommer va hela livet hon har sårat mig o alla som stog henne nära aå pass att som bakat nu o e bara jag kvar i hennes liv o bakar jag lommer överdoserna o förnedringen igen det vet jag vill hjälpa henne men vet inte om det är värt det om jag blir sviken iven hjälp mig snälla
    Du ger inte intryck av att vara så värst stabil själv för tillfället, efter det du varit med om. Du kanske först och främst skulle sikta på att stabilisera dig själv? Du har betydligt mer kontroll över dig själv än över henne.

    Gör först och främst det du måste för att kunna börja må bra själv igen, utan att räkna med att någon annan människa kommer förändra sig, för det senare händer inte så ofta och då inte för att du ber om det. Att kräva förändring av en partner fungerar sällan, borderline eller inte borderline. Antingen älskar du henne och accepterar henne som hon är, eller så får du skaffa ett annat förhållande.
  • Anonym (.)
    Anonym (Frugan) skrev 2014-04-06 16:29:57 följande:

    Nu har min man börjat gå till anonyma narkomaner! Vilket jag tycker är toppen. Det ser ut som om han har fått nog av att självmedicinera bort ångest mm då detta beslut kom från ingenstanns och vad jag tror så kommer det från honom själv. 


     


    Jag har sökt i tråden här men hittade inte vad jag letade efter. 


     


    Finns det en bra bok som förklarar borderline? Måste vara på svenska då jag tänkte att svärföräldrarna skulle få den- de tror typ att min man bara är utbränd/deprimerad. 


     


    Om boken handlar om någon bör den helst berätta om en person som:


    * Hade en normal uppväxt (även om individen kanske var självskadlig som barn)


    * Har enormt bekräftelse behov. Måste känna att alla tycker om hen.


    *Kommer i kontakt med olika typer av beroende. 

    *Ljuger för sin omgivning.


     


    Jag vill att mina svärföräldrar ska få en bild av hur det kan vara för de är sååå långt ifrån att förstå :'(


     


    (Jag skrev här för drygt en månad sedan och har inte sett om någon skrivit något direkt till mig- om det är någon som saknar ett svar så fråga igen


    Jag tror det kan bli svårt att hitta en sån bok. Psykologin har sedan länge bestämt sig för att personlighetsstörningar beror på övergrepp i barndomen, så väldigt få psykologer skulle vilja skriva en sån bok.

    Personer med instabil personlighetsstörning upplever alla miljöer som instabila, så sannolikheten att hitta en borderline-biagrafi som beskriver en stabil och bra barndom är inte heller så stora.

    Här är i alla fall några biografier som kanske kan få svärföräldrarna att förstå mer:

    Sänder på tusen kanaler (Aspelin, 2006)
    Borderline: en del av mig (Johansson, 2011)
    När hjärtat gråter (Nielsen, 2006)
    Ansiktet bakom masken (Törnström, 2004) 

  • Anonym (.)
    Anonym (Frugan) skrev 2014-04-06 19:05:57 följande:

    Nja, det är nog bara min man som upplever att det inte finns något att klaga över när det gäller barndomen men han var ett sladdbarn som inte var planerat och han hade ett enormt bekräftelsebehov/uppmärksamhetsbehov redan då som inte belv tillfredsställt. Han försökte hänga sig själv när han var 10! Och föräldrarna pratade typ aldrig med honom om det och de åkte istället iväg på en solresa det året... (Istället för att verkligen gå in på djupet av problemen). Jag menar bara att det till synes ser bra ut (kärnfamilj med två föräldrar som inte verkar ha andra problem). Går man in på djupet så är det skevt på många sätt... 


     


    Ska ta en närmare kik på böckerna du tipsat om. TACK! =)


    Försöka hänga sig när man är 10. Fy sjutton. Hoppas han har det bättre nu!
  • Anonym (.)
    Anonym (loka) skrev 2014-04-07 16:15:06 följande:
    Min sambo har borderline .
    Det är påfrestande från mitt håll då hon hela tiden vänder allting emot mig o gud vet allt!
    Jag börjar bli deprimerad och orkar snart inte mera..
    Hur skall jag som anhörig "ta hand " om min sambo. Vad skall jag göra/säga när bråk uppstår?
    Finns inga enkla svar. Det är du som är ansvarig för ditt liv. Du kan inte bestämma att någon annan ska ändra på sig. Om du mår dåligt av situationen så får du göra något åt den.
Svar på tråden Borderline