Min pappa är död
Sitter och läser era berättelser, gråter och känner igen mig i er. På något vis känns det skönt att läsa era berättelser för samtidigt som jag vet att detta får de flesta gå igenom så känner jag mig som ensammast i världen.
Ett år sen nu, lite mer. Jag hade flyttat hem till Pappa då jag blivit bostadslös när jag och min flickvän separerade. Pappa som hela mitt liv varit min trygga punkt i livet välkomnade mig med öppna armar och jag bodde hos honom i några månader.
Allt var bra och trotts att jag är 29 så var det så skönt att få bo hemma hos pappa igen, träffa honom varje dag och så..
En kväll fick han ont i axlarna, pappa hade slitit ut sig kropp på fabriken så han hade ofta ont. Men denna gång gjorde det riktigt ont sa han. Vi trodde ju det var hans slitna kropp som gjorde ont men det kändes ändå fel och jag var rädd att det skulle vara något mer allvarligt.
Jag minns så klart när vi sitter i köket på kvällen och pratar. Jag vill att vi ska ringa en doktor men pappa vill ju inte, han har ju inget förtroende kvar för sjukvården och inte var de väl nå allvarligt med han.
Jag minns jag bröt nästan ihop och snyftade fram att jag ville han skulle vara rädd om sig för att jag verkligen inte skulle klara av att förlora honom. Jag såg hur det bet i honom att jag sa så, han slog näven ordentligt i bordet på ett bestämt men vänligt sett, såg hur ledsen han blev i sina ögon och sa medans han slog att inte skulle han någonstans.
vi pratade, vi kramades, vi snyftade och vi kramades mera.
Pappa kunde inte somna för han hade ont och det kunde inte jag heller.. Han låg i sitt rum och försökte somna, jag låg i vardagsrummet och kollade på någon dum serie medans jag ibland hörde honom grymta till. Två gånger gick jag in till honom, han försäkrade att allt var bra, vi kramades och han sa att han älskade mig.. jag sa att jag älskade honom.. han sa - ja vet...
En gång under natten gick jag på toa, när jag kom ut från toan hoppade pappa fram bakom dörren och sa Buu..
Jag minns jag blev lite skrämd tvärt och i vanliga fall hade jag ju tyckt det var väldigt kul men jag var trött. jag gick och la mig i vardagsrummet igen, log lite till han och sa godnatt.(önskar så jävla mycket att jag visade mer uppmärksamhet när han hoppade fram och sa buu.. jag var skittråkig mot han). Klockan var runt morgon innan jag somnade... Jag sov jag sov och sov, vaknade på förmiddan kanske runt 1.
Gick försiktigt och knackade på dörren för att se om han ville dricka te med mig, säga god morgon och så......
Öppnade dörren men den gick inte upp mer än några centimeter. lyckades forcera upp dörren och ja.. fyfan mitt liv har varit kaos sen det här.
Pappa låg på golvet, han såg inte fridfull ut för fem öre, har aldrig sett något så hemskt. jag visste direkt att han var borta, han var stel och kall och jag kunde inte ta in vad som hände. försökte få igång honom i evigheter innan ambulans kom och sa att han var "stendöd" som dom sa..
Jag fick ringa min lillasyster.. berätta det som inte går att berätta och vara budbärare .. ringa pappas syster..
Jag och syrran fick vänta i två veckor på obduktionen. dom kom fram till absolut ingenting men obducenten höll med mig om att det kunde vara en hjärtinfarkt.
Pappa blev bara 53 år.
Han var världens bästa pappa och min egentligen enda riktiga vän, bästis eller vad man kan kalla det. Utan honom skulle jag aldrig stå här idag. Trots alla mina snedsteg i livet har han alltid funnits där. gett sitt 100 för att ge jag och syrran en kärleksfull och bra uppväxt.
Jag är inte ett dugg lika bra som min pappa men jag önskar jag kunde bli det.
Han är min absolut största idol och jag är så ledsen för han.
Jag har enormt svårt att tro på andar och troll, gudar och allt sånt där. Men på något vis så hoppas jag för allt att han ändå kan se ner och se hur mycket han betydde för mig och syrran. hur våra liv aldrig kommer bli desamma..
jag vill också han ska veta att vi genomförde hans önskan.
några månader före hans död snackade vi av en slump om döden och hur vi ville ha det.
Jag och syrran tog hans aska och åkte till gran canaria där vi hittade en fin liten by utmed vattnet där vi spred pappas aska. Pappa älskade att resa och levde mycket för det, sparade så han kunde åka en gång om året i några veckor..
Jag älskar dig pappa och jag är så ledsen att du inte är här.
önskar du va här och sa till mig på skarpen för mitt liv håller på att rasa ihop, jag gör fel val hela tiden och jag har tappat gnistan...
Jag har inga vänner kvar, inte orkat prata med nån sen allt...
bara syrran och mamma, halvsyskonen...
Skulle jag inte haft mitt barn skulle jag inte orka leva.
varannan vecka lever jag, den andra veckan flyr jag verkligheten i dataspel, cannabis och bara sova bort dagarna...
Om pappa skulle se mig nu skulle hans hjärta brista igen..
Pallar fan inte...