Borderline
En bra tråd blev chatt-tråd där man inte ens svarar på dem som försöker hjälpa, vad bra.
Inlägg från: Anonym (Stefan)
|
-
-
Nej inte alls, men forum fungerar som så att skulle alla sitta och chatta i varsin tråd (två och två) så skulle inte forumet längre fungera, och det skulle bli rätt stökigt.
Jag prenumererade på tråden (men tog bort det nu av uppenbara skäl) eftersom jag har levt i en relation med en borderline tidigare och ville ge min syn och lite råd på vägen till de som känner sig vilsna. För det kan bitvis vara riktigt riktigt tufft. Det var därför jag frågade "gråter" lite frågor, men denne svarade inte utan ni började chatta istället.
Kul att ni hittat varandra och lycka till med allt! -
Såg inte svaret p.g.a. att det inte citerade mitt inlägg, antog att det tillhörde er chatt.
Jag tycker de borde tillåta två anonyma att skicka meddelande mellan varandra och på så sätt kunna utbyta kontaktinfo. Men det är väl inget som ligger på högprioritet antar jag.. -
Hej! Hur vet du att hon har det? Har hon sagt det? Annars kan hon ta väldigt illa upp om du påstår det.Anonym (Vill så gärna) skrev 2013-09-15 08:27:24 följande:Jag undrar om jag kan säga till henne att jag förstår att hon har borderline och att det ställer till det? Att vi skiter i det som hände nyss och går vidare? Eller kanske något mer pedagogiskt..jag undrar verkligen om det finns något jag kan göra.
Min sambo fungerar ungefär likadant, i breda drag. Det spelar ingen roll vad jag gör, när det väl är igång så är jag världens största svin, jag gör inget för henne men hon gör allt för mig. Men efteråt brukar det inte ta lång tid innan hon kommer tillbaka och vill prata eller göra något; lite som att ingenting har hänt eller som att hon ångrar sig.
Men jag vill säga en sak. När jag träffade min sambo var jag stabil som ett berg. Men även ett berg går att nöta ner, med tiden. Jag har emellanåt mått väldigt väldigt dåligt. Om du redan nu känner att du inte mår bra så måste du fråga dig själv om du klarar av det. Det kommer förmodligen ske fler konflikter, kanske väldigt ofta.
Tänk dig för. Det är inte värt att du själv mår sämre, men det kanske är värt att ge det en chans och se. -
Relationen är kärleksfull i vågor, om man kan säga så. Oftast får dock husdjuren mer av den varan än jag. Noll passion, mycket småbråk över saker jag inte är van vid att bråka om. Stödet är också obefintligt. Ibland är hon medveten om hur hon mår, ibland inte och då är allt mitt fel.Anonym (TS) skrev 2013-09-16 08:15:50 följande:Stefan: Hur är er relation i stort? Känner du att du får stöd av henne när du behöver det, eller är hon bara inåtvänd och i sin "egen lilla bubbla"?
Så mycket av "egen lilla bubbla" vilket man dock kanske kan förstå. Mådde jag så dåligt själv skulle jag kanske också bli inåtvänd, jag vet inte. -
Det verkar vara väldigt olika vad man får för medicin. Får du några biverkningar?Anonym (TS) skrev 2013-09-16 09:19:46 följande:Jag äter Voxra, stesolid (vid kraftig ångest, alltså bara vid behov) propavan
-
:(Anonym (Fd anonym IPS) skrev 2013-09-23 11:05:50 följande:Jajamensan, så är det
Min sambo blev utredd för ADHD som flicka, vet inte hur det gick sen.Anonym (Petra) skrev 2013-09-23 11:08:42 följande:Hej sen senast.
Kastar ut en fråga; hur många av er har en npf? Adhd/Add?
Jag misstänker starkt att jag själv har Add och tänker nu gå till botten med det. Ingenting fungerar nu, jag är ensam med mitt barn som har adhd. Har tusen saker att ordna med, behandlingar, kurser, plugg, läkarbesök, hem, träning... Ingenting funkar. Jag sitter dag ut och dag in på soffan och försöker klura ut var jag ska börja och hur fan jag ska komma igång. BEHÖVER HJÄLP IGÅR.
Nå. Finns det nån annan? Vilken hjälp har Du fått? Funkar livet ok?
Vill bara säga att jag beklagar, det måste vara övermäktigt. Därför jag fegat så mycket när det gäller att skaffa barn. Har du någon släkt eller nära vänner du litar på, som du kan tala med? Barnets far är inte närvarande antar jag?
-
Grattis!!Anonym (bordis) skrev 2013-10-02 19:27:22 följande:Efter 1,5 år i MBT terapi är jag nu äntligen helt FRISK från min borderline.
Har ingen diagnos eller psykisk ohälsa längre....... ni kan aldrig fatta hur fantastiskt det känns....
Kämpa på - det finns hopp
-
Du låter litegrann som min sambo. Det kan ju vara vad som helst egentligen, så bäst är ju att prata med någon professionell. Det finns många tillstånd som påminner om varandra, borderline och bipolär t.ex. Men de är i grund och botten olika sjukdomar.Anonym (Hittat hem) skrev 2013-10-07 12:29:43 följande:Hej.
Jag vet inte alls vart jag ska börja.. Tankarna är all over the place och jag har svårt att sätta ord på vad jag tänker och känner eller vad jag egentligen vill ha sagt.
Jag har väl mått dåligt i stort sett hela livet. Social fobi, ätstörningar... Jag har gått i terapi och allt. Många år sedan dock. Jag fick barn för snart 7 år sedan och har sagt att jag blev fri från problemen då sonen började på dagis och jag blev utsparkad i arbetslivet.
Men jag tror att jag har ljugit för mig själv och alla andra.
Återkommande depressioner... många sjukanmälningar och frånvaro då jag har haft aktiviteter..
Jag har undrat varför... Har inte fattat...
De senaste åren har humöret växlat drastiskt. Glad, arg, uppgiven, tom, ledsen, irriterad. Det svänger hit och dit.
Min son sa häromdagen: Du var gladare på morgonen!
Jag hade gnällt på honom över nån småsak... Var irriterad och arg... Fick ångest när jag fattar att mitt sätt att vara kanske börjar påverka honom på något sätt...
Jag snurrade runt på internet iaf och hittade hit... Jag har läst hela tråden och det känns som om jag på något sätt har hittat hem.
Jag är så trött på att ständigt misslyckas med olika sysselsättningar (aktiviteter via Af). Har ibland trott att jag är lat och bara vill ligga hemma och glo. PINSAMT! Men jag fattar att så kanske inte är fallet? Jag kanske har en störning...
Vet inte vad jag vill med livet. Jo ibland. Har värsta planerna och är supermotiverad. Men det är inget som varar.
Klarar inte av några relationer. Det är bara jobbigt. Har en vän och min mamma och sonen.
Bråkade med syrran för över ett år sedan. Sa upp kontakten med henne. Bara skönt tycker jag. En sak mindre att liksom lägga energi på.
Kan jag ha borderline? Är det dags att sluta ljuga för sig själv och ta tjuren vid hornen och söka hjälp?
Jag vet bara inte vart. Var sjukskriven tidigt i våras för depression... Gick via VC och fick en samtalskontakt... Var där bara en gång. Kändes inte bra. Och jag låtsades bli frisk av mina antidepp. Yeah rigth. De hjälper inte.
Funderar på att kontakta Af:s psykolog. Jag har pratat med henne innan. Men sa inte sanningen. Hon är dock supersöt och snäll och känner att jag nog kan prata med henne. Frågan är vad hon kan göra... Men det är en början iaf.
Känner iaf att jag inte orkar leva i en lögn längre. Går en utbildning nu, men orkar inte mer... Har som vanligt varit sjuk väldigt ofta.
Nej usch... Tack för ordet. Hoppas ni finns kvar här i tråden....
Jag tycker du låter stark! Att kunna gå upp och orka för sitt barns skull är det inte alla som förmår. Och det har ingenting med lathet att göra, ingenting alls. Så beskyll inte dig själv för det!
Tyvärr är det nog väldigt viktigt hur en själv och kontaktpersonen samtalar och samspelar. Litar man inte på personen så blir det nog svårt att öppna sig. Det är ju ett problem, i många kommuner finns det inte ens så många kontaktpersoner att "byta" mellan. Du får tänka som så att de första du möter mest är till för att kunna remissera dig till någon "duktigare". -
Vad starka ni är! Hejar på er!