Hur ger ni komplimanger/beröm hemma?

Jag försöker att berömma genom att uppmärksamma och se dem framför allt. Jag säger rätt sällan att de är just duktiga (är lite rädd för "duktighets-syndromet"), däremot är jag noga med att verkligen visa uppskattning för det de gör t.ex. och att glädjas med dem när de klarar något nytt. Jag har två pojkar så kan inte "köns-jämföra".

Men TS handlade inte om beröm eller inte, utan hur och vad man berömmer. 

Jag kanske missuppfattade dig. Jag fick känslan av att du trodde att TS eller artikeln hon länkade till var negativ till beröm. Dåligt beteende? Nu hänger jag inte med......

Är det inte bättre att uppmärksamma dem genom att visa uppskattning? Om mina barn hjälper mig att duka eller bära något så säger jag varken att de är duktiga eller starka. Jag talar om hur glad jag blir för att de hjälper mig med dukningen eller att bära. 

Jag tycker nog helt enkelt att det ofta är ett märkligt sätt att uppmärksamma någon. Jag säger ju inte till sambon att han är duktig när han lagar mat eller att han är stark när han bär ner tvättkorgen till källaren. Jag tror väl helt enkelt mer på att visa personlig uppskattning som beröm än att fokusera på hur skickligt någon utför något. Det är ju oftast det som verkligen är viktigt. Om något av mina barn målar en teckning till mig så är de ju gesten som är den viktiga att uppmärksamma och berömma, inte hur väl målad/ritad teckningen är. Det är ju en kärleksgåva ....om teckningen är vacker eller ful gör ju detsamma. Så tänker jag . Jag säger inte att man inte kan berömma prestation ibland, men jag tror ändå mer på att i vardagen mer fokusera på den glädje, hjälp etc som barnet sprider/ger.

 

Jag är väl lite miljöskadad. Arbetar som högstadielärare sedan länge och blir beklämd över hur oerhört dålig självkänsla en stor majoritet av våra ungdomar har och hur oerhört beroende de är av att få beröm för sina prestationer. De är i mångt och mycket sin prestation och det är sorgligt tycker jag. 

Sedan är man väl olika helt enkelt .