flytta med bonusbarnet

Jag accepterar visst rimliga argument.

Om du vill du kan betrakta sig själv som den moraliska vinnaren i våran diskussion. Tack för din åsikt.

Du har troligtvis missat att hon redan ser sin pappa bara vh och att ett sånt val hon skulle evntuellt ställas framför då hon är tillräckligt mogen att hantera det.

Jag är inte ute efter att diskutera om vi får flytta utan vad blir bäst för barnet i fall vi gör det

Min sambo håller med mig, eller jag håller med henne, som du vill.

Men så du menar att hon behöver mer sin pappa än mamman som hon vuxit upp med. Att lilla tjejen skulle må bäst av det? Svårt att tro det.

Jag tycker att han vill ha en karriär för sin egen skull och göra en bra framtid för sin familj inklusive sitt bonusbarn. Dom han behandlar som sitt eget vilket jag tycker är fint av honom. Det är inte alla bonusbarn som får det. Bästa är att kolla fram med en lösning som skulle funka för alla

Men om barnet bor största delen med mamman och har alltid gjort det. Då ät vel bästa lösningen att hon bor med sin mamma där hon har sin fasta punkt i den familjen. Och sedan ha så bra kontakt mef sin pappa som möjligt. Genom att träffas så ofta det går. Skype är ett bra sätt tycker jag.

Men låt inte det gå mer än en månad emellan. Regelbundet och rutiner

Kan bara hoppas att pappan stämmer mamman på boendet och vinner det, du är en stor egoist ts, om du vore en riktig man skulle du flytta själv om nu karriären är så viktig och inte rycka upp ett barn från sin invanda miljö. Och om det blir så att flickan får flytta med er tycker jag att ni ska betala resorna två gånger i månaden, det ska inte pappan drabbas av.

SÅ barnet skulle må bäst av att bli av med mamman som hon levt mest med. Kanske det :-/

Ja om en tittar till anknytningspersoner så bör det vara mamman hon har godast anknytning till, och du borde innebära en trygg vuxen familjemedlem för henne. Hon är också för liten i dagsläget för att en ska tala om att hon knytit an till vänner, dagis och samhälle i övrigt. Dock om det finns syskon på pappans sida, samt mor- och farföräldrar? Hur ser det nätverket ut?

Så ja, å ena sidan har hon förmodligen bäst anknytning till mamman och bör således bo med henne. Men om hon flyttas på så förvägras hon möjligheten att skapa en så god relation som möjligt till pappan. Det jag tänker är att det handlar om hennes hela liv, ert val av att flytta kommer faktiskt påverka hela hennes liv - inte bara barndomen. Oavsett vilket boende hon än väljer framöver, då hon är mogen att påverka beslutet själv, så kommer alltid kontakten med den ena föräldern att kompromissas med. Den kommer aldrig kunna vara spontan och enkel, utan måste föregås av planering, framförhållning, kompromisser. Hon kommer inte kunna sätta sig på bussen själv en eftermiddag för att hon saknar pappa/mamma, utan hon måste vänta till det planerade umgänget. 

Men så är faktum att många barn har det så idag, och det är klart att det går att få det att fungera. Förhållandevis bra, tom.  Men jag köper fortfarande inte att det är bäst för er familj som helhet att flytta - visst det vore en sak om du inte hade jobb öht, men att flytta på barn och kompromissa med deras relation till den andre föräldern, i förmån för att en vuxen ska få möjlighet att klättra i karriären - då tvingas barnet att åsidosätta sina behov. Sen kan det givetvis ligga fler saker bakom varför en flytt vore bra för er familj, men jag utgår ju nu endast utifrån vad du redan skrivit.

Men, om en ska fokusera på hur en löser det då. Som redan nämnt, boka in ett samtal med en barnpsykolog i god tid innan flytten så en får hjälp med hur en ska förbereda och planera. Är det lång resväg så nej, då kanske det inte är rimligt att barnet åker varannan helg - men kanske var tredje? En får känna efter hur barnet upplever resorna där tänker jag. Är ni öppensinnade och har så pass gott ställt att ni mer eller mindre kan välja och vraka kring boende, så kan ju ett alternativ också vara att köpa ett hus där det ingår en egen liten lägenhet med eget kök och gärna egen ingång. Då kan pappan komma upp själv och bo där nån helg då och då, så behöver inte alltid flickan åka till honom. Dessutom är ju en sådan lägenhet toppen att ha i huset när en får andra gäster, eller hyra ut till någon veckopendlare eller liknande. 

Någon här ovan nämnde Skype. Jättebra förslag! Boka in fasta tider mellan far och dotter, ett par gånger i veckan, så hon får rutin på det. Skaffa henne en egen mobiltelefon (som hon enbart har i hemmet, behöver ju inte ta med den) så att hon själv kan ringa pappa när hon vill, och han direkt kan ringa henne, skicka gonatt-sms och liknande.

Hur ser pappans nätverk ut i staden där han bor? Är han rotad? Jag har en kompis nämligen som ett par år efter separationen, sa upp sig från jobbet, tog sitt pick och pack och de två ungarna och flyttade över halva landet till deras pappas hemstad. Hon kände inte en kotte där, han levde med en ny kvinna - men hon insåg att barnen behövde verkligen en mer närvarande pappa än vad som gick att ordna på distans. Vore det ett alternativ för din flickas pappa? Om han tex blev hjälpt med jobb och bostad, om det går? 

Tack för att du skrev.

Skype är en bättre variant av telefonsamtal, kan inte ersätta direkt träff. Men självklart bättre än ingenting. Tyvärr är det så att deras umgänge ska få stryk, går inte att undvika, man kan bara göra sitt bästa i damage control. Även om det går att fixa resor två gånger om månad, så är det en påtaglig risk att flickan ska snart tröttna på långa ofta resor. Om det är ens nån ide att sätta henne på flyget två ggr i månad, oavsett kostnader.

Men jag hoppas att vi kan göra det bästa av det hela. Att hon både har en familj där hon är ett barn som behandlas precis som alla andra, att hon känner sin pappa och har en bra relation med honom, och att vi vuxna slipper bråka över henne.