Ni med barn som har högfungerande autism..

Hur gammal är ditt barn? Tjej eller kille?
Jag antar att du misstänker något hos en nära och kär.

Hög fungerande A är inte säkert det märks speciellt mycket innan skolåldern.
Dom får utbrott som alla andra, kanske lite svårare att avleda än normalen.
Vill i många fall leka med kompisar precis som alla andra.
Specialintressen, ja visst, men ofta inget som märks för än då dom är äldre.

Tjejer är svårare att spåra än killar i allmänhet eftersom tjejer är jäkligt duktiga på att följa med strömmen och göra som alla andra. (ända tills kraven blir för stora, då börjar det märkas.)

Högfungerande A är svår ätt upptäcka, men har man en känsla av att något är tossigt ska man utgå från den och söka hjälp så tidigt som möjligt.
Många bekymmer sparas om man får relevant hjälp i tid.

Föräldrar har ofta en väl upparbetad magkänsla när det kommer till sina barn, men den tas sällan på riktigt allvar av "förståsigpåare".
Själv lyssnade jag allt för länge på de som ansåg att jag var en tjollrig mamma.
Mitt barn hade kunnat få stöd tidigare om bara jag varit mer istadig i mina känslor.
Jag gråter inte för det. Jag har begåvats med ett underbart, begåvat, roligt, smart och vackert barn, men h*n kunde ha fått fiffig hjälp tidigare om bara andra sett det jag såg vid 3-5 års åldern.

Nu leker vårt med med andra och även roll- och fantasilekar. Är 7 år. När hen var liten märktes mer typiska autistiska drag så som snurra runt runt (länge), bygga rader av saker, problem med maten, repetetivt beteende, försenad språkutveckling, sömnstörning, utbrott etc etc. Nu har hen nästa aldrig utbrott men blir ibland rädd/ledsen på ett lite mer "ovanligt sätt". Lite tvångsaktigt beteende ibland med olika saker och i lekar är hen mer styrande kanske och har svårt att liksom ge och ta och bytas av som barn brukar när de leker. Men om man bara ser barnet utifrån liksom är det svårt att upptäcka ngt särskilt. Mkt musikintresserad av verkar synnerligen duktig på matematik (även om vi inte har koll på det ännu...).

Pojke och 6 år vi som förälder el släkt tror inte att de skulle vara något men dagis har bekymmer att han inte tar för sig så mycket i den stora gruppen och har varit sen med talet. Inga utbrott alls. Vill gärna vara med över allt men blyg tycker det är pinsamt och prata med vuxna när de till talar honom. Tittar gärna bort och svarar. Annars fungerar som vanligt hemma. Leker med kompisar kan bli överkörd i leken ibland för de kan finnas starkare viljor bland kompisar. Ofta han som kommer på förslag vid lek och inga special intressen alls. Leker mycket roll lekar med bilar mm. Men ja blir så osäker själv när dagis påpekar saker och har funderingar som vi aldrig tänkt på ens.

Har en flicka som lekte med några få kompisar som barn. Hon var mycket lydig och deltog som sagt i lekar med just dessa kompisar men det är vanligt att flickor har 'hjälpjag' som känner dem väl och det märks inte ä mycket på flickor förrän tonåren.

Kanske en utredning vore det bästa så att ni vet? Jag önskar att jag fått till stånd en utredning tidigare pga att då hade jag kunnat KRÄVA mer hjälp i skolan, som det blev nu fanns ingen hjälp alls att få.

Har haft inne specislpedagog på dagis och är hos Logoped och de har sagt att han är som vem som helst. Aldrig radar upp saker varken nu el när han var liten, inget problem med mat utan äter allt, aldrig något snurrande på saker.

Om han inte uppvisar andra tecken än de du beskriver tycker jag förskolan verkar vara lite ute och cyklar. Låt det vara och se hur han utvecklas.

TS, jag tycker det låter mer som att din son är blyg och har vissa utvecklingsförseningar än att han skulle ha autism. Är han glad, social och flexibel hemma, finns förmodligen andra orsaker till att han inte är det i förskolan. Kanske miljön inte passar honom lika bra som andra barn? Många barn är lite blyga och har svårt att ta för sig i större barngrupper. I din sons fall kan det säkert hänga samman med att han är - eller har varit - lite "efter" sina jämnåriga. Om ni inte märker något annat "fel" så tror jag att detta kommer att reda upp sig med åren.

En kompis barn var ganska sen, lärde sig inte gå ordentligt förrän vid 2 års ålder, var även sen med talet etc. Han var oftast glad och fick sällan utbrott (iaf inte mer än andra barn) men ibland gick han runt och pratade eller skrattade för sig själv, så vissa misstänkte autism. Han var också lite omogen jämfört med jämnåriga (är dock född sent på året) och fick börja skolan ett år senare. Men idag är han son vilken 11-åring som helst och han har aldrig haft problem med det sociala, inte heller med skolarbetet. Inga specialintressen, inte mer än vad andra barn har. (Hockey, dataspel etc)

Vissa barn utvecklas helt enkelt senare, samt har "egenheter" som försvinner när de blir äldre. Om det verkligen handlar om autism eller någon annan diagnos, brukar problemen förstärkas i skolåldern, inte minska. Så jag tycker också att ni ska avvakta, på DIN beskrivning låter det som en helt "normal" liten pojke. 

Kan tillägga att pojken är adopterad och han är sen i utvecklingen men de är inget vi själva tycker är konstigt eftersom vi vet ju hur hans början ab livet var. Han var sen med att gå och sen med språket men han var oxå undernärd och ingen stimulans alls som liten. Börja dagis vid 3.5 års ålder oxå.

Kan se vara så att de inte alls märks mer än språket vid tidig ålder utan kommer vid skolålder?

Tack för att ni svarar 😊