Pappans orätt till sin dotter!

Jag hatar inte pappor. Tvärtom, jag hjälper ofta pappor som itne vet vad de ska göra eller vart de ska vända sig för att få sitt umgänge. Däremot ser jag som utomstående att ni (du) bara skyller allt på mamman, pappan har sin del i det hela och får vara lite aktiv.

Visst har pappan rätt att knyta an på barnets villkor som det låter nu är det pappans villkor som ska gälla, och dina. Pappan får ta tag i det hela på rätt sätt helt enkelt och sluta tycka att mamman är dum, mamman tycker antagligen att han är dum.

Ni har fått råd om hur ni ska förfara så sluta gnälla och gör nåt istället, barnet blir större för var dag och ju mer ni drar ut på det desto sämre läge får pappan.    

Förlåt men ni träffades när mamman var gravid. Du har barn sedan tidigare. Du ser dig själv som bonusmamma, och dina barn som halvsyskon till hans relativt nyfödda barn.

Varför har du så bråttom att leka familj?

Du kan väl kanske lösa dina barnomsorgsproblem på annat sätt (som du gjorde innan du träffade din sambo) så han kan få ha det lilla umgänge mamman tillåter utan att behöva stanna hemma med dina barn istället?

Det handlar inte om att vara "pappahatare", men ofta finns det ju två sidor av samma mynt. Om din sambo och hans ex har planerat barn, så har de ju trots allt misslyckat med något eftersom under de nio månader som gått från att de glatt och villigt skapade barnet, fram tills barnet föddes så har deras relation gått åt skogen och han har hunnit bli tillsammans och flytta ihop med dig? Kan inte ha varit så roligt, eller lätt för mamman, att hon sitter ensam med alla besvär, all oro, och hela bördan av gravidititeten medan han lever lyckliga familjen med dig och dina barn...? Om han nu vill vara en engagerad och närvarande pappa, skulle han kanske legat jäkligt lågt med relationen med dig, fram tills umgänget var etablerat. Litet korkat av honom alltså, och nu får han möta konsekvenserna av den situation han satt sig i... Men han verkar ändå vara en engagerad pappa, som bryr sig om sitt barn och vill ha en bra relation. Och för att tillvarata sina egna intressen tycker jag att han ska försöka få till ett tätare umgänge, en plan för hur umgänget ska bli lugnare (t.ex. att inte "mormodern" är där och skriker - snart borde de ju kunna träffas ute någonstans, när det blir litet varmare), en plan för när han ska kunna ta med barnet bort några timmar o.s.v. Visar han även lyhördhet och är flexibel, och är beredd på att saker och ting kanske inte kan göras exakt enligt den plan man tänkt ut, så borde det gå bra... T.ex. borde man någon gång efter att barnet är ett år kunna låta barnet sova en natt hos pappan, och stega sig fram dit. Efter 2 år kan det bli två nätter, sedan kanske halva tiden var fast med tätare byten än varannan vecka rakt av o.s.v.

Ok, hon verkar knepig. Krävande. Det kan ju låta löjligt, men det är ju också fullt möjligt att hon på något plan vill straffa honom och göra saker och ting besvärligt. Vilket hon uppenbarligen kan. Om det nu är hans barn som står i fokus, så är det väl bara att försöka bemöta hennes argument, ifrågasätta vad hon är orolig för och försöka hitta alternativa lösningar som kanske funkar bättre för båda. Om hon t.ex. vill ha tiden mellan 13-15 på lördagar, fråga henne då om varför den tiden passar bäst, och hör vad hon svarar. Kanske går det då att styra om tiden litet, och då ta hänsyn till hennes argument. Eller liknande. Eller så får man väl helt enkelt säga att "ja, den tiden passar inte mig jättebra, men jag löser det på något sätt för jag vill ju träffa mitt barn", och slänger in att "men jag vill även kunna träffa mitt barn någon mer dag, t.ex. tisdag eller onsdag kväll. Någon gång efter att jag slutat jobba... Får en känsla av att mamman vill att pappan "bevisar" sitt intresse, innan hon vågar låta honom komma alltför nära barnet. Och jag skulle nog, som nybliven mamma, inte anser att han visar intresse, om det är viktigare att passa nya sambons barn medan hon jobbar...

Det märks genom ämnet på din TS att du inte begriper ett dugg.. Pappans orätt till sin dotter är fullkomligt ointressant. Hade du skrivit barnets rätt till sin pappa så hade jag kunnat ta dig på allvar.

Man hivar inte runt ett barn till okända människor i flera timmar bara för att de har rätt till det. Det är inte bra för barnet. Oavsett vems spermier det kom ifrån. Spermieconnection gör varken av eller till för en liten bebis.

Skaffar man barn med en kvinna som man inte kan umgås med (eller ens klara en hel graviditet tillsammans med) så är man korkad och självisk. Det kan ju du och den här självuppoffrande goda pappan fundera på.

Om ni hade haft en bättre attityd och inte varit så egoistiska så hade jag gett lite råd och tyckt att visst borde ni kunna ses mer än en gång i veckan osv, men jag blir liksom inte sugen på att ge råd till folk som ser spädbarn som ägodelar. 

Du har alltså inte det behovet men ändå skriver du att bebisen är halvsyskon till dina barn?

Självklart ska han inte behöva missa barnets uppväxt, det har jag redan skrivit, och även gett förslag på vad han kan och borde göra, som är mer konstruktivt än att reta sig på mammans ovilja att ha honom närvarande i dotterns liv. 

Så hur har han tänkt göra för att få gemensam vårdnad, men först och främst ett vettigt umgänge med sitt barn?

Om pappan känner att mamman obstruerar barnets möjligheter att få en fungerande relation med honom och han inte får hjälp med detta i familjerätten finns en möjlighet att stämma till tingsrätten. Han kan t ex stämma på gemensamvårdnad och faställt umgänge, tex övervakt till en början med.

Huvudsyftet med stämningen är inte att få ett domstolsbeslut utan mera att driva på processen i familjerätten. Inte ovanligt att när en obstruerande och bråkig förälder inser att allt kan landa i domstol så åka samarbetsviljan och flexibilitetet när det gäller att komma överrrens om ett umgänge.

Det blir tyvär lätt så att när en part märker att obstrurenade och bråkande funkar så fortsätter det. I det läget gäller det att sluta spela med utan att faktiskt driva processen ett steg till, t ex genom en stämning.

Ni har alltså inte ens haft en relation i ett år, men ni vet med bestämdhet att barnen kommer att växa upp som syskon och att hans barn kommer att bo hos er vh eller varannan vecka eller någon kväll i veckan? Det låter bra. Men hur ska han få igenom det mot mammans vilja? Risken finns att hon flyttar till exempel.

Fast då ska han ta kontakt med advokat, och stämma henne för att få gemensam vårdnad. Växelvis boende kan de ha även om barnet är skriven där. Mitt tips är att han stämmer henne så fort som möjligt, innan hon hinner flytta eller likande, och därmed försvåra växelvis boende i framtiden.

Bebisen är 2 månader och redan diskuterar pappan vikten av att börja dagis? Menar du det? Även om han får gemensam vårdnad, men hon har boendet och pappan umgänge varannan helg, så blir det inget dagis mot mammans vilja. Det kan mamman bestämma på alldeles egen hand.

Nej men det går fort fram och speciellt med tanke på att han inte ens får ha ett vettigt umgänge med sin dotter än. Det kan bli otroligt svårt för henne att lära känna sin pappa om det dessutom hinner komma in en ny bebis i familjen innan hon är en "normal" familjemedlem på lika villkor, om du förstår vad jag menar. 

Umgänge med sitt barn! En tvist är dessutom väldigt slitsam, både känslomässigt och tidsmässigt men ofta även ekonomiskt. Är ni beredda på det? För mot mammans vilja får han inget umgänge utan att stämma henne för det.  

Jag gjorde det och att hon har enskild vårdnad skulle kunna försvåra för pappan längre fram, och att mamman inte vill ha dagis, vilket han tycker att  barnet ska ha, är inget han kommer att kunna påverka ens med gemensam vårdnad, så länge han inte har barnet under veckorna. För en så liten bebis så är det inte troligt att han får annat än helgumgänge dagtid till en början och sen helgumgänge dygnet runt från kanske 1 års ålder. Varannan vecka är långt bort. Så länge mamman har barnet i veckorna så bestämmer hon själv om barnet ska ha dagis eller inte.

Så dagiset är ett ickeproblem som du stör dig på?

Det kan hon väl hävda? Det stämmer ju, tills den dagen han ev. har en dom på umgänge under vardagarna.

Hennes enskilda vårdnad har inget med saken att göra, även om hon, och pappan, tror det.    

Nyfiken på det här med dagis: Var ska dottern vara sen när mamman börjar jobba??

Okej så hon har ingen koll på vad gemensam vårdnad är? Då kanske det är läge att hon får information om det? Det är väl klart att dottern inte kan börja bo varannan vecka när hon är 2 månader? Har pappan verkligen föreslagit det?

Tack. Läste det lite försent...

Så hon har gnällt från dag 1 om sin dåliga ekonomi men barn ska hon ha?? White trash-brud... 

"Dum i huvudet"? Varför? Att hon inte främjar barnets kontakt med sin pappa verkar solklart. Men varför hon begränsar umgänget har vi faktiskt bara Ts version på. Igen vet vad som försiggår i mammans huvud. Kanske har hon skäl att umgänget inte ska vara större?

Det enda pappan kan göra för att få mer umgänge med sitt barn, mot mammans vilja (nu när han inte ens har familjerättens stöd i att han borde ha mer umgänge) är att stämma henne och försöka få mer umgänge på den vägen.

Jo. Du har skrivit att det handlar om pappans rätt till sitt barn. Vad ni vill vad ni tycker vad ni vill ha. Du har inte skrivit ett ord om vad som är bäst för barnet.

Ja, dum i huvudet för att hon inte hjälper sitt barn att få en relation med sin pappa. För att hon inte vill att hennes barn ska vara trygg med sin pappa, och inte ens få bo med honom och sina syskon. Hon förstör för sitt barn, då tycker jag att man är rätt dum i huvudet.

Två timmar i veckan alltså, om jag har läst rätt, sitter han i hennes lägenhet och glor. Får knappt hålla i barnet. Får barnet ha pappa med sig på BVC? Får barnet träffa och lära känna sin familj på pappans sida?