Borderline

Jag förstod att det var något konstigt med dig när du vägrade släppa tanken på att jag inte trodde på samma sak som du, särskilt inte när jag även sa att det bara var en övertygelse ej grundad på fakta. Att du påstår att jag sagt att jag inte "gillar" resultaten är ju också talande för att något är lite tokigt, då jag ej sagt detta.

Låt nu tråden fortsätta i det ämne den hade innan du kom in. Jag har inget intresse av att diskutera med någon som stoppar ord i mun och är grälsjuk. Sköt om dig!

Ja han visste ju inte något om mina psykiska problem, tog mina mediciner när jag var hos honom i torsdags (skulle ta dem innan men glömde) men han frågade inte vad det var för tabletter jag tog.. Det var just det där att han gick och la sig utan att över huvud taget säga något när han sagt att jag kunde komma och sova med honom. Jag tycker inte att man gör så. Sist jag var i stan så var det fest hos min bror, den här killen kom dit och vi skulle på krogen. Jag blev skittrött och sa att jag skulle vila, jag låg bredvid honom och pratade ett tag och sen somnade jag och vaknade när de hade dragit på krogen. Det drog han upp nu och sa att han minsann inte blev sur då fast han blev besviken. Alltså nej, det har han rätt i MEN han missar poängen. Jag blev ju inte sur över att han sov utan för att han helt plötsligt slutar svara och just när jag säger att jag är intresserad av något seriöst med honom. Då antog ju inte jag att han bara gått och lagt sig (speciellt inte med tanke på att jag skulle dit senare) utan att han helt enkelt inte var intresserad av mig på samma sätt.. Och nu blir jag så less på att han inte svarar på mina sms, han har mycket i skolan och fattar att det är mycket att göra men att svara på några sms tar inte många minuter. Och ja ett lås på mobilen hade ju varit perfekt, speciellt när man dessutom har druckit alkohol också blir allt så mycket värre. 

 

Pratade med mamma om det och hon tyckte att om han inte vill ge mig en till chans efter det här så är han så lättstött att det inte ens är någon idé för mig att vara med en sån person, med tanke på mina stormiga känslor. 

 

Är i alla fall glad över att min kompis (som typ ignorerade mig på lördag) skrev ett sms och bad om ursäkt nu i alla fall. 

Är det symptomatiskt för Borderline att man har svårt att se sitt eget beteende? .

Jag tycker det verkar så på många av inläggen här. Att man liksom rättfärdigar det beteende man utsätter andra för och att man inte verkar kunna förstå varför folk drar sig undan eller blir arga.

Jo visst men borde man inte kunna förstå av omgivningens reaktioner att man är ute och cyklar. Åtminstone i efterhand när man lugnat ner sig?? det verkar ju på vissa inlägg som att man fortfarande tror att man blivit mycket illa behandlad.

hur i jösse namn reagerar ni då på riktiga problem??

Ja visst kan man påverkas av känslor ibland men när ögonblicket är förbi är över kan man ju inse att man kanske hade fel . dvs man ser sanningen/verkligheten som den faktiskt är.

Är det inte så för en borderline. trillar inte glasögonen av när konflöikten är över?

Nu vill jag inte göra anspråk på att alltid acvara objektiv men att påstå att jag ständigt påverkas av mina känslor är en rejäl överdrift. Framförallt låter jag inte mina känslor orsaka dispyter i särskilt stor omfattning.

Ja jag förstår att det är ett handikapp och att man inte kan rå för det. men något beröm ger jag inte mig själv. Jag försöker bara förstå hur det fungerar. Jag har vissa erfarenhetrer av psykiskt störda personer och just borderline tycker jag är svårgreppbart iom att det påstås att känslorna tar överhanden . men det förklarar inte för mig varför man så att säga försvarar sitt beteende när man inte befinner sig i känslan.

Hej behöver lite hjälp härifrån...
E så här har skrivit här innan så några kanske känner igen de men nu e det väre en någonsin.....
Lever eller har levt med en tjej som har borderline i 6 år nu o dom 3 senaste månaderna har varit ett helvete för mig.. hon gick in i en syrkos eller va man säger för jag känner inte henne länhre hon har tagit överdoser förnedrat sig med andra killar oså vidare dom 3 senaste månaderna..under dena tiden har hon sakt många gånger att hon älskar mig o vill fixa allt men det har fiunkat max en vecka sen har hon atuckit igen o gjort samma sak mot sig själv o mot mig..nu har hon kommit tillbaka igen o vill att vi ska föraöka igen med dbt som hon nu kommit in på o hon ska lägga in aig säger hon..hrnnes läkare bekräftar att hon e i en svaka men hur ska jag kunna lita på att hon verkligen menar det dena gången hur ska jag kunna lita på att hon inte går bakom min rygg igen älskar henne som fan men klarar inte att bli sviken en gång till o på henne är det nu eller aldrig. Hur mycket e dey värt. Blir det någonsin bättre eller är det så här det kommer va hela livet hon har sårat mig o alla som stog henne nära aå pass att som bakat nu o e bara jag kvar i hennes liv o bakar jag lommer överdoserna o förnedringen igen det vet jag vill hjälpa henne men vet inte om det är värt det om jag blir sviken iven hjälp mig snälla

Nu har min man börjat gå till anonyma narkomaner! Vilket jag tycker är toppen. Det ser ut som om han har fått nog av att självmedicinera bort ångest mm då detta beslut kom från ingenstanns och vad jag tror så kommer det från honom själv. 

 

Jag har sökt i tråden här men hittade inte vad jag letade efter. 

 

Finns det en bra bok som förklarar borderline? Måste vara på svenska då jag tänkte att svärföräldrarna skulle få den- de tror typ att min man bara är utbränd/deprimerad. 

 

Om boken handlar om någon bör den helst berätta om en person som:

* Hade en normal uppväxt (även om individen kanske var självskadlig som barn)

* Har enormt bekräftelse behov. Måste känna att alla tycker om hen.

*Kommer i kontakt med olika typer av beroende. 

*Ljuger för sin omgivning.

 

Jag vill att mina svärföräldrar ska få en bild av hur det kan vara för de är sååå långt ifrån att förstå :'(

 

(Jag skrev här för drygt en månad sedan och har inte sett om någon skrivit något direkt till mig- om det är någon som saknar ett svar så fråga igen ) 

Nja, det är nog bara min man som upplever att det inte finns något att klaga över när det gäller barndomen men han var ett sladdbarn som inte var planerat och han hade ett enormt bekräftelsebehov/uppmärksamhetsbehov redan då som inte belv tillfredsställt. Han försökte hänga sig själv när han var 10! Och föräldrarna pratade typ aldrig med honom om det och de åkte istället iväg på en solresa det året... (Istället för att verkligen gå in på djupet av problemen). Jag menar bara att det till synes ser bra ut (kärnfamilj med två föräldrar som inte verkar ha andra problem). Går man in på djupet så är det skevt på många sätt... 

 

Ska ta en närmare kik på böckerna du tipsat om. TACK! =)

Min sambo har borderline .
Det är påfrestande från mitt håll då hon hela tiden vänder allting emot mig o gud vet allt!
Jag börjar bli deprimerad och orkar snart inte mera..
Hur skall jag som anhörig "ta hand " om min sambo. Vad skall jag göra/säga när bråk uppstår?