Förstagångsförälder med annangångsförälder

Om man skall tro vad som skrivs här på familjeliv går det åt skogen för de flesta! Tycker det verkar vara det mest förekommande ämnet: tokiga ex, besvärliga bonusbarn, pappor som älskar sina första barn mer, etc, etc. Listan kan göras lång.

Det får man se i relation till att de som har det bra och där det flyter på, dom har inget behov av att skriva här.

Då kanske man vänder sig till fel forum om man frågar här.....

Både ja och nej. 
De flesta här har erfarenheter utav konflikter av olika slag, så där kan du får råd hur du ska bemöta dessa. Men sen gäller det ju att sila råden du får, vilka som är applicerbara i ditt fall och vilka som inte är det.
Sen vill många bara ventilera lite eftersom det inte är så där himla kul att leva med andras barn, det kommer upp många konflikter där som aldrig skulle dyka upp i en kärnfamilj tex.

Men här finns ingen som sitter på en universallösning för allt. 

Min bror fick barn med sin fru som har ett barn sedan tidigare. De hade varit tillsammans i 2 år när de skaffar barn och hennes var 5 år. Min bror och bonusen är som en "vanlig" familj och han älskar henne lina mkt som sin dotter. Bonusen har älskat sin lillasyster sedan dag 1. Denna är nu 6 år och allt har flutit p fint! :) Ville bara berätta en historia som gått bra :)

Verkligen!
Sen är det ju ofta svåra känsliga saker att ta i och prata om. Därmed inte sagt att man ska strunta i att prata om jobbiga saker! Men båda bio-föräldrarna har säkert en massa skuld som "stör" tankebanorna. Samma sak för bonus-föräldrar, att det finns olika saker som grumlar sinnet.
Då kan det ju vara skönt att släppa ut en del osorterat här... ;)  

Jo såklart att det är, men vad ska jag göra åt det egentligen? Man kan liksom inte tvinga folk att älska. Tack och lov blir situationen bättre med tiden. Jag är extremt bestört över detta och har gråtit mycket över det, men tror att barnen har det bättre med en pappa ändå.

Vart tog TS vägen?

Jag är här. Jag ska också skriva något. Har svårt att få tillfälle att skriva.

En sak som jag tycker har varit jobbigt är att jag känner att jag inte har fått växa in i min mammaroll i lugn och ro. Styvbarnet slutade fritids i samma veva som jag fick barn och skulle vara föräldraledig, efter en viss ålder får man inte gå på fritids längre. Jag hade en ny bebis, mamma för första gången, jag ville lära känna mitt barn och mig själv som mamma. Men en stor del av tiden har det funnits ett annat barn här som har egna idéer, konstiga frågor och ifrågasätter saker. Det har varit påfrestande på ett sätt som jag inte hade räknat med.

Här har aldrig funnits någon avundsjuka, styvbarnet hade längtat efter ett syskon. Då tror man att allt ska vara bra, eller hur? Men det kan bli för mycket åt andra hållet också. Mitt styvbarn har varit väldigt på och det är svårt att säga till. Var sätter man gränsen, hur säger man ifrån, ska man säga ifrån, när ska man säga ifrån? Det är så känsligt när det inte är ens egna barn.

Jag tror att du beskriver något som jag själv har känt. Jag kände mig utanför dem ibland redan innan barnet kom, när mitt barn hade fötts upplevde jag vid flera tillfällen att vara utanför när de hade mitt barn. Kändes fruktansvärt att vara utanför när någon annan har ens barn. Det har gjort att jag inte vill lämna över mitt barn till dem och gå iväg och göra nåt annat. På det sättet får jag mindre avlastning än jag skulle haft annars.

Det är inte så hela tiden men jag har oftast svårt att slappna av när styvbarnet är här och då blir jag inte en lika glad och avslappnad mamma som jag är annars. Det känns väldigt tråkigt att det ska vara så. Hoppas att man kan komma tillrätta med det här. Vill inte ha ett så uppdelat liv, då kommer det nog att bli så att jag blir utanför på riktigt, att mitt barn hellre är med pappan och styvbarnet eftersom dom är glada och lekfulla och jag är bara glad och lekfull när vi är ensamma. Det är jag rädd för.