18-månaders gör illa oss och andra

vilken kärleksfull och innehållsrik uppfostran är det att droppa citronsaft i munnen på ett barn som inte vet bättre än att slås å bitas? snarare ren tortyr!

Nej tacka vet jag pedagogik .. att prata pedagogiskt med barnet, att vara konsekvent å sätta tydliga regler.
Citronsaft som straff är fan näst intill barnaga, stackars dina barn "trevligt"... jag menar.. dom lär ju inte ha men av dina uppfostringssätt.. 

jag tycker du kan ta dig själv till psyk och titta upp varför dina två enda hjärnceller inte kommer överens.... tviiii på sånna som du!      

jag tycker din sambo gör helt rätt att från hela första början berätta hur man ska gå till väga, att de är snällt å klappa fint å dumt att slåss!

Kan inte göra hjärncellstesten är man och vi har fyra celler i motsatts till er kvinnor med två !

Checka in på psyk ändå du, det skulle nog bara vara förnuftigt av dig!

Ska du med, lilla gumman ??

Vilken trevlig tråd .

Det är jättevanligt att barn i den åldern är "våldsamma". Det handlar inte om att de är ouppfostrade eller är elaka. Barn i den åldern har varken motoriken eller förmågan att sätta sig in i en annan människas situation. De har inte heller förmågan att generalisera och är i en period av "MIN/MITT", undersöker allt i sin omgivning (inte minst sina föräldrars reaktioner och agerande) och göra sig självständig. Att straffa ett litet barn på olika sätt - oavsett om det är genom aga, time out eller annan kränkande behandling - är totalt kontraproduktivt. 

Det är bara att vara oerhört konsekvent och tålmodig . Man visar tydligt och konkret att det aldrig är ok att göra illa någon annan. Man föregår, hindrar, punktmarkerar (när barnet är med andra barn) och tar barnet ur situationer han/hon inte kan hantera. Varje gång barnet är på gång eller gör illa någon så bryter man situationen, söker ögonkontakt, talar tydligt om att man aldrig får bita, slå, knuffa eller vad det nu är och så gör man det om och om och om igen.

Man kan vara tydlig med gränssättning utan att bestraffa och kränka. Jag har två täta barn vilket innebär att konflikthantering har varit en stor del av vår vardag på olika sätt. Punktmarkering, hindra, föregå. Ibland blir man arg och det är ok eftersom det är en mänsklig reaktion och känsla (och också viktigt att visa), men som fostringsmetod är det rätt kontraproduktivt.

De är idag 5 år respektive snart 4 år och gör inte en fluga förnär (de kan ryka på varandra ibland, men precis som när de var mindre så handlar det om situationer de hamnat i som de inte kan hantera och då behöver de hjälp snarare än en utskällning). Vi får höra från förskolans håll att de har lätt att umgås med alla barn, visar mycket empati, har lätt för turordning och att hålla på egna gränser. Det är ju också en viktig del av gränssättning. Att man lär sina barn att sätta gränser kring sin egen integritet och hur man kan göra det på ett vettigt sätt. 

Att hälla citronsaft i barnets mun är knappast vettigt . Svårt att veta om man ska skratta eller gråta åt vissa inlägg här. Trollvarning ?

Ett tydligt NEJ och lyft bort barnet från situationen brukar vara effektivast, speciellt när barnet bits (skippa de långa förklaringarna). Om barnet "bara" puttas så ta den lilla handen och visa hur man "klappar fint" följt av orden "XX blir ledsen när du puttas".

De mest idiotiska lösningarna jag varit med om genom åren;

1. Föräldrarna bits tillbaka. (Hur tänker man där? Om någon biter får man bitas tillbaka? Blir jag arg får jag bitas?)

2. Puttas tillbaka (se ovan)

3. En lååååång förklaraing om varför man inte får bitas, att det är farligt pga bakterier i munnen, den andra blir ledsen osv... (seröst, om barnet inte fattar att man inte ska bitas än så fattar hen inte din förklaring heller?? Dialog efter barnets mognad helt enkelt)        

Min son är inte heller fullt så "vild" men vist han kan rivas, nypas å så. men då tar jag bort han hand å säger med bestämd men inte arg röst att Nej, ***! Så får man inte göra. han kanske inte förstår riktigt men art nej betyder nej de vet han. och jag tycker de funkar. de förstår kanske inte att de gör fel men de måste lära sig när någon säger nej. förtsätter han trotts att jag sagt till flera gånger så flyttar jag honom någon meter ifrån mig efter att jag sagt nej. tror inte heller de hjälper att skälla å bli arg. dremot TROR jag att de måste finnas skillnad i rösten på vanligt prat och allvars prat. :) men prata med bvc. :)

Och även ta tag i hans hand (inte hårt) å visa hur man "klappar fint"

Min son på 16månader kan få sådana där ryck också. Mest på sambon, då han från honom ibland får en rolig reaktion. Sambon kan nämligen skratta till och göra en fånig min, och detta gör mig såklart smått tokig(!!!) Jag har däremot skrikit gällt "aj" (som när jag tränat valp att inte bitas, haha) ibland på låtsas men ibland gör det ju förbaskat ont också. Om det är tillfälle så brukar jag visa att han skall klappa fint och säger "klappa fint", (vilket han fattat att han skall göra på djur) men numera så lägger han oftast på ett leende och ger en en puss eller vill få en puss på pannan efteråt. Numera så känner en också igen den där pillimariska minen han får innan han skall bitas eller dänga till en med något, så det går ofta att förhindra. Med andra jämnåriga barn så börjar han bara gråta förtvivlat än sålänge när det blir konflikt och verkar inte ha behov av att söka reaktioner, men vi får se i framtiden.