Borderline

Suck jag slösar pengar hela tiden.. Beställde kläder vid mellandagarna, shoppade på stan för flera tusen under mellandagarna, har nu beställt ett paket för en tusenlapp. Har bokat tatueringstid till veckan (motivet är också väldigt spontant, mina andra tatueringar har varit genomtänkta även om jag ofta gjort de impulsivt och när jag egentligen inte har råd). Tänkte pierca mig i samma veva men tatueraren/piercaren hade slut på kanyler men sa att jag vill göra det när hon har fått in kanyler. Jag såg en bild på en tjej som hade såna piercings och tyckte hon var skitsnygg i det och därför vill jag också ha så. Nästan alla mina piercings (har en hel del och har haft en hel del) har varit väldigt impulsiva. Förändrar utseendet överhuvudtaget väldigt mycket, byter hårfärg flera flera gånger om året. Kan klä mig i olika klädstilar dag från dag. Tänker spara till en bröstförstoring också, gäller ju bara att sluta slösa pengar då. För tillfället är jag arbetslös och har inte fått nån ersättning från a-kassan ännu så lever på mina sparpengar. Jag vet inte om mitt eviga behov att förändra mitt utseende har nåt med broderline att göra? Hur är det med er, tänker ni igenom sånt eller bara go for it? Min psykolog (som jag inte längre går hos) påpekade det nån gång när jag kom en dag med blått hår. Men det gör mig glad att förändra mitt utseende även om vissa saker kankse borde tänkas igenom lite innan, speciellt sånt som tatueringar eller sånt som är väldigt dyrt. Men det är ganska kul att vara så spontan/impulsiv ibland.

Anonym (TS) skrev 2014-01-08 07:04:58 följande:

Ja impulsivitet är ju väldigt vanligt för oss med borderline som du vet
Sen tror jag själv att varför du kanske gör många förändringar hos dig själv på olika sätt, kan ha med självkänsla att göra? Vad tror du? Kan vara helt fel tänkt av mig.

Det med shopping känner jag väl igen mig i, gör det mycket kring jobbig långvarig ångest istället för att fråga mig själv varför har jag ångest.

Hittade denna bild som jag verkligen borde börja använda mig av vid ångest, tycker den beskriver väldigt bra hur vi borde tänka vid ångest. Någon som använder sig av detta eller liknande?

Jag vet inte om det har med självkänslan att göra. Har ett stort komplex (tänker inte ens nämna vad, men kan säga att de allra flesta hade mått dåligt över det) men annars trivs jag ganska bra med mig själv. Är lite olika ibland kan jag sitta och beundra mig i spegeln skitlänge och andra dagar vill jag inte ens se mig. Men i det stora hela trivs jag ändå, är inte rädd för att visa mig naken eller utan smink och sånt. När jag var yngre tyckte jag att jag var världens fulaste, ville inte se mig själv i spegeln mer än nödvändigt. Lutade mig så jag inte såg mig i speglarna i bilen. 

Har shoppat igen, via nätet såklart.. Typ ett och ett halvt tusen på smink, accessoarer och hårprodukter. Funkar ju inte i längden, kommer ha skitdyr hyra på min nya lägenhet och hade tänkt köpa en ny soffa och tv. Mamma och pappa skulle betala en säng åt mig, men blir nog inte så eftersom de betalade alla mina räkningar förra månaden (glömde mina bankgrejer) och vill inte ha tillbaka något för det. 

Jag har i alla fall gjort slut med killen. Är hur stolt som helst över att jag gjorde det och att det var jag som lämnade honom och att han fortfarande verkar vilja ha mig. Och framförallt för att jag inte saknar honom speciellt mycket och har en ny kille på G. Han verkar vettig och vi har mycket gemensamt men vill inte skynda fram något. Det var såklart ledsamt att bryta upp med killen, grät rätt mycket sista dagen vi var med varandra och fick ta ångestdämpande kvällen innan jag skulle åka. Trodde att jag skulle sakna ihjäl mig och komma tillbaka lika fort. Han vill träffas nästa helg en sista gång, jag sa att jag ska tänka på det men jag kommer säga nej. Han ringde varje dag, han sa till och med "heeej baby" en gång och verkade inte fatta vad jag menade med att vi bara ska vara vänner.. Men i förrgår när han ringde sa jag att jag behövde lite andrum men skulle ringa en annan dag, kanske ringer efter helgen. Det är skönt att det är över. 

Jobbar heltid just nu, är första veckan och hittills känns det skönt att ha något att göra och rutiner. Och pengar!! :)

Vi har ju bara hört hans sida, men jag säger som TS skrev att vi inte vill dig något illa och hör gärna din sida också. :)

Anonym (bordis) skrev 2014-01-16 07:47:19 följande:

Jag är ju numer fri från min borderline......... men så fort saker händer i mitt liv så faller jag tillbaka i gamla mönster. Tror jag måste lära mig att leva med det helt "enkelt".

Jag gjorde en ny utredning i måndags, 6 månader sedan förra utredningen. Där framkom att jag lider av sorg (min bästa vän/syster har nyss gått bort) och depression......... mild sa  han men jag känner mig djupt deprimerad. Men som den borderline person jag är så gömmer jag mina känslor hårt, sätter på mig en mask och gör det jag ska......allt ser så bra ut på ytan!

Världens bästa film om borderline:


" rel="nofollow" target="_blank">



Alla som är anhöriga bör se denna film, jag känner igen mig i ALLT! Det är såklart en hemsk film...... men så sann... 

Beklagar sorgen, kan inte tänka mig hur jobbigt du har det. Jag känner igen det där med att dölja allt så bra, ler fast jag går sönder inuti. 

Ska kolla filmen. :)

Hur berättar man för en ny kille (som man är på G med) att man är deprimerad, käkar mediciner och troligtvis har en personlighetsstörning? Utan att skrämma iväg honom.. 

Åh jag bara sumpar allt hela hela tiden!! :( Just när jag känner att mitt liv håller på ordna sig så sjunker allt i botten igen. 

Har en kille på gång som jag verkligen gillar, verkar hur bra som helst och vi har så mycket gemensamt. Jag bor ju hos mina föräldrar för tillfället och det är en bra bit till stan så kan inte träffa honom ofta alls. Men var i stan tors-sönd. I torsdags var jag med honom och vi hade typ världens bästa sex, tända ljus och allt sånt där romantik-slisk. Sen på fredag skulle han iväg över dagen. På lördag skulle jag festa och ville att han skulle följa med, han kunde inte pga. mycket viktigt att göra. Det förstod jag men kom med förslaget att vi skulle ses på krogen sen om han hade tid då och det kunde han kanske. Jag skrev då att om han inte kommer så kommer jag och sover med honom, han sa att det var okej men att han kommer vara tråkig att umgås med för han är trött efter att ha festat hela förra natten. Och då tände jag till, blev sååå besviken över att han festat hela förra natten fast han tänkt vara med mig den här helgen. Jag skrev att han ju kunde bett mig vara med igår och att om han bara är ute efter något oseriöst så är jag inte intresserad. Då slutade han svara och jag skrev då att han tystnad ju säger allt och att jag är besviken för att jag trodde att han var intresserad av mig och en massa annat. Sen ringde jag flera gånger under kvällen utan svar. 

Försökte få tag i min bästa kompis som LOVAT att vara med mig den kvällen (vi träffas sällan pga avståndet) men istället var hon och söp med sina andra kompisar + mitt ex (hennes bror). Och jag kunde inte vara med där för mitt ex har fortfarande känslor för mig. Jag fick inte tag i henne, ringde då mitt ex. Han hörde att jag var ledsen, jag grät lite och sen började jag hota om självmord (vet inte varöfr jag alltid ska göra så). Han blev förbannad och började hota om att döda min familj om jag tog livet av mig. Jag sa att om jag träffar honom ikväll så slår jag ihjäl honom och la på. Sen satt jag på toan (på en fest) och grät. Bad en annan av mina bästa vänner komma in och prata med mig. Han försökte trösta mig, jag bara grät och slängde min telefon i väggen. Sen kom min bror också och försökte trösta mig. Sen gick jag och la mig i en säng och somnade. De väckte mig när det var dags för krogen, jag ringde den här killen en sista gång för om han svarade tänkte jag gå på krogen. Han svarade inte så gick till min bror för att sova. När jag kom dit skriver den här killen och ber om ursäkt att han inte hade svarat, att han inte vill att jag ska vara sur, han hade gått och lagt sig men skulle nu på krogen för att vara med mig. Jag sa att det var för sent för jag var hos min bror nu. Då blev han sur och sa att han hade släpat sig till krogen enbart för att träffa mig och att våra gemensamma kompisar kollar surt på honom. Dagen efter skrev jag och bad om ursäkt, förklarade hundra gånger varför det blev som det blev men fick inga svar. Sen svarade han på kvällen och sa att han gillar mig men inte vill vara med om sånt här igen och att jag nog inte fattar hur mycket jag har att göra. Och att han inte vill att folk ska tycka illa om honom (våra kompisar, som i första hand är MINA kompisar de känner knappt honom). 

Jag förstår att han blev upprörd, visst jag överreagerade ju och han har ju ingen aning om mina psykiska problem. Jag skrev att jag är deprimerad, har mycket ångest samt troligtvis en tyngre diagnos. Och förklarade igen varför det blev som det blev och bad honom förstå mig också. Får inga svar. Idag vid lunch bad han om ursäkt för sent svar men att han inte har velat svara något hastigt. Och det var bara det han skrev och han har inte skrivit något mer sen dess.. Men jag tycker inte att det var så konstigt att jag trodde att han ignorerade mig. Vi smsade, kom överens om att ses på krogen eller att jag kommer till honom på natten, jag skriver att jag inte är intresserad av något oseriöst (1-2 minuter innan det hade han skrivit ett sms så var alltså vaken) och efter det får jag INGA svar. Sen säger han att han gått och lagt sig. Om någon skulle komma och sova hos mig (speciellt någon jag är intresserad av) hade jag skrivit och sagt att jag är så trött så går och lägger mig, vi syns imorgon eller ring och väck mig när du kommer. 

ÅÅÅÅh hoppas jag inte förstört allt nu.. Säkert vill han inte ha mig när han fick reda på att jag har psykiska problem. Fan. 

Kunde inte gå på jobbet idag pga. ångest efter helgen.. Förstår att han blev sur, jag skrev typ att han säkert är nöjd när han fick till det i torsdags och liknande saker.. Men fan trodde att han dissade mig när jag sa att jag var ute efter något seriöst och han slutade svara. Tycker ju att han borde förstå..

Ja han visste ju inte något om mina psykiska problem, tog mina mediciner när jag var hos honom i torsdags (skulle ta dem innan men glömde) men han frågade inte vad det var för tabletter jag tog.. Det var just det där att han gick och la sig utan att över huvud taget säga något när han sagt att jag kunde komma och sova med honom. Jag tycker inte att man gör så. Sist jag var i stan så var det fest hos min bror, den här killen kom dit och vi skulle på krogen. Jag blev skittrött och sa att jag skulle vila, jag låg bredvid honom och pratade ett tag och sen somnade jag och vaknade när de hade dragit på krogen. Det drog han upp nu och sa att han minsann inte blev sur då fast han blev besviken. Alltså nej, det har han rätt i MEN han missar poängen. Jag blev ju inte sur över att han sov utan för att han helt plötsligt slutar svara och just när jag säger att jag är intresserad av något seriöst med honom. Då antog ju inte jag att han bara gått och lagt sig (speciellt inte med tanke på att jag skulle dit senare) utan att han helt enkelt inte var intresserad av mig på samma sätt.. Och nu blir jag så less på att han inte svarar på mina sms, han har mycket i skolan och fattar att det är mycket att göra men att svara på några sms tar inte många minuter. Och ja ett lås på mobilen hade ju varit perfekt, speciellt när man dessutom har druckit alkohol också blir allt så mycket värre. 

Pratade med mamma om det och hon tyckte att om han inte vill ge mig en till chans efter det här så är han så lättstött att det inte ens är någon idé för mig att vara med en sån person, med tanke på mina stormiga känslor. 

Är i alla fall glad över att min kompis (som typ ignorerade mig på lördag) skrev ett sms och bad om ursäkt nu i alla fall. 

Ja jag vet. Han skrev i alla fall idag nåt om att han inte vill ha något seriöst, för att han inte tror att det kommer att funka för att han har så mycket i skolan och tänkte börja jobba osv. Jaha.. Varför håller man på vara romantisk och skit om man inte vill något seriöst? Om han bara hade velat ha mig i säng hade han inte behövt anstränga sig så jävla mycket. Han gav mig bara falska förhoppningar och känns som att han bara har lekt med mina känslor. 

Ändå mår jag inte så himla dåligt över det. Jag är bara så himla rädd att vara ensam. Men antar att jag kan behöva det.. Idag när jag låg och grät i sängen saknade jag mitt ex så himla mycket. Men jag får fan inte gå tillbaka dit, det slutar aldrig bra. Om jag bara skulle klara av att vara ensam ett tag!! Mamma tyckte (lite skämtsamt) att jag skulle försöka med någon av alla mina kompisar (har nästan bara killkompisar) istället, för de vet ju hur jag är och hur de ska handskas med mig. 

Jag kan förstå att jag gjort/reagerat fel efteråt, men oftast inte helt och hållet. Oftast tycker jag att det finns en anledning till att jag gjorde/reagerade som jag gjorde och tycker att den andra personen ska förstå mig med. 

Men det är ju skitbra för dig!! Verkligen. Men tyvärr funkar inte alla på det sättet, jag önskar att jag också kunde hantera mina känslor men jag kan inte det och det är verkligen inget jag har valt själv. Om du bara visste hur många gånger jag har haft sån ångest efteråt och tänkt "sådär ska jag ALDRIG mer göra" eller "nästa gång något liknande händer ska jag bara skita i det" men sen när det väl händer tar mina känslor över igen.