Extremt krävande bebis - nästan alltid missnöjd
Hej. Tårarna rullar nerför kinderna medan jag skriver. Jag känner att jag måste få veta att jag inte är ensam. Min dotter är nu tre månader och det har varit en kamp sedan dag 1. Ni som vet vad jag menar, som har det likadant, vet vad jag talar om. Första tiden var det skrik JÄMT. Det har blivit bättre, visst, men orken är också slut. En kort beskrivning som skulle kunna bli mycket längre: andra mammor talar om att gå och fika, gå på föräldrarträffar, öppna förskolan eller till friskis och svettis. Själv får jag svettningar då vi måste besöka bvc. Klä på och av, ligga på våg... Hon är nöjd i mycket korta perioder och det ska bäras och bäras men inte ens då är det bra, men kanske kan man undvika panikskriket ett tag. Inget gnyende eller gnällande, nej, fullt blås. Känner att ingen förstår mig. Folk säger" det är jobbigt att ha barn" eller "alla barn skriker". De förstår inte. Jag trodde inte att det skulle vara lätt. Men detta är extremt. Åh, känner att jag inte kan förklara riktigt. Hittde detta på en blogg och det är precis så jag menar: "Jag har märkt att jag inte riktigt kan säga till andra att lillan på många sätt är mer krävande än "normala" barn, folk verkar anse att jag bara försöker göra mig märkvärdig och att jag med det påstår att deras spädbarnstid har varit en dans på rosor (vilket det naturligtvis inte alls handlar om). Är det något du märkt av från din omgivning?" Ja, absolut. Jag har känt samma sak, och därför har vi inte pratat så mycket med andra föräldrar om hur vi har haft det. Reaktionerna vi har fått när vi har försökt prata om det med andra har sett ut ungefär så här: 1. Förlöjligande: "Ja, vad trodde ni? Det är jobbigt att ha barn!" 2. Bagatelliserande: "Det låter som ett helt normalt barn. Våran ville också bli buren jämt." 3. Skuldbeläggande: "Ni måste slappna av! Han känner av att ni blir stressade!" 4. Okunniga: "Låt honom vara, ni gör för mycket för honom, varför testar ni inte att lägga honom i sin egen säng?" 5. Elaka och självgoda: "Puh, vilken tur vi har haft med vårt barn som alltid har varit en snäll bebis." Jag får känslan av att folk som bagatelliserar genom att säga att "Det där låter helt normalt" har haft jävligt lätta barn. Barn det har funkat att bära, samsova med och amma konstant, som har varit nöjda bara man har tillfredsställt alla deras biologiska behov. Men det är liksom inte så att jag hade förväntat mig något annat än att vara där för mitt barn dygnet runt. Jag var det. Han var nöjd i ett par minuter sen var det skrik igen. Finns det fler som har det som jag?
