Förstagångsförälder med annangångsförälder

För egen del slutade det i katastrof. Vi var inte särskilt stabila i vår relation och kommunikationen fungerade inte. Vi flyttade ihop tidigt under graviditeten och ändå fram tills vi separerade krisade jag konstant. Det blev för mycket att försöka komma underfund med min roll som bonus SAMTIDIGT som jag skulle försöka förbereda mig mentalt att bli mamma. Jag kände mig extremt osäker, otrygg och utanför i den familjekonstellationen jag levde i. Jag var orolig att det skulle bli exakt likadant med mitt egna barn. Att jag skulle känna mig utanför och som en främling. Det livet ville jag inte ha med mitt första barn så det slutade med separation. En stor del att det gick så illa var nog att vi båda var extremt dåliga på att kommunicera, exet förstod mig inte alls och att vi kände varann för dåligt. Usch.

Har två bonusbarn och väntar mitt första egna barn, det är väldigt påfrestande eftersom vi inte har en bra relation till biomamman som ständigt skapar nya problem. Och det är inte roligt, när jag är gravid och vill njuta, önskar faktiskt just nu att ungarna och biomamman inte existerade, så jag fick honom för mig själv. Men det går ju inte.

Jag har mitt första barn på 5 månader och min sambo har 2 barn sen tidigare som bor hos oss vv. Har haft en fungerande relation till mina styvbarn men efter jag fick mitt barn har relationen till ena styvisen gått helt i kras. Han är avis och uttrycker det i hat mot mig och min son. Jätte jobbigt för mig för det man har att " gå mer på" vad gäller känslor är just personligheten och samspelet men nu när han är så elak och hemsk så känner jag obehag och tycket det är väldigt jobbigt att ha barnveckor. Och mår jätte dåligt över detta och känner mig utanför och påhoppad i mitt eget hem. Och jag är fängslad på barnveckor, vågar inte lämna min bebis ur sikte i ens 30 SEK för toabesök och påminner heltiden min sambo att inte lämna honom ensam med dom/han i så ens några sekunder och den oron gör att jag känner att jag får ingen avlastning och lugn barnveckor. Jag är rädd att denne ska skada mitt barn och vill verkligen inte att detta ska hända då jag vet att det kommer vara droppen för mig och älskar min man mer än nåt annat men just nu tär det här på mig att jag inte vet vad jag ska göra. Och tillägga är båda styvbarnen såkallade "problembarn" med psykisk ohälsa i form av funktionsnedsättningar och tycker själv att jag hanterat barnen bra och fått en bra kontakt trotts att de inte är de ultimata och lättaste barnen att ha och göra med, min sambo har alltid haft en oro att jag ska sticka pga hans "jobbiga" barn men har varit stöttande och förstående och kämpat, för att prata om att man tycker att det är jobbigt att vara styvmamma är tabu även om förälderna oxå anser det vara jobbigt så är det fel när jag vill uttrycka mig :( och nu håller jag bara allt inne och får ta skit hela tiden men vågar inte prata om det men det va inte så här jag ville / någonsin trodde att det skulle bli när jag fick mitt barn. Jag är gärna med och pratar kring detta :) men för mig blev det jobbigt mellan styvbarnen och känner att jag vill fly men aldrig har jag lovat mig att ha en separerad familj, jag håller starkt på att hålla ihop familjen men detta kommet kosta mig ett högt pris men är otroligt splittrad och ledsen just nu.

Jag har en bonus som bor med oss varannan vecka. I stort så funkar det bra. Vi har ganska bra samarbete med mamman. Men hon vill ofta påminna om vad hon och min man haft tidigare (de var inte ihop, dejtade bara). Hon skickar bilder på honom från den tiden och så. Och nu när hon gjort slut med sin pojkvän så skickar hon sms i tid o otid för att få uppmärksamhet. Så ljuger hon för bonusen också för att få deras "relation" att verka "bättre".

Men jag och bonusen har en ganska bra relation. Jag har funnits med sen han var 6 månader och vi flyttade ihop snart efter det. Nu är han 4,5 år. Han är glad att han ska bli storebror.

Min sambo har hela tiden ställt VÄLDIGT höga krav på mig i relation till bonusen. Han vill att jag helt ska axla mammarollen. Nu kan jag vara lite orolig för hur det ska bli med nya bebisen. Hon kommer ju ABSOLUT vara viktigare för mig. Mycket viktigare.. Jag är rädd för hur det ska bli.

För oss går det inte så bra. Har varit tillsammans fem år. Bonusen är 8. Vi har alltid kommit överens trots att hon varit lite omogen för sin ålder, haft lite problem med sin mamma mm (de har en del problem hemma hos mamman och tjejen går på samtal för att de ska reda ut om hon bör få diagnos, hjälp mm). Sedan vi fick barn för två år sedan har det blivit sämre för oss också. Hon älskar sin bror men utsätter honom ständigt för fara. Hon gör det inte med mening (elak mening alltså), verkar som hon inte förstår att hennes bror kan dö fast vi förklarar det hela tiden. Hon pratar fortfarande som att folk snart börjar leva igen om de dött osv. Hon tror man kan slå ihjäl någon och den alltid vaknar. Jag förstår ingenting. Hon är snart 9 år och det är värre nu än när hon var fem.

Vi ska snart få ett barn till och jag funderar på att tillfälligt flytta hem till mina föräldrar med barnen eftersom jag är rädd att de ska komma till skada.  

Är så jävla ledsen över allt detta. Älskade verkligen den här flickan och det är inte hennes fel, men jag är rädd att hon ska råka skada mina barn allvarligt. Pappan förstår mig och även hennes mamma tydligen då de har samma problem hemma hos dem.

Jag tror tyvärr hon har någon störning, oavsett om den är kronisk eller t ex tillfällig pga något som hänt. Hjälp måste hon få.

Hennes pappa har flera gånger sagt att han älskar henne mer än vårt gemensamma barn så han ser det hela som något slags "krig" varje gång jag försöker säga att hon verkligen måste få hjälp. Tur att mamman och styvpappan aktivt söker hjälp utan "skygglappar". Hoppas verkligen det blir bra, men jag är trött och ledsen och har blivit sjuk av all stress när hon är här.

Har ett bonusbarn på 5 år och skall snart få mitt första barn. Än så så länge så verkar barnet vara positivt inställt till ett syskon så vi får se hur det går.

Ledsen: Tycker varnen du eller pappan att det är ett problem att han älskar dottern mer än era gemensamma barn.. I mina öron låter det lite märkligt.