Är det konstigt att jag reagerar negativt?

Han ifrågasatte inte ens vart barnet var när det inte dök upp??
Varför är det fel att de får en bra relation med sin bonuspappa?
Hur ofta har din partner barnen?

  Din partner väljer ju att inte glra något..   

Om din sambo bara låter allt passera förbi så är det ju inte så konstigt att situationen inte blir bättre. 
Visst, Du kan vara förbannad på mamman för att hon medvetet försöker utesluta pappan..
Men du måste ju i så fall oxå bli förbannad på din sambo som så enkelt låter sig uteslutas.. Eller?  

Jag förstår att det är jobbigt för er, och om biomamman försöker utmanövrera biopappan gör hon naturligtvis fel. Men det som ni kan förändra är väl främst din partners reaktioner. Om han vill ha en bra relation till sitt barn måste han kanske stå på sig lite mer.

Tack för respons  

Vad jag förstår har det flera gånger påtalats för biomamman att barnen vill vara här mer, varför det aldrig blir så vet jag inte riktigt. Verkar som att man skjuter det på framtiden så att det ska rinna ut i sanden. Det är ju en kommunikation som föräldrarna har. Vet bara att min sambo talat med henne om saken. Det äldsta barnet berättade vid tillfälle för mig att h-n ville komma hit ibland men att mamma då sagt att det inte går eftersom vi inte vill att h-n ska komma, vilket ju är en fullständig vidrig upplysning. Det yngsta barnet har tydligt till mig uttryckt önskemål om att vara här oftare. 

Så det där med att min partner  väljer att inte träffa sina barn oftare är ju inte riktigt med sanningen överensstämmande. Dessutom är det ingen som gnäller, självklart får man skylla sig själv om man inte involverar sig mer, men jag som bonusmamma kan ju bara stå bredvid och se på och det är det som är jobbigt och jag ville prata av mig.  Jag vet inte riktigt varför min sambo inte ifrågasätter mer men det handlar fan inte om att han inte bryr sig. Hon vet ju hur han fungerar och det drar hon fördel utav som det verkar och det är det jag tycker är för jävligt. Jag hoppas att det inte är så, jag hoppas att hon inte gör det medvetet, jag hoppas att hon inte är en egotrippad människa som går över gränser för att få som hon vill. Innan det blev såhär hade jag en positiv uppfattning om henne. Nu vet jag inte vad jag ska tro. Jakten på hennes egen lycka bör ju inte bidra till andras olycka. 

"Hur fan kan du ta så mycket skit?" undrade jag i dag. Men som sagt, jag kan ju inget göra.

TS,
Jag skulle kunna vara biomamman i din situation.

Jag var i många år gift med en man som inte gillar konflikter. Istället för att klart och tydligt tala om vad han ville eller tyckte så väntade han på att jag bestämde något och sedan visade han med ansiktsuttryck och kroppsspråk om han var nöjd eller ledsen över beslutet. Om han såg ledsen ut så ändrade jag beslutet så att han skulle bli nöjd. Vårt mönster var alltså att jag var den som tog ansvar för besluten medans det egentligen var han som styrde.

I samband med skilsmässan gick jag i terapi och lärde mig bryta mönstret. Tyvärr såg inte han sin del utan han har fortsatt på samma mönster men numera är det barnen som styrs av hans ansiktsuttryck. Barnen gör allt för att pappa ska se glad ut, om de ber om lördagsgodis och han suckar och ser ledsen ut så säger de genast att de inte behöver något godis, osv. Jag slutade tvärt att låta mig styras vilket innebar att mönstret numera ser ut så här: han frågar efter ett beslut, jag tar beslutet, han ser ledsen ut men säger inget och jag står fast vid beslutet. Nästan tio år efter skilsmässan blir han fortfarande perplex över att han inte kan styra på sitt vanliga sätt.

Nu har tonåringarna slutat åka på umgänge pga en rad händelser som hänger ihop med hans beteende men enligt honom är det jag som har vänt barnen mot honom.

Förstår inte riktigt hur pappan "fasas ut" i utbyte mot bonuspappan?
Det enda exemplet är att de åkt på minisemester ihop?
Det gör jag med mitt bonusbarn oxå - ensam utan hennes pappa..
Och ja, ibland inträffar resorna på mammans helg om det är en resa jag själv inte kan styra över (tex om det är med flera i min släkt så att de bestämt helg), och då väljer bonus ibland att åka med mig, sin bonusmamma istället för att vara med sin mamma som "bestämt" (nu är det helt ok för mamman att vi gör så här då hon ser att det är ngt dottern verkligen vill).

Du skriver att barnen uttryckt att de vill vara oftare hos pappa - då undrar jag först - hur nära mamman bor ni?
Är det överhuvudtaget möjligt att ha barnen mitt i veckan tex? Funkar det med skolan?
OM det funkar så är det ju upp till pappan att kräva mer umgänge.
Min bonus har under perioder uttryckt att hon vill bo mer hos oss, men då hon inte vill byta skola så är det isåfall extra helger som gäller. Detta säger hon till oss..
Hon säger det däremot inte till sin mamma o när vi tar upp det så har hon ibland sagt tvärtom till sin mamma, att hon vill vara där oftare då hon numera, som tonåring, har fler saker som händer på helgerna på "hemorten".
När hon mår bra o trivs så uttrycker hon längtan att ha det så oftare, oavsett var hon är när hon uttrycker detta..
Hon tänker inte på vad det innebär OM hon skulle vara här oftare, eller mindre för den delen..
Hon skulle blandannat missa tid med sina syskon - eftersom hon har syskon hos båda föräldrarna..
OM ni vill ha barnen oftare så - se till att det är praktiskt möjligt och kämpa för det!
För tyvärr, inget av det du skrivit visar på att mamman stänger ute pappan o låter bonuspappan "ta" hans plats..

Självklart spelar det roll hur ofta barnen är hos er..
När min bonus hade en bonuspappan så hade han helt naturligt en större roll i hennes liv än hennes pappa - min man.
Han var inte viktigare, och han tog inte pappans plats, men bonuspappan träffade dottern större delen av tiden.
Vi har bars vh, han hade tösen resten av månaden. Läste läxor, nattade, tröstade, körde till aktiviteter o kompisar osv.
Det innebar som sagt inte att han tog pappans plats - men han var där under större delen av tiden.
Något min man inte kunde vara pga avståndet.