Min pappa är död

Åh vad jag blir ledsen när jag läser TS.

Min pappa dog 2008, då var han bara 47. En frisk, pigg och glad man som från ingenstans fick en kraftig hjärtinfarkt. Jag var hemma ensam med honom i mitt föräldrahem när han dog och var bara 18 år.

Vi kände hans närvaro länge länge och mycket lustiga saker hände.

Jag vill säga att jag vet hur du känner men alla känner vi olika. Jag vet i alla fall hur det är att förlora sin pappa. Det är hemskt. I år är det 5 år sedan han dog och det är fortfarande lika obegripligt. Han var ju så ung och så frisk.

Ta hand om din mamma och dina syskon. Jag tänker på dig !

Min mamma dog 67 år gammal förra året i hjärtattack. Hänt konstiga saker hemma hos pappa sedan dess. Han som aldrig trott på andar och så är övertygad om nu att hon är närvarande. Likaså min bror som märkt av och även jag. KRAM PÅ DIG.

Beklagar sorgen..Min pappa dog hastigt för ca 2 månader.Dom hittade inte något fel på honom på obduktionen.Allt känns bara skit just nu.Jag har alltid älskat våren men nu är den bara jobbig.Tur jag har mina barn som håller mig uppe iallafall..

Min pappa dog också hastigt (hjärtinfarkt) för 4½ år sedan. Jag upplevde samma som du, att allt är i en dimma. Hälsade på min farbror nyligen och vi pratade då om pappas begravning och vilka som var där. Jag minns än idag inte vilka som var där, frånsett några personer! Men det BLIR bättre, lättare. Jag tänker på min pappa varenda dag fortfarande men ändå, det är inte lika tungt som i början. Så det blir bättre. Kram!

Känner igen mig i mycket av det du skriver..min pappa gick bort 2004 och då var han bara lite över 60 år. Jättepigg och frisk, men en morgon vaknade han inte mer. Det kom ju naturligtvis som en chock för oss andra i familjen och har varit jobbigt för oss på flera sätt. Det som vi tänkt för att få lite lindring i allt det svåra är att tänka att det som hände var bäst för honom själv, han behövde inte ligga i flera månader och ha ont (som många ju gör på sjukhus i olika sjukdomar) utan han somnade in på ett lugnt sätt. Det som känns ganska snopet är ju att man inte fick chans att säga adjö på något sätt...men å andra sidan så känns det fortfarande som han är med oss på något vis. Känner så väl igen dessa konstiga saker du beskriver - mycket märkligt händer fortfarande som inte alltid går att förklara. Jag känner också igen den här känslan av att "Han kommer snart hem och kliver in genom dörren", den känslan satt i väldigt länge för mig och det är bara tiden som får den att förminskas. Livet är inte rättvist och många frågetecken får aldrig svar i den här världen...men dina fina minnen du har av din pappa finns det INGEN som kan ta ifrån dig och det vet jag att din pappa är väldigt glad över - där han nu är... Stora styrkekramar till dig och du ska veta att jag tänker på dig!

När min pappa hade dött så hände det mycket konstiga saker här hemma oxå.Jag tänkte varje gång det hände något att det måste vara pappa som är här eller vill ge oss ett tecken.Nu när det gått ett tag så märker jag inget konstigt alls så jag tror att man har en sådan chock i kroppen så att man inbillar sig mycket,men jag hoppas att jag har fel.Hade jag fått ett bevis på ett liv efter döden så klart allt hade känts mycket lättare.Jag kan iallafall säga så mycket som att om det hade funnits en gud så hade dom inte tagit min underbara pappa ifrån oss.Jag skulle ha döpt min son helgen efter min pappa dog men det blev inget dop av och kommer inte att bli det heller..
Jag tror det finns både för och nackdelar med att förlora någon så hastigt.Det känns bara så jobbigt att jag inte fick säga hur mycket jag älskade honom en sista gång.

Hej, 

min pappa dog i maj 2011 da jag var gravid med min nu 17 manaders son. Han var 68 ar gammal och tillsynes helt frisk, spelade golf och hade inga roblem med blodtryck osv. Han fick en massiv hjarnblodning:(
Jag mar fortfarande sa daligt av detta och saknar honom sa otroligt mycket. Jag kanner mig sa besviken att han inte fick traffa mina barn (ar gravid igen nu).Jag klarar fortfarande inte av att se bilder pa honom osv. Jag drommer da och da fortfarande mardrommar. Jag har slutat tro att han ska komma tillbaka men sorgen och besvikelsen sitter i:( Fast det ar  klart att det ar lattare nu en det var det forsta aret. Den forsta tiden ar som en sanslos mardrom.
Jag vet vad du gar igenom Ts och det ar tufft. Jag vet inte om jag riktigt har bearbetat min sorg men det rad jag kan ge dig ar att kanske prata med nagon? Kan tanka att jag nog borde/bor gora det men har inte gjort det.

Styrkekramar till dej!!!

Jag klarar inte heller av att se kort på min pappa och varje gång jag ser något som förknippas med honom så mår jag så dåligt:(Jag har inte varit och hälsat på min mamma än för att jag är så rädd för min reaktion när jag ser alla minnen av pappa.Mamma får komma hit istället så jag är verkligen en egoist i det fallet.Det känns som jag fortfarande förnekar för mig själv att pappa inte finns längre:(Jag bearbetar nog min sorg på helt fel sätt eftersom jag hela tiden försöker att ta omvägar för att inte bli påmind för mycket.Jag mår bäst när jag sitter innanför dom här fyra väggarna för det precis som att jag vant mig vid den här miljön och allt pappa gjort för oss här.Det räcker att jag går ut i trädgården så får jag panik för längtan blir så stark.Jag är livrädd att jag skall börja må så dåligt att jag kanske inte ens fixar att ta hand om mina barn:(

sorgen består av olika faser som ska genomgås.

psykologi.ifokus.se/articles/4d7158fbb9cb4622270689ff-olika-faser-i-sorg-och-kris